Japans rymdprogram går mot nya höjder

Det är nog inte ett allmänt känt faktum, men Japan har faktiskt haft ett rymdprogram i över ett halvt sekel. 1970 sköt man upp Japans första satellit och man blev därmed världens fjärde rymdnation efter Sovjetunionen, USA och Frankrike. Sedan dess har man skjutit upp ett otal satelliter, skickat en farkost för att hämta prover från en asteroid, levererat material till den internationella rymdstationen och även haft japansk personal på samma station.

Detta är inte den farkost som beskrivs i texten; återigen en AI-rendering.

Den 20:e januari blev man femte nation att landa en farkost på månen. SLIM (Smart Lander for Investigating Moon) landade inom 100 meter från den plats man siktat in sig på, en precision som tydligen inte varit möjlig tidigare. Farkosten hade dock problem med en av sina motorer vilket gjorde att den landade upp och ned. Solcellerna laddade dessutom inte batteriet de första timmarna, men nu verkar saker och ting fungera och man tar nu emot foton via en separat robotkamera som kan röra sig fristående från SLIM.

Japan anses numera vara en viktig partner i det amerikanska rymdprogrammet, och man arbetar nu tillsammans i det sk Artemis-programmet som har som mål att landa med astronauter på månen inom något år. I planen ingår även att en japansk astronaut ska medverka. Japan har bland annat ansvaret att utveckla fordon att framföra på månens yta.

Den långsiktiga planen är att etablera en bas på månen som ett steg mot bemannade resor till Mars.

Flygande personbilar i trafik i Japan 2025

2025 kommer en världsutställning att anordnas i Osaka. Samma stad visade upp ett liknande expo både 1970 och 1990, Tsukuba i Ibaraki prefektur var värdstad 1985 (denne bloggare arbetade på svenska paviljongen den gången) och Nagakute i Aichi prefektur fick ta stafettpinnen 2005.

Något exakt program är ännu inte fastslaget, men temat uppges bli "Designing Future Society for Our Lives".

När man tänker på uttrycket "framtida samhälle" så kommer flygande bilar ganska snabbt upp för ens inre öga, och det verkar stå klart att det kommer att finnas sådana för persontransporter mellan mässområdet ute på den konstgjorda ön Umeshima och flera olika platser i och runt Osaka, Kobe och Kyoto, däribland dessa städers flygplatser.

Vem som ska tillverka fordonen och vem som ska sköta själva ruljangsen kommer att beslutas före detta räkenskapsårs utgång, dvs senast i mars 2023.

De två största japanska flygbolagen är mycket intresserade av denna nya marknad, och båda har investerat i företag som utvecklar dessa fordon; ANA har slutit avtal med amerikanska Joby Aviation om att använda deras fordon i Japan, medan JAL har gjort sammalunda med tyska Volocopter. Japanska Skydrive, med bland andra Suzuki som delägare, är just nu inne i certifieringsprocessen med sin produkt, som också ska flyga till och från världsutställningen 2025. Flygande drönare för godstrafik från Skydrive finns redan i trafik på den japanska landsbygden.

Regelverket för dessa fordon för persontrafik är inte fastlagt ännu, men man har nu alltså en deadline om bara några år, så man räknar med att den japanska byråkratin ska röra sig lite snabbare än vanligt i det här fallet.

Valet står mellan en fin bil och den här japanska skivspelaren

Japanska audioföretaget TEAC (Tokyo Electro-Acoustic Company) har tillverkat audioutrustning för både vanliga konsumenter och proffs sedan bildandet 1953. De sista 35 åren har man dessutom haft ett "sub-brand" vid namn Esoteric med extra avancerade produkter för audiofiler med tjocka plånböcker.

