Japanska egenheter #5: Gräsätande män

I Japan beskriver uttrycket "gräsätande män" (草食系男子 - sōshoku-kei danshi) oftast yngre män som frivilligt lever i celibat och visar ringa eller inget intresse för äktenskap eller att aktivt söka romantiska relationer. Termen myntades av författaren Maki Fukasawa för att beskriva en ny typ av manlighet som inte definieras av typisk framåtanda. Filosofen Masahiro Morioka definierar dem som "vänliga och mjuka män som... inte ivrigt söker romantiska relationer och inte har någon fallenhet för att bli sårade eller såra andra." Namnet syftar på att dessa killar inte "jagar kött", dvs kvinnor, utan bara står och idisslar gräset.

Termen fick snabbt en mycket negativ klang i media, som sensationellt framställde den som ett tecken på att unga män förlorat sin "manlighet." De anklagades ofta för Japans sjunkande födelsetal och stagnerande ekonomi, och associerades med oansvariga, alltför feminina män som inte var intresserade av en normal karriär. Denna mediebild har gjort det svårt att definiera termen och uppskatta hur många män som identifierar sig med den. En japansk undersökning fann att nästan 40% av ogifta män ansåg sig vara "gräsätare," trots att definitionen var mycket bred.

Motsatsen är "köttätande kvinnor" (肉食系女子 nikushoku-kei joshi), vilket syftar på självsäkra, sexuellt aktiva kvinnor som jobbar hårt med sina karriärer. Jag har inga siffror på deras antal, men de har helt klart vuxit i antal sedan tidiga 80-talet när jag anlände till Japan. De unga männen har nog också hamnat i en jobbig sits psykologiskt, då kvinnor tidigare inte sågs som något hot på arbetsplatsen. Unga kvinnor både studerar och jobbar minst lika hårt eller hårdare än sina manliga kollegor, vilket anses vara en viktig orsak till det gräsätande släktets tillväxt. Män har helt enkelt i många fall tappat självförtroendet. En ond cirkel, med andra ord.

Totala motsatsen - här den gamla japanska manligheten. Ensam, stark, beslutsam, modig, snabbtänkt, seriös.

Bioaffisch för Akira Kurosawas film Yojimbo.

Enligt Morioka är denna trend ett resultat av Japans långa fred under efterkrigstiden. Med slutet av andra världskriget försvann den sociala normen att bli soldat för att betraktas som manlig, vilket ledde till mindre aggressiva män i alla livets aspekter, inklusive romantik. Titta på en gammal samuraj-film av Akira Kurosawa med skådisar som Toshiro Mifune och Tatsuya Nakadai så ser ni en perfekt bild av den klassiska japanska manligheten; Japan var ett väldigt utpräglat macho-samhälle när det begav sig.

Medias negativa porträtt länkar ofta "gräsätande män" till andra upplevda sociala problem, som freeters (unga män med deltidsjobb). Båda grupperna har använts som syndabockar för Japans ekonomiska problem, särskilt efter att 1980-talets ekonomiska bubbla sprack. Många yngre män avvisade det traditionella salaryman-idealet (mörk kostym, slips, långa timmar på ett väldigt hierarkiskt ordnat kontor och sedan hem med sista tåget efter några glas på stan med kollegorna), och 2007 var cirka 920 000 män freeters, av vilka många hade svårt att gifta sig på grund av kopplingen mellan fast anställning, manlighet och den ekonomiska verklighet som krävs för att skaffa barn och betala för deras skolgång upp till högskolan.

Denna likgiltighet inför äktenskap har bidragit till Japans låga födelsetal, som 2024 låg på 1,15 per kvinna i fertil ålder; 2,1 anses vara vad som krävs för att befolkningen inte ska minska. Befolkningen, som uppgick till 123,8 miljoner 2014, förväntas krympa till 107 miljoner år 2040.

Detta är killpopgruppen SMAP som här får stå för den attityd och det utseende som blev stilbildande en bit in på 2000-talet i Japan. Lite androgyna, lite tjejfrisyrer, ibland smink på läppar och ögon. Intressant nog mest populära bland lite äldre damer. Lite Lolita-komplex, fast åt andra hållet. De var verksamma mellan 1988 och 2016, mycket framgångsrikt - största bandet försäljningsmässigt i landets historia.

