Världens äldsta företag är japanskt

Kongō Gumi Co., Ltd. (uttalas kångåå) är ett japanskt byggföretag med högkvarter i Osaka. Det grundades år 578 och är därmed utan konkurrens världens äldsta dokumenterade företag som dessutom fortfarande är verksamt. Tanken svindlar lite när man inser att den här firman var igång över 200 år före skandinavisk vikingatid!

Kärnverksamheten är design, konstruktion, restaurering och reparation av helgedomar, tempel, slott och kulturarvsplatser (bland annat Osakas slott som du ser i fotot här ovan). Det drevs som ett familjeägt företag i över 1400 år, vilket innebär 40 generationer! Familjens kontinuitet upprätthölls genom både manliga och kvinnliga efterkommande (det senare en ovanlighet förr i världen), samt mågar som tog familjenamnet Kongō, en väldigt vanlig sedvänja ända till moderna tider om familjen inte hade någon egen son. Efter finansiella svårigheter i början av 2000-talet på grund av tunga skulder och ökad konkurrens, förvärvades tillgångarna i januari 2006 av Takamatsu Construction Group, men det fortsätter att drivas idag som ett helägt dotterbolag.

Låt oss titta på några viktiga punkter i företagets historia: 

År 578: Företaget grundas av Kongō Shigemitsu, en Miyadaiku (en specialiserad tempelsnickare) som bjöds in tillsammans med några andra snickare från Baekje (ett av de tre kungarikena på den koreanska halvön vid den här tiden) av prins Shōtoku för att bygga templet Shitennō-ji. Templet finns fortarande, fanns återuppbyggt flera gånger och det ligger mitt i dagens Osaka och är öppet dagligen. Det är ett av Japans äldsta buddistiska tempel vilket bara det gör att det är värt ett besök för den som är intresserad av historia. Dessutom ett väldigt vackert bygge.

Namnet Kongō Shigemitsu är givetvis taget, då han ju var korean. Detta med att låna över kunskap och färdigheter från både Kina men framför allt grannen Korea var ganska vanligt, och den processen upprepades senare efter Edo-periodens slut då man med blixtens hastighet moderniserade landet via importerad kunskap från Europa och USA.

Shitenno-ji på 1880-talet (handkolorerat). Dagens version är något mindre till formatet, men fortfarande imponerande.

År 593: Färdigställandet av Shitennō-ji. Företaget fungerade som dess huvudsakliga snickare i århundraden och återuppbyggde det upprepade gånger efter krig och katastrofer, inklusive bränder 1576 och 1614, samt skador efter en kraftig tyfon 1934. Man kan säga att jordbävningar och tyfoner var en sorts garanti för arbete för tempelsnickare (eller alla snickare för den delen) då det kom en större eller mindre naturkatastrof då och då som förstörde hela eller delar av byggnader.

År 1868: Man förlorade sitt officiella anslag från Shitennō-ji till följd av Meijirestaurationen, vilket tvingade företaget att expandera till bredare kommersiella projekt. 

År 1934: Återuppbyggde den fem våningar höga pagoden i Shitennō-ji under Yoshie Kongō, den första kvinnan att leda företaget som byggmästare. Detta måste ha varit en stor sensation, eller kanske skandal, i det extremt mansdominerade Japan, framför allt då, före kriget. 

År 1955: Blev ett formellt aktiebolag. 

År 2006: Verksamheten överfördes till Takamatsu Construction Group, vilket avslutade 1400 år som oberoende familjeföretag.

Antalet tempel har nu minskat under ett antal år, och det byggs inga nya från grunden så vitt jag vet, så de arbeten man har idag handlar mest om att renovera eller på andra sätt underhålla äldre tempel och andra historiska byggnader.

Kumi, eller gumi om det sitter längst bak i ett sammansatt ord, betyder ett antal saker, för att nämna några:  ett set med saker, en grupp av personer, en skolklass, ett företag (framför allt inom konstruktionssektorn), en familj (läs: maffia-klan) eller ett team.

