Varför är japanerna så smala?

Något de flesta besökare i Japan brukar notera, är att snittjapanen inte lider av fetma. Medan de feta amerikanerna utgör drygt 30% av befolkningen, så är det bara ungefär 3% av japanerna som kvalar in i den ligan.

Videon här nedan försöker förklara varför det står till på det viset, och slutledningen man gör är helt enkelt att japanen har en uppsjö av mer hälsosamma alternativ till hamburgare och pizza när magen börjar kurra. Dessutom är dessa hälsosammare maträtter allmänt tillgängliga (det finns ca 55,000 närbutiker i Japan) och oftast inte dyrare än den mindre hälsosamma kosten.

En annan orsak är att en stor del av befolkningen bor i storstäder där man oftast inte tar bilen till jobbet då man har extremt väl fungerande kollektivtrafiksystem. Man går eller cyklar till närmaste tåg- eller t-banestation, så även i minimifallet får storstadsjapanen lite motion på vardagarna.

T-banans utveckling i Tokyo berättar en historia

Här nedan kan du se en animerad skiss över T-banans utveckling i Tokyo från 1927 till dessa dagar.

Före kriget fanns det bara en T-banelinje, den som idag heter Ginza Line, där den fortfarande existerande sträckningen mellan Shibuya och Asakusa stod klar 1939. Under kriget och under åren efter krigsslutet, då Japan hade fullt upp med att bygga upp sin industri igen i det utbombade landet, stod tunnelbanebyggandet stilla, men det tog fart igen i början av 50-talet i och med invigningen av den första sträckningen av Marunouchi Line. Från 60-talet har det sedan i princip varit ett oavbrutet borrande av tunnlar under Tokyo med en nästan febril aktivitet under de ekonomiskt mycket expansiva 70- och 80-talen.

Jag kom till Japan första gången 1982 och sedan dess har det tillkommit tre helt nya linjer: Oedo Line, Namboku Line och Fukutoshin Line, och flera andra linjer har förlängts under samma tid. Idag finns det sammanlagt 13 T-banelinjer i staden, uppdelat på två bolag, Toei och Tokyo Metro, och det är ytterst sällan man känner behovet av att ta en buss i centrala Tokyo. I nästan alla fall finns det en järnvägs- eller t-banestation inom bekvämt gångavstånd. Alla T-banelinjer utom Ginza Line och Marunouchi Line, de två äldsta, har dessutom kopplingar utan tågbyten till tåglinjer utanför centrala staden, vilket gör det hela till ett utomordentligt praktiskt system.

Den animerade historien över T-banans utveckling i Tokyo berättar dels om den explosionsartade ekonomiska utveckling som Japan fick uppleva när man väl kravlat sig upp ur ruinerna efter kriget, och dels om den kompetens och kapacitet man utnyttjade i byggnationen av detta system. Jag har själv bevittnat tunnelbyggande på plats här i Japan, och det är en fröjd att få beskåda den precision och effektivitet projekten uppvisar.

Varför Okinawa-borna blir så gamla

Okinawa ligger längst i sydväst i den japanska ökedjan, ungefär 66 mil från Taiwan, en gång i tiden ett eget kungarike med en egen, unik kultur. En kultur som fortfarande gör sig gällande vad gäller seder och vanor och som bland annat resulterar i ett långt liv. Japan är ju långlivat överlag, men Okinawa innehar tätpositionen med det högsta antalet åldringar som hunnit bli 100 eller äldre per capita.

Anledningen till de höga åldrarna låter kanske enkel - hälsosam diet, fysisk aktivitet även högt upp i åren och en intim social gemenskap - men just för att konceptet är så enkelt så är det ju lite tragiskt att det inte kopieras lite vidare.

Här en fin video från BBC som beskriver livet för de äldre på Okinawa.

Tokyo från förr

Vi har en kanal på det japanska kabel-TV-nät vi har här i grannskapet som enbart visar gamla filmer och TV-serier, nästan bara svartvita skapelser. Jag tycker om att titta på detta, då det ger mig en liten inblick i hur livet tedde sig i Japan innan jag själv kom hit 1982.