Trots den negativa mediebilden har "gräsätande män" en positiv roll i populärkulturen. Termen var ett av de mest använda modeorden 2009. Filmer som Sōshoku-kei danshi (2010) och TV-dramer som The Single Lady (2009) har utforskat konceptet. Dessutom har egenskaper som associeras med "gräsätande män," som ett mjukt, androgyniskt utseende (liknande bishōnen-estetiken), blivit populära inom J-Pop. Band som SMAP har till och med använt denna image för att upprätthålla positiva internationella relationer, med Sydkorea framför allt. Denna positiva skildring i media belyser en mer tilltalande, icke-påstridig form av manlighet som yngre generationer finner trendig och eftertraktad.

Kosmetik och hudvård för unga män är en stor marknad i dagens Japan.

Foto: Kao - ett av Japans större företag inom personlig skönhetsvård

Enligt en av våra döttrar, som vuxit upp till mer än hälften i Japan, så är J-Pop-stilen inte direkt kopplad till de gräsätande männen som ofta är introverta och blyga och tvekar inför att ha ett utseende som sticker ut.

Hur som helst, Japan är extremernas land. Från super-macho till blyga pojkar utan självförtroende som är rädda för tjejer. Lagom är liksom inte ett speciellt etablerat begrepp här.

Arbetskraftsbrist i Japan

Som alla vet så är Japan ett land där demografin inte kan beskrivas som idealisk med ett stort antal långlivade pensionärer parallellt med låga födslotal. Resultatet blir till slut en akut brist på arbetskraft. Även om japanska företag är duktiga på automatisering så klarar robotarna än inte av alla sysslor.

Sedan länge är det vanligt att japaner arbetar även efter att pensionsåldern infunnit sig. Antingen för att de vill vara aktiva eller för att de är tvungna för att deras pension är låg. Vi har t ex ett antal äldre män som alternerar som portvakt i vårt hus, och städgubben och städtanten på ett av våra närliggande varuhus, som gillar att snacka med en japansktalande utlänning, har båda fyllt 80. De som har privilegiet att ha arbetat på ett större företag, har vanligtvis fått ett avgångsvederlag som är ganska väl tilltaget. Såpass att man har haft råd att skaffa sig en liten butik eller annan form av etablissemang där man kan jobba efter pensionen.

Men nu räcker inte denna del av arbetskraften till. Nu har det gått så långt att man lättat på visumregler och välkomnar utlandsfödd arbetskraft i allt större antal även när det gäller mindre kvalificerade tjänster. Två märkbara exempel är jobb i restauranger och närbutiker. Flera av våra närbutiker i grannskapet har icke-japaner bakom disken. Nepal, Pakistan, Myanmar och Uzbekistan är några av hemländerna. En krog runt hörnet i en större kedja har en ung tysk herre som kommer med maten och drycken och en pytteliten krog med yakitori på menyn en bit bort har en ung kinesisk dam som hjälper till med både grillning och upphällning av dryck.

Japans risbönder är ett utdöende släkte. Lösningen heter robotisering och import av arbetskraft.

Foto: Chen Te via Pexels

En sektor som är särskilt drabbad är jordbruket. Snittåldern på en japansk risbonde är 69 år och antalet aktiva risbönder har minskat med 60% sedan 1985. Jag såg nyligen ett TV-program som visade ett antal unga thailändska män som arbetade på en risåker här i Japan. Om man inte välkomnar mer av denna arbetskraft så kommer man helt enkelt att få problem med mathushållningen.

Här ser ni några exempel på platsannonser på engelska. Vi har här ett icke-definierat jobb på en flygplats, jobb som guide och biljettförsäljare i Tokyo Sky Tree, en minst sagt "högt uppsatt" tjänst, butikschef på en bento-butik och, sist men ganska vanligt, jobb som vakt vid vägarbeten där man ser till att trafiken flyter kring arbetsplatsen och att ingen disträ fotgängare går och drattar ned i hålet i gatan. Man ser dessa vägarbetsvakter nästan hela tiden om man åker runt på stan, och jag har nog aldrig sett någon som inte har nått pensionsåldern.