STOR MÄSSA I TOKYO MED JAPANSKA MAT- OCH DRYCKESPRODUKTER FÖR EXPORT

Japan's Food Export Fair är en mässa i Tokyo som går av stapeln två gånger per år, på sommaren och på senhösten. Nästa gång är nu den 24-26 juni.

Tillverkare av mat och dryck av alla de slag från hela landet ställer ut så det är et utmärkt tillfälle för alla företag som kanske redan importerar just mat och dryck och som vill utöka sortimentet med intressanta produkter från det heta matlandet Japan.

Vi har nästan 30,000 japanska företag som tillverkar mat- och dryckesprodukter. Förutom ett fåtal jätteföretag så är de flesta relativt små (definierat som under 3,000 anställda) och lokala då man är mån om att använda prima råvaror som då varierar högst betydligt beroende på del av landet.

Om ni tycker att det är knappt om tid så kommer nästa version av mässan 11-13 november.

Här är arrangörens sajt där man kan förboka sin planerade närvaro. Gratis inträde.

I år menar man att varje monter ska ha engelskkunnig personal. Här kan jag av erfarenhet säga att kvaliteten på den engelskan kan variera. Om ni behöver en tolk mellan japanska och svenska (eller engelska) så är ni välkomna att höra av er.

Sound Burger - en klassiker har återuppstått samtidigt med vinylskivans renässans

Här kommer en annan produkt från Audio-Technica, en vinylspelare med en unik design som har sitt ursprung på 80-talet men som nu återuppstått i samband med att vinylskivan har gjort en stor comeback.

Audio-Technica Sound Burger (officiellt AT727) är en av de mest ikoniska ljudprodukterna från det tidiga 1980-talet. Den representerade ett djärvt försök att göra för vinylen vad Sony Walkman hade gjort för kassetten: att göra lyssnandet mobilt även för LP-skivan.

1. Ursprung och debut under 80-talet (1982)

Sound Burger lanserades 1982, mitt under den pågående revolutionen för bärbart ljud. Jag var här då och när jag åkte hem till Sverige vid nyåret 1983 så hade jag flera Sony Walkman i väskan, en till mig och två till kompisar. 

Enheten bestod i princip av en högkvalitativ tonarm och motor inklämd mellan två plastplattor. Eftersom skivan snurrade "utanför" spelaren fick den smeknamnet "Sound Burger".

För att förhindra att nålen hoppade när enheten rördes använde man ett dynamiskt balanserat system med dubbla armar som applicerade nåltryck via en fjäder.

Den drevs av tre C-batterier och hade två hörlursuttag så att två personer kunde lyssna samtidigt, samt RCA-utgångar för anslutning till en hemstereo.

Foto: Audio-technica

2. Kultstatus och "Mister Disc"

I USA marknadsfördes enheten under namnet "Mister Disc". Trots den smarta ingenjörskonsten blev den ursprungliga produktionsperioden relativt kortvarig. Vid mitten av 80-talet gjorde intåget av CD-skivor att bärbara vinylspelare framstod som en nischad kvarleva från förr.

Under de följande decennierna blev dock Sound Burger en "helig graal" för vinylsamlare och discjockeys tack vare sin unika estetik och överraskande goda ljudkvalitet jämfört med billiga bärbara väskspelare.

3. Nyutgåvan vid 40-årsjubileet (2022)

För att fira Audio-Technicas 60-årsjubileum 2022 släppte företaget en begränsad nyutgåva (AT-SB2022). De 4 000 numrerade enheterna sålde slut globalt på bara några dagar, vilket bevisade att efterfrågan på retro-teknik fortfarande var enorm.

Medan exteriören var trogen originalet från 80-talet, moderniserades de inre komponenterna:

Den har nu blåtand så att man kan strömma trådlöst till högtalare eller hörlurar.

Med USB-C-laddning ersatte man de klumpiga C-batterierna med ett internt litiumjonbatteri.