För den som inte har japansk kabel-TV, så har vi ju som tur är YouTube, där man kan hitta diverse små pärlor av nästan alla möjliga slag. Som dessa två filmer som visar hur vardagen tedde sig i Tokyo 1963 respektive 1966, dvs ett år före och två år efter Tokyo-olympiaden 1964. 1963, bara 18 år efter krigsslutet, var Tokyo helt återuppbyggt, men med knappa resurser så var det givetvis inte alls lika gediget som det till största delen är idag. Fortfarande mest trähus, fortfarande gator utan asfalt, fortfarande mestadels handmålade skyltar på butikerna, fortfarande inga snabbköp, fortfarande relativt få yrkesarbetande mammor. Men samtidigt är mycket sig likt, faktiskt. Horderna av kostymklädda “salary men” som skyndar till jobbet samtidigt som ungarna går till skolan i sina skoluniformer är scener som man känner igen, även om slipsen inte är lika obligatorisk idag som den var på 60-talet.

1963 var de upphöjda snabblederna byggda och Tokyo Tower stod färdigt sedan några år som en ståtlig symbol för det återuppbyggda Japan. Shinkansen dyker inte upp förrän 1964, så världens första snabbtåg finns givetvis med i filmen från 1966.

Hello Kitty blir Hollywood-film

Nu till sommaren kommer den delvis datoranimerade filmen Detective Pikachu med Ryan Reynolds som röstskådis. Det är mig veterligen bara andra gången en japansk manga/anime/spelfigur blivit västerländsk film (efter 2009s Astro Boy - Tetsuwan Atom hemma i Japan).

Nu meddelas det att även Hello Kitty (Kitty-chan) ska bli Hollywoood-film. Hello Kitty är ju nu en av den tecknade världens mest innehållslösa figurer - hon är i grunden bara en stiliserad och gullig tecknad katt som japanska Sanrio klistrat på allehanda produkter under 45 års tid - så det ska bli intressant att se om det går att skapa en sevärd film av det hela.

Hello Kitty är faktiskt världens näst största media franchise efter Pokemon. Prylar med Kitty på framsidan har omsatt enorma 80 miljarder USD.

Den 3D-animerade filmen här ovan - som är från en tecknad TV-serie om jag inte har fel - har nästan 15 miljoner visningar på YouTube, så oavsett om den kommande filmen blir bra eller dålig, så lär den göra pengar..

Och här en trailer till Detective Pikachu..

Trasiga länkar till videofilmer

Nu när vi har fler än 850 inlägg på Japanbloggen, och ganska många av dem med inklistrade länkar till videofilmer på YouTube, så har det blivit ett problem med länkar som numera inte leder någonstans, då klippet av någon anledning tagits ned. Vår webbserver har ingen funktion för att meddela oss när sådant inträffar, och vi har själva sällan tid att gå igenom alla inlägg för att kontrollera länkarnas giltighet. Vi ber därför om ursäkt när detta händer, och vill föreslå att du klickar på YouTube-loggan i nedre högra hörnet för att komma till den länkade sidan på YouTube, där du sedan med lite tur kan hitta en video på samma eller liknande tema bland klippen som är uppradade till höger (om du använder datorn). En intern sökning på YouTube med videons ämne som sökfras kan också ge ett antal relevanta länkar.