Stölder i Japan

Att Japan är ett extremt säkert land med ytterst låg brottslighet är ju ett känt faktum. Man är visserligen inte världsetta då Armenien, Oman, Taiwan, Qatar, Förenade Arabemiraten och Andorra har ännu färre brott, men man kan med fog säga att risken för att utsättas för ett brott i Japan är väldigt, väldigt låg. I mitt eget fall så har jag inte blivit direkt utsatt för brott, inga ficktjuvar på tågen trots trängseln i rusningstid, men jag har glömt saker på tåg, i taxibilar, på offentliga toaletter och på krogen under mina 42 år i landet. Det mesta har kommit tillrätta, men två gånger har jag slarvat bort min plånbok och blivit bestulen på innehållet och en gång glömde jag min telefon som sedan aldrig kom tillbaka. Men i övrigt har allt jag slarvat bort återfunnits och överlämnats till närmaste polisstation eller funnits på en tågstation i det fall det glömdes på ett tåg.

Man beräknar att åtminstone 80% av alla borttappade saker kan återlämnas till ägaren i Japan, en otrolig siffra. Men det finns dock två undantag från regeln om att man inte ska sno andras tillhörigheter: paraplyer och cyklar.

Paraplyställ utanför butiker och krogar i Japan där många likadana paraplyer står uppställda.

Detta är en gissning, men det finns nog uppemot en miljard paraplyer i Japan. Här hemma har vi över tio stycken. Grejen är att om man går ut utan paraply och sedan drabbas av ett kraftigt regn så får man helt enkelt gå in på närmaste 7-Eleven och köpa ett plastparaply för några svenska tjugor. Och det är kanske den ansenliga mängden som gör att folk tycker att det inte spelar någon roll om man "lånar" ett paraply. Utanför krogar eller butiker finns det oftast ett paraplyställ där man anmodas ställa sitt våta paraply så att lokalens golv inte blir vått eller smutsigt, och då de flesta paraplyerna är av genomskinlig plast så är det ibland svårt att veta vilket paraply som är ens eget, så det kan hända att folk tar någon annans paraply utan ont uppsåt. Jag brukar nuförtiden sätta en bit tejp i en gräll färg på handtaget för att särskilja mitt paraply från andras.

Japanen har på senare år blivit mera noggrann med att låsa sin cykel.

Cyklar är lite mer svårbegripligt, men det har stulits en hel del cyklar i Japan. Tjuven har kanske missat sista tåget utan pengar till en taxi, och densamme kanske tröstar sitt samvete genom att anta att cykeln kommer att fraktas bort till de "cykellager" dit kommunen fraktar cyklar som är felparkerade dit sedan ägaren kan gå för att fråga efter sin cykel. Stölderna har dock minskat kraftigt då folk numera blivit duktiga på att låsa cykeln, och då inte enbart med det inbyggda låset utan även med svårforcerade kablar i ett eller båda hjulen.

Så rådet är enkelt: Gör ditt genomskinliga plastparaply mindre anonymt med någon slags märkning (eller köp ett färggrant paraply som står ut från mängden) och se till att ha ett ordentligt lås på din cykel i Japan.

Nio miljoner tomma bostäder i Japan

Sedan sent i höstas har vi nu statistik på att det finns drygt nio miljoner tomma bostäder i Japan, så kallade akiya, mer eller mindre övergivna hus och lägenheter, mest övergivna får man lov att säga. Detta samtidigt som det totala bostadsbeståndet ökar. Detta faktum förbryllar många hitresande. Här kommer förklaringen.

För det första så minskar befolkningen snabbt i Japan då barnafödandet inte räcker till för att täcka bortfallet när de äldre går bort. Enbart förra året minskade Japans befolkning med 595,000 personer.

För det andra så lever japaner länge och antalet äldre ökar i procent av befolkningen. Med andra ord blir det fler och fler som inte klarar av att leva på egen hand i sitt gamla hem.

För det tredje så har vi ett avfolkningsfenomen på landsbygden. De yngre vill inte jobba med lantbruk och söker sig till städerna för andra jobb (och kanske också för det sociala livet).

För det fjärde (och detta är något som svenskar har svårt att greppa) så ser japanen på en bostad ungefär som man ser på en bil. Det är inte en investering utan en konsumtionsvara. Marken huset står på kan eventuellt stiga i värde, men själva bostaden går nåstan alltid ned i pris. Faktum är att man i Japan kan förhandla ned sin hyra varje gång hyreskontraktet ska förlängas. Huset har ju blivit äldre och då kan man ju inte försvara en hyreshöjning! Detta är också förklaringen till att bostadsbeståndet ökar trots att antalet tomma bostäder också ökar. Ingen vill ha de äldre husen; man vill bygga nytt. Ska man sälja sitt 30 år gamla hus är det vanligt att man får bättre betalt om man river huset före försäljningen, då man då besparar den nya ägaren rivningskostnaden; det är alltså då enbart tomten som har ett värde.

Antalet japaner minskar medan antalet utlänningar i landet ökar

Siffrorna för Japans befolkningsutveckling för 2022 har nu släppts, och ingen är väl förvånad över att landets befolkning återigen minskat. Det är en utveckling som vi kunnat bevittna de sista 14 åren och inget tyder på att trenden ska vända, vare sig i brådrasket eller på sikt.

Totalsiffran blev 125,41 miljoner, varav 122,42 miljoner var japanska medborgare och 2,99 miljoner var utlandsfödda. Japanerna blev över 800,000 färre jämfört med året innan samtidigt som icke-japanernas antal växte med 10,7%.

Det var för övrigt första gången som befolkningstalen för japanska medborgare minskade i samtliga 47 prefekturer. Om man räknar in utländska medborgare, så ökade Tokyos befolkning något.

Antalet födda barn var 771,801 vilket är det lägsta födelsetalet sedan man började föra bok över denna statistik 1979.

Att den minskande och samtidigt åldrande befolkningen är ett problem för Japan säger sig självt. Det saknas arbetskraft på många områden och sjuk- och åldringsvården kräver allt större resurser. Regeringen, med premiärminister Fumio Kishida i spetsen, har pratat ett längre tag om att man arbetar med att utforma planer för att göra det lättare för både utlänningar och japanska kvinnor och äldre att arbeta. Men samtidigt som man vill ha fler kvinnor i arbetslivet, så är man också mån om att få upp födelsetalen. Milt sagt en svår ekvation om man inte kan förändra den japanska traditionella synen på både arbete och könsroller. Men det är ändå positivt att regeringen faktiskt verkar fundera på hur samhället bör förändras istället för att som tidigare hylla status quo som det idealiska för Japan.

PS

Det har varit ganska tunnsått med inlägg här på Japanbloggen på sistone. Det handlar framför allt om att vi har haft en god tillströmning av kunder till vår krogguidningstjänst och även andra typer av uppdrag.

Jag ska försöka lägga undan lite mer tid för bloggandet här framledes!

86,520 japaner över 100 år

Ett sedan länge känt faktum är att Japan har en av världens äldsta befolkningar, men nu kommer det en siffra som faktiskt förvånade även denne bloggare. Antalet japaner som hunnit bli 100 år eller äldre har nått ett nytt rekord med 86,510 personer. Även lite förvånande är att andelen kvinnor som nått dessa aktningsvärda åldrar nu är 88,4%, då antalet män är bara drygt 10,000. Även om männen är betydligt färre så är detta antal även det ett nytt rekord.

Den genomsnittliga livslängden har också nått nya rekordnivåer: 87,74 år för kvinnor oh 81,64 år för män.

Japans äldsta person är en 118 år gammal dam nere i Fukuoka på Kyushu. Den äldste mannen bor i Nara och har blivit 111 år gammal. Japan har också världens äldsta tvillingar, två pigga damer, 107 år fyllda.

Japansk skönhetsjätte ska bli mindre "vit"

Det finns fler än 200 relativt stora japanska företag i hudvårdsbranschen. Inget att förvånas över då det finns siffror som visar att japanska kvinnor spenderar i snitt mer än 2,500 kr i månaden på skönhet och hudvård. En gigantisk marknad med landets drygt 60 miljoner damer.

Utan att ha möjlighet att kontrollera det hela, så kan vi nog med stor säkerhet säga att de flesta av dessa företag har någon kräm som man hävdar kan göra ens hud ljusare. Det kallas "whitening" eller "bihaku" (美白 - tecknen för "vacker" och "vit").

“White” är ett mycket vanligt ord inom hela skönhets- och hemkemibranschen. Här en tvål från Kao.

Foto: Kao

På sistone har detta fenomen fått utstå viss kritik, då det kan uppfattas som att man hävdar att man inte kan vara vacker om man inte har en vit hy. En person som förekommit i dylika sammanhang är Naomi Osaka, den tennisstjärna som kommit upp sig ordentligt sista åren, då hon har en japansk mamma och en pappa från Haiti. Hennes utseende kan beskrivas som en "ordentligt solbränd japanska", och hennes vanligt förekommande figur i TV, tillsammans med allt fler synliga yngre som fötts i äktenskap mellan japaner och personer från strängt taget hela världen, har gjort att japanernas syn på “ras” har moderniserats en hel del sista decenniet.

Diskussionen om huruvida detta med att propagera för en vitare hy är ett utslag av rasism har nu fått saker att börja röra på sig. Kao (花王 - "blomsterkungen"), ett av Japan största företag inom hemkemi med sina drygt 35,000 anställda, har nu beslutat att sluta använda ord som whitening eller bihaku i reklam och på produktförpackningar.

Produkterna som skyddar hy mot solbränna och till och med gör att hyn ser vitare ut, de kommer utom allt tvivel att finnas kvar på marknaden, då japanskornas syn på det hela förmodligen inte kommer att förändras i grunden på bra länge. Vi har de senaste 30-40 åren haft några få trender mot mera färg i hyn - att solbränna är vackert (på 70- och 80-talen - se Coca-Cola-reklamen från 1983 här nedan) och de betydligt mer nischade ganguro/yamamba-stilarna som rådde i begränsade kretsar av unga damer under andra halvan av 90-talet - men i det stora hela så har de japanska kvinnornas skönhetsideal varit relativt konstant. Den trend som kanske har kommit för att stanna, är att man nu tycker att det är mera normalt med färgat hår än det naturligt svarta.

Här har vi damen i ovanstående video, Yu Hayami, i ännu brunare skick, från ett skivomslag från samma decennium.

Under andra halvan av 90-talet fanns det en subkultur vid namn Ganguro eller Yamamba, där yngre och mindre konventionella damer kunde se ut så här. Totala motsatsen till det normala idealet med mörk hy och extrem makeup och lika extremt hår.

Foto: Creative Commons license

Som vi skrivit om tidigare så har denna vilja att ha vitare hy inget att göra med rasism. Snarare då med klasskillnader från förr, då bönder och andra utomhusarbetande personer givetvis blev solbrända medan stadsborna i de övre klasserna kunde hålla sig inomhus under sommarhalvåret. Ett fenomen som existerade långt innan de allra flesta japaner hade sett någon utlänning överhuvudtaget.

Varför Okinawa-borna blir så gamla

Okinawa ligger längst i sydväst i den japanska ökedjan, ungefär 66 mil från Taiwan, en gång i tiden ett eget kungarike med en egen, unik kultur. En kultur som fortfarande gör sig gällande vad gäller seder och vanor och som bland annat resulterar i ett långt liv. Japan är ju långlivat överlag, men Okinawa innehar tätpositionen med det högsta antalet åldringar som hunnit bli 100 eller äldre per capita.

Anledningen till de höga åldrarna låter kanske enkel - hälsosam diet, fysisk aktivitet även högt upp i åren och en intim social gemenskap - men just för att konceptet är så enkelt så är det ju lite tragiskt att det inte kopieras lite vidare.

Här en fin video från BBC som beskriver livet för de äldre på Okinawa.