Märkets senaste produkt är den första skivspelaren från Esoteric; den heter Grandiose T1 och det är verkligen ett passande produktnamn. Allt är nämligen grandiost avancerat och med dimensioner som gör att man tappar hakan. Spelarens nätdel ligger i en separat låda, stor som en rejäl förstärkare, som väger 18 kg. Själva spelaren väger 45 kg, uppdelat på huvudchassit, 17 kg, skivtallriken, 19 kg, samt motorenheten, 9 kg. Totalt sett 63 kg! Spelaren kräver dock inte bara ett stabilt bord; den kräver även yta, då den mäter 497 × 210 × 456mm, exklusive den separata nätdelen.

Jag har träffat ett antal japanska audiofiler som menar att olika skivor kräver olika tonarmar och pickuper; japaner är nog bäst i världen på att nörda ner sig i sina hobbies.

Foto: TEAC

Den största tekniska nyheten är det man kallar Esoteric MagneDrive System. Det handlar om att motor och tallrik inte har någon mekanisk koppling. Vi är ju vana vid antingen direktdrift, mellanhjul, bälte eller tråd, men här sitter det istället en liten men kraftig magnet på motoraxeln som helt enkelt drar runt tallriken när den roterar. Att motorn sitter mekaniskt avskild på ett eget chassi bidrar också till att inga externa vibrationer kan störa tallriken. Nålen får därmed optimal arbetsro i skivspåret.

Det mest grandiosa i sammanhanget är nog dock priset, som hamnat på 7,15 miljoner yen, i skrivande stund drygt 550,000 kr! Om man vill kan man då dessutom köpa till extrautrustning för att montera upp till tre olika tonarmar (någon som minns Micro Seiki DDX-1000?).

Det är nu ett antal år sedan jag började hävda att framtidens audio är en intressant blandning av gammalt och nytt: LP-skivan upplever en mycket stark renässans å ena sidan, och å andra sidan har vi digital streaming. Den stackars CD-skivan är klämd i mitten, och ju större bandbredd och därmed högre möjlig kvalitet på den strömmade musiken, desto värre blir det för kompaktskivan.

Esoteric Grandiose T1 börjar säljas här i Japan under oktober.

TV-spel - en match (nästan) utan motspelare för Japan

Ända sedan Nintendo lanserade sin NES (Nintendo Entertainment System) eller Famicon som den hette hemma i Japan (förkortning av Famirii Conpyuutaa) så har japanska företag regerat över marknaden för TV-spel. De två stora spelarna är givetvis Nintendo, med flera olika plattformar, och Sony, med sin PlayStation-serie. Bland de tio bästsäljande spelkonsolerna genom tiderna så finns det bara en produkt som inte har Sony- eller Nintendo-logo, och det är Xbox 360 från Microsoft som hamnar på nionde plats.

Den konsol som sålt mest av alla är Sonys PS2. Trots att den inte tillverkats sedan 2013 så leder den fortfarande med sina nästan 158 miljoner exemplar. Och det är lätt att förstå varför, enligt bland andra en av våra döttrar, som var och fortfarande är en stor PS2-fantast, trots att hon numera även använder flera andra apparater från både Sony och Nintendo. Dels så hade den en inbyggd DVD-spelare på den tid då DVD-spelare var relativt dyra (den lanserades år 2000), så det kändes för många som om man fick en DVD-spelare mer eller mindre utan extra kostnad, och dels så var den bakåtkompatibel med första generationens PlayStation. Man behövde inte omedelbart köpa nya spel för att kunna spela på den nya maskinen, vilket ju underlättade köpbeslutet.

Här har ni listan över de 20 mest sålda spelkonsolerna genom tiderna. Siffran längst till höger är antalet försålda enheter i miljoner.

Japanska designklassiker #19: 3,5-tumsdisketten

Sony introducerade 3,5-tumsdisketten 1981 och den var riktigt revolutionerande, och inte bara för att den var mindre än de tidigare versionerna av disketter. Att den var mindre och hade högre lagringskapacitet var nästan självklara ingredienser i framgångsformeln; det är ju liksom en av de japanska företagens paradgrenar. Förutom att man både krympte den i fysisk storlek och ökade det tillgängliga minnet, så var den dessutom otroligt smart designad.

Jag hann faktiskt inte använda de större “flexskivorna” då min första dator blev en Mac.

