Regeringen Abe nu ännu starkare efter nyval i underhuset

Abe ser nöjd ut sedan han fått utökat mandat efter extravalet i söndags. Foto: Erin A. Kirk-Cuomo (Creative Commons)

Abe ser nöjd ut sedan han fått utökat mandat efter extravalet i söndags.

Foto: Erin A. Kirk-Cuomo (Creative Commons)

I söndags var det extraval till det japanska underhuset. Premiärminister Abe hade utlyst detta val då han i princip slog vad om att valet skulle ge hans regering ännu större mandat än man redan hade. Så blev också fallet; Abes Liberaldemokrater och koalitionspartiet Komeito (den politiska vingen av den buddistiska sekten Soka Gakkai) fick tillsammans mer än två tredjedelar av sätena i huset, dvs en sk supermajoritet som i praktiken innebär att man kan få igenom alla sina förslag utan praktiskt motstånd.

Abe har suttit i två år den här gången (han innehade samma post 2006-2007); en prestation i sig i ett Japan som haft 17 premiärministrar sedan 1989, då den nuvarande kejsareran Heisei inleddes, och han sitter nu på den starkaste makten någon av dessa ministrar har haft under den perioden. 

Vad betyder då detta i praktiken? Ja, det positiva är att han nu får mandat att åtminstone i teorin genomföra ett antal strukturreformer som Japan desperat behöver. Det finns åtskilliga marknader i Japan som lider av blodbrist på grund av för dåligt spritt ägande, oligopol och byråkratiska hinder för ökad konkurrens. Abe och japanska riksbanken har gjort en del genom att öppna penningpåsen ordentligt; börsen är kraftigt uppåt och yenen har fallit ordentligt mot dollarn, vilket givetvis underlättar för exportbolagen. Men det finns åtskilligt kvar att göra för att få Japan att komma igång ordentligt efter de "två förlorade decennierna" efter jättebubblan på 80-talet.

Det negativa är att Abe är ett barn av ganska så extrema högerpolitiker, både på pappas och mammas sida. Hans morfar, Nobusuke Kishi, satt i regeringen under andra världskriget och satt därför också inlåst ett tag efter kriget som krigsförbrytare, men han släpptes ganska snart och bildade vad som sedermera skulle bli det LDP som Abe idag leder. Abe vill göra Japan mera nationalistiskt. Han vill skriva om grundlagen så att Japan ska ha formella rättigheter att deltaga i väpnade konflikter, han vill sälja japanska vapensystem till utlandet och han vill göra den japanska skolan mera "patriotiskt orienterad". Det sista är nästan det värsta; japanska historieböcker är redan nu alldeles för censurerade när det gäller Japan militaristiska period, och Abe vill sudda ut detta ännu mer. Framtida generationer japaner kommer kanske inte alls att vara medvetna om den brutala krigföring Japan ansvarade för i Asien fram till 1945!

Det sorgliga är också att Abes konservativa inriktning kan komma att vara en ordentlig bromsklots för hans ambitioner för den japanska ekonomin. Hans största stödgrupp inom partiet är de konservativa äldre männen, och de har t ex ingen riktig susning vad gäller hur man ska se till att kvinnor kan både arbeta och skaffa barn, något som de japanska kvinnorna ytterst svårligen kan göra idag. De inser ju inte ens att det är ett problem. Detta är män som lever kvar i fornstora dar. Två fornstora epoker, kan man säga: dels den militaristiska eran, då Japan trodde att man var Guds gåva till världen och kunde leka som man ville med övriga Asien, och dels den starka ekonomiska eran från 60-talet fram till det att bubblan sprack 1991; då Japan gick som en raket, pengarna strömmade in och damerna skulle vara söta i sina kontorsuniformer och komma med te och på sin höjd kopiera lite rapporter då och då, för att sedan vid pass 25 år fyllda gifta sig, skaffa barn och stå vid spisen resten av livet.

Det är en smula tragikomiskt att se hur nöjd Abe verkar vara efter valet. "Vi har fått ytterligare mandat för vår politik" låter lite ihåligt när valdeltagandet var rekordlåga 52%. Abe vann inte för att hans politik är den mest populära, utan för att hans motstånd är splittrat och försvagat och för att många röstade på honom för att han är det "minst dåliga alternativet". Och han vann för att stora delar av det japanska folket har gett upp när det gäller politikerna ("de är alla samma korrupta skrot och korn"). Det enda oppositionspartiet som gick framåt var kommunistpartiet, som faktiskt ökade från åtta till 21 säten.

The Economist har en bra artikel här om varför oppositionen är så svag i Japan.