Konkurrenslagarna är strikta i EU och det gäller inte minst tågtrafiken. Detta kan kontrasteras mot tankesättet i Japan som fungerar i princip tvärtom. I Japan har respektive järnvägsföretag hand om hela affären, räls, tåg, signalsystem etc. Detta gör det möjligt att utforma styr- och signalsystem som är skräddarsydda för en viss typ av tåg, t ex Shinkansen. Att järnvägen för ett Shinkansen-tåg är uteslutande reserverat för Shinkansen gör också att det inte finns någon annan typ av tåg som skulle kunna vara i vägen, så att säga, vilket självklart påverkar möjligheten att hålla tiden högst påtagligt. Man äger dessutom sina stationer och marken de står på vilket ger möjlighet att ha stationer som inte bara är ställen där man väntar på tåget. De är istället prominenta kommersiella centra med butiker, restauranger och ibland även hotell. Dessa sidoinkomster gör att tågföretagen inte behöver statliga subventioner för att hålla igång tågtrafiken. Att tågen fraktar kunder till stationernas butiker och restauranger är givetvis en fantastisk fördel. Om saker och ting inte förändrats sedan jag bodde i Sverige, så är det väl på sin höjd en Pressbyrå-kiosk i de flesta stationsbyggnader (rätta mig om jag har fel).
Det kanske viktigaste är väl dock att tågföretaget har totalt ansvar för att trafiken ska fungera felfritt, vilket ju förklarar den fantastiska statistik man kan uppvisa med få eller inga förseningar. Man kan ju inte skylla på någon annan om det skulle bli problem. Detta tillsammans med det faktum att japaner i gemen har ett speciellt förhållande till skamkänslor, helt enkelt något man inte vill uppleva, gör att man verkligen lägger manken till för att inte stå där med byxorna nere.
Visserligen är jag i princip inte negativt inställd till en hälsosam konkurrens mellan olika aktörer, men i fallet med allmänna kommunikationer så måste jag nog säga att jag föredrar det japanska systemet. Gott att veta att tåget både avgår och kommer fram enligt tidtabell.
Videon här ovan är en mycket god beskrivning av skillnaderna mellan EU-metoden och den japanska metoden. Värd att titta på om man är intresserad av allmänna kommunikationer.
Shinkansen är ett speciellt exempel, då kraven på hastighet och punktlighet är extra höga. Bland lokaltågen så finns det undantag från regeln om att ett bolag har monopol på hela linjen. Till exempel här hos oss i västra närförorten Kawasaki. Vår linje in till centrala Tokyo heter Tokyu Den-en Toshi Line. Den går in till Shibuya, men om man sitter eller står kvar på tåget så kan man fortsätta att åka. Men då blir det ägarbyte och inne i centrala Tokyo är det Tokyo Metro Hanzomon Line som man åker på, fast i samma tåg. Och sedan, på andra sidan centrum, så byter man ågare igen och det blir då Tobu Line. Man får betala biljett separat för varje ägare utefter banan som sträcker sig ca 15 svenska mil. Flera andra liknande samarbeten föreligger där man binder ihop T-bana i innerstan med pendeltåg ut till förorterna. Ett sätt att både serva kunder ute i förorten som slipper byta tåg i onödan inne i stan och att minska respektive företags investeringar i räls, tunnelborrning och tågset.