Foto: Public Domain

Istället för en mjuk skiva utan stabilt hölje, som kunde skadas på många olika sätt, så hade Sonys diskett ett hårt plastskal. Den gamla mjuka skivan förtjänade verkligen epitetet “floppy disk” (den kallades flexskiva i Sverige innan ordet diskett kom in i bilden via IBM). Den hade också en lucka framför ingången till själva skivan som drogs undan automatiskt när man förde in disketten i datorn. Det var också lättare att göra den icke-skrivbar för att skydda datan från raderingsmisstag. Det häftigaste, enligt min mening, var nog finessen att den var designad på ett sätt som gjorde att det var omöjligt att stoppa in den felvänd i diskettenheten.

Sony, som var sist med att upphöra med produktionen, kanske för att man kände ett moderligt ansvar, gjorde sina sista disketter hemma i Japan 2011. År 2000 var bästa försäljningsåret då enbart Sony levererade 47 miljoner disketter.

För den som vill nörda ner sig, så har ni här en video som beskriver detta bevis för att god design betalar sig i form av god försäljning. En nyhet för mig från videons innehåll, var att jag, som många, många andra, trodde att den första Macintosh-datorn från Apple var först i världen med disketten ifråga. Det visar sig att det istället var Hewlett-Packard som var världsetta året innan Macen kom.

Sony och Honda utvecklar självkörande elbil tillsammans

Att vi redan befinner oss mitt i ett gigantiskt paradigmskifte i fordonsvärlden är ett etablerat faktum. De flesta bedömare är övertygade om att en majoritet av alla motorfordon kommer att drivas med elektricitet och även vara i princip självkörande inom ett decennium. Denna typ av grundläggande omläggningar av både teknik, tillverkning och marknadsföring/försäljning, gör att det blir möjligt för tidigare icke-existerande företag att komma in på marknaden med nya, smarta koncept. Tesla är ju det mest kända och etablerade av dessa företag, men andra aktörer i USA är Lucid, Rivian och Karma, och under flera år har vi nu också levt med rykten om att Apple arbetar med att utveckla en elbil.

Här i Japan är det lite svårare med riskkapital, så de rena startup-företagen är färre och mindre, men en helt ny aktör har börjat prata allvar om sina bilplaner. Det handlar om Sony, som visade upp en prototyp till en elbil betitlad SONY VISION-S i januari 2020. Den har visats även senare med mera utförliga specifikationer, så det har inte varit någon tvekan om att man har seriösa intentioner. Och i förrgår kom det ett pressmeddelande om att Sony och Honda gör gemensam sak i detta projekt, något som för mig låter som en idealisk kombination. Att tillverka själva fordonets mekaniska komponenter är ju en lätt match för Honda, medan Sony bidrar med sina starka områden, dvs datorer, bildskärmar, kameror och andra sensorer, kommunikations- och underhållningssystem.

Interiören är minst sagt sprängfylld med IT-lösningar.

Foto: Sony

De två företagen har liknande historik och kultur (båda startades upp efter andra världskriget av karismatiska och "utanför-lådan-tänkande" grundare, Soichiro Honda respektive paret Masaru Ibuka/Akio Morita), med många banbrytande produkter bakom sig, så jag tror att detta kan bli något riktigt intressant.

Som ni kan se på fotona här ovan, så är förvisso exteriören inte radikalt ny, men insidan är däremot riktigt häftig. Nästan en orgie i informationsteknik med bildskärmar över hela panelen framför förare och framsätespassagerare. I prototypbilen finns det sedan hela 40 olika sensorer i form av kameror, radar och Lidar ("laser imaging, detection, and ranging" - en sorts 3D-scanning med laser) för att ge fullständig kännedom om hela omgivningen kring bilen för att möjliggöra framtidens självkörande bilar.

View fullsize

Prototypen har olika typer av sensorer runt hela bilen för att förstå sin omgivning. Klicka för större bild.

Bild: Sony

Sony och Honda har för avsikt att marknadsintroducera bilen senast 2025.