Arbetsmiljön på ett japanskt kontor

När en av våra döttrar nu ska börja sitt första jobb i Japan (hon påbörjade sitt arbetsliv i Sverige) som formgivare på en designbyrå, så tänker pappa en hel del på hur arbetslivet i Japan fungerar. Efter att ha gått på en lång rad av anställningsintervjuer, som hon menade var lika mycket "arbetsgivareintervjuer" för att hon skulle få en bild av kulturen och arbetsmiljön hos de olika företagen, så valde hon en mindre firma som har en för Japan ovanlig brist på hierarkier, luftig och snygg inredning, bra design i sina projekt och intressanta kunder. Hon har sedan länge varit medveten om hur det kan se ut på de mera typiska japanska företagen, och det är en miljö hon verkligen inte vill arbeta i. Den typiske japanske kontorsarbetaren jobbar minst tio timmars övertid i veckan, oftast utan ersättning, och antalet betalda semesterdagar är maximalt 20 per år, vilket de allra flesta bara tar ut en del av, då grupptrycket, som säger att du tvingar någon annan att göra även ditt jobb när du är ledig, är för stort. Cheferna är oftast äldre män och fenomen som sekuhara (sexual harassment), matahara (maternity harassment; att kvinnor bestraffas för barnafödande genom att få lägre positioner med sämre lön efter en mammaledighet) och pawaahara (power harassment; generellt utnyttjande och trakasserier av underordnade), har funnits i alla tider även om uttrycken blivit myntade först sista decennierna. Japan har dessutom det näst största lönegapet mellan kvinnor och män (efter Sydkorea) bland OECD-länderna.

En slående detalj i detta mönster, som få japaner som inte bott och arbetat utomlands inser, är att trots alla dessa timmar på jobbet, så lider Japan av en skrämmande låg produktivitet. Fabrikerna är oftast extremt väloljade maskiner utan förluster, medan kontoren är den totala motsatsen med opraktiska rutiner, timmar i onödiga möten och många rökpauser (nu när de flesta företag inte tillåter att man röker vid sitt eget skrivbord). Andra sidan av att en kultur kräver många timmar på kontoret, är nämligen att man mer eller mindre oavsiktligt uppmuntrar till lägre produktivitet. Man anpassar arbetstempo och arbetsmetoder så att man ska kunna fylla upp tiden fram till 21 eller 22 istället för till 17 eller 18. Låg produktivitet kompenseras med många timmar vilket leder till ännu lägre produktivitet, och - ännu värre - allt lägre kreativitet, då alla är trötta mest hela tiden.

Ovanstående video från CNBC berättar om hur arbetslivet i Japan kan te sig. Den ger en ganska mörk bild av situationen, men även om det hela ser hopplöst antikt ut, så finns det ljusglimtar i mörkret. Då den japanska befolkningen på en och samma gång krymper och och blir äldre, är arbetskraftsbristen en mycket akut fråga. De unga har samtidigt blivit mer systemkritiska; allt fler är längre inte intresserade av att arbeta på stora, visserligen trygga men extremt hierarkiska organisationer med kulturer som mera liknar militära organisationer än företag. Idag finns det fler än 150 lediga platser för varje hundratal arbetssökande - i extremfallet närbutiker så går det 3,5 lediga platser på varje arbetssökande - så konkurrensen om de bästa förmågorna är intensiv, och allt fler företag börjar fundera över vad som gör en arbetsplats attraktiv.

Här en karta som visar hur olika länder har vitt skilda synpunkter på betald ledighet. Ju mörkare färg, desto fler lediga dagar. Vit färg betyder "ingen data" och ljusgrått, bland andra USA som synes, betyder att landet inte har någon lagstiftning i frågan.

View fullsize

Klicka för större bild.

Grafik: Wikimedia, Creative Commons.

Japan i januari

Här en liten video från en herre vid namn Scott Wild. Titeln är January in Japan och det är en vacker berättelse utan ord från den här tiden på året på Honshu, Japans största ö.

I kronologisk ordning förevisas platser och fenomen såsom Tsukijis fiskmarknad, sushikrogen, sumobrottning, Shinkansen, onsen-bad, snöapor, teceremoni, Tokyo Sky Tree, Shibuya, yakitori, tempelbesök i Kyoto och ett ståtligt Mount Fuji sett på håll.. Filmen är, som så många andra filmer från Japan, inte så lite idealiserande, då man är helt avskärmad från den jäkt och stress som genomströmmar det japanska samhället, men som besökare kan man undvika den delen och enbart hänge sig åt alla positiva aspekter, varav många alltså står att beskåda i den här filmen.