4. Permanent återkomst (2023–idag)

På grund av den enorma responsen på jubileumsutgåvan meddelade Audio-Technica under 2023 att Sound Burger skulle återgå i permanent produktion (modell AT-SB727). Den finns nu tillgänglig i flera färger (svart, vit och gul) och för arvet vidare från en av de mest unika skapelserna i audiohistorien.

Sound Burger kostar ca 1,500 kr på japanska Amazon. 

Pokemon-kort sålt på auktion i USA för miljontals dollar

Världens hittills dyraste samlarkort har sålts på auktion i USA för hiskeliga 16,492,000 dollar! Det handlar om ett väldigt unikt Pokemon-kort då det inte fanns ute i handeln som brukligt är, utan var ett pris i en tävling i en serietidning. 41 kort framställdes och idag är väl antalet betydligt lägre och därav det extrema priset. Normala Pokemon-kort trycktes under 2025 i 75 miljarder exemplar, så där är nog höga priser mera sällsynt, även om man nog kan räkna med en värdeökning relativt inköpspriset i alla fall. Det märks också både i Japan och annorstädes att samlarkorten är en mycket populär hobby och, inte minst viktigt, en investering. När en ny serie lanseras brukar det vara kö i butikerna och om det är fråga om en begränsad upplaga så kan det till och med bli handgemäng.

Förra sommaren blev det rubriker då kunder köpte Happy Meals i stora mängder på McDonalds i Japan då man hade chansen att hitta ett Pokemon-kort i begränsad upplaga i påsen. Maten slängdes och korten såldes på nätet till höga priser.

Japansk statistik #2: Miljontals varuautomater

I Japan ser man varuautomater i princip överallt. Jag har t o m sett en alldeles ensam automat ståendes på ett snötäckt risfält uppe i japanska Norrland en gång när jag provkörde en bil för Teknikens Värld (och automaten fungerade trots snö på taket!).

I år beräknas antalet varuautomater i drift vara mellan 2,6 och 2,7 miljoner. Detta är en minskning från tidigare; antalet var som mest nästan 5,5 miljoner. Minskningen beror dels på att 24-timmarsöppna närbutiker exploderat i antal senaste decenniet och att befolkningen på landsbygden har en hög medelålder då man framför allt dricker grönt te istället för läskedrycker. Befolkningen har som helhet också minskat; i fjol minskade befolkningen med nästan en halv miljon personer. Men trots detta har Japan fortfarande världens största mängd automater relativt sin landyta. Det handlar om ca en automat per 47 invånare. Jag skulle gissa att vi har minst 100 av dem bara här runtomkring vår järnvägsstation. 

En majoritet av automaterna säljer läsk, kaffe, olika sorters te och vatten, antingen på burk eller på PET-flaska. Många automater kan både värma och kyla dryckerna beroende av årstiden. Dryckesautomaterna utgör knappt 84% av totala antalet. Resterande 16% fördelas mellan dagligvaror, mat (snabbnudlar, chips, mm), cigaretter och olika typer av biljetter.

Ofta står de i grupp på det här viset.

Foto: Georgi Tashkin via Pexels

En intressant utveckling är dels att man börjar se till att det hela drivs med hållbar energi. Under Världsexpot i Osaka i fjol debuterade automater som drivs med vätgas. De blir också allt smartare tack vare AI. Med hjälp av QR-koder och kontaktlösa betalningsformer kan maskinen komma ihåg vad kunden köpt tidigare och antingen rekommendera ett nytt köp av samma produkt eller en annan produkt baserat på vädret för dagen. Även sedan tidigare har det handlat om relativt smart teknik. Coca-Colas automater har sedan länge en radiolänk till närmaste distributionscenter så när lagret i maskinen börjar sina så “ringer den upp” centrallagret och beställer ny leverans.

Två detaljer: Jag har aldrig sett en japansk varuautomat som inte har fungerat, ej heller någon som är vandaliserad eller nedsprayad med graffiti. Det säger en del.

Japansk statistik #1: Alkohol i Japan

Uttrycket "alkoholistens paradis" hörde man rätt ofta yttras när