Viktelefonen vägrar att dö i Japan!

För drygt sex år sedan så förutspådde den japanska mobiltelefoniindustrin viktelefonens snara död, ett offer för iPhone och alla påföljande smartphones. Företagen själva ansåg att formfaktorn inte skulle hålla längre än till 2017, och jag var beredd att hålla med. Det visade sig dock att viktelefonen, som här i Japan går under benämningen "garakei" (en förkortning av "garapagos keitai denwa", eller "mobiltelefon från Galapagos-öarna", syftandes på att det är en typ av telefon som idag finns i större mängder nästan enbart i Japan), blev mer seglivad än man trodde då. Det finns ett antal modeller fortfarande till salu i alla mobiltelefonbutiker i landet.

När man tänker efter så är det faktiskt inte så förvånansvärt. Japan har världens största mängd åldringar i procent av totalbefolkningen, och de flesta av dessa äldre personer tycker att en smartphone är för krånglig, både för att finesserna är för många och svåra att lära sig, att ergonomin med pekskärm inte är idealisk och för att man är rädd för att tappa den då den ju bevisligen är ganska bräcklig utan någon form av extra hölje. Man är helt enkelt nöjd med en robust sak, med tangenter med taktil återkoppling, som man i princip bara ringer med. Att det är den sorts telefon man är van vid sedan länge är inget minus.

Det har precis kommit ut en sprillans ny viktelefon från Casio som fortsätter märkets tradition, som man överfört från sin G-Shock-serie av digitalklockor, av att göra extremt robusta lurar. Nya G'zOne TYPE-XX sägs klara fall från 1,8 meter och vara både vattentät (även i saltvatten) och dammtät, och detta alltså utan något extra hölje. En stor målgrupp, förutom de äldre, är arbetare och bönder som kan tappa luren i både mark och vatten under arbetets gång.

Designen är inte så lite inspirerad av anime som Evangelion eller Gundam.

Förarlös Shinkansen testas

Igår, onsdagen den 17:e november, utförde järnvägsbolaget JR East för första gången en test med ett Shinkansen-tåg som kördes utan manuell kontroll av en förare. Det var tågmodellen E7 som kördes på Joetsu Line i Niigata prefektur.

Företaget meddelade att tågets bestämda slutpunkt missades med åtta centimeter. Man hade 50 cm som maximal marginal, men man menade ändå att systemet behöver trimmas ytterligare, då en mänsklig förare hade klarat det hela med mindre marginal.

Förarlösa tåg är i sig ingen nyhet i Japan. Det första japanska förarlösa tåget lanserades redan 1981 nere i Kobe (Kobe New Transit’s Port Liner). I närliggande Osaka har vi sedan fått Osaka Metro's New Tram, och här uppe i Tokyo-trakten har vi flera automatiserade eller fjärrstyrda linjer: Yurikamome Line, som förbinder Shimbashi med Toyosu (där fiskmarknaden nu ligger) via flera av de konstgjorda öarna i Tokyo-bukten, Nippori-Toneri Line, Seaside Line i Yokohama och Disney Resort Line. Dessutom är flera av Tokyos mera sentida T-banelinjer förarlösa.

Det finns fler än 100 järnvägsföretag i Japan, varav de flesta opererar mer än en linje, så antalet förarlösa linjer är litet relativt det totala antalet linjer. Orsaken till att det inte finns fler handlar om säkerhet, nämligen det stora antalet järnvägsövergångar och öppna stationsperronger. När sådana potentiella olyckskällor kan säkras, så kan man förvänta sig att antalet automatiserade tåg ökar i landet, då snart sagt alla delar av ekonomin lider av arbetskraftsbrist.

Nästa stora kliv i utvecklingen av tågtrafiken i Japan är givetvis Chuo Shinkansen som kommer att förbinda Tokyo med Nagoya och något senare även Osaka med maglev-tåg. Dessa är från början designade för att vara förarlösa, så dessa tåg kommer vara både världens snabbaste tåg och världens snabbaste förarlösa tåg med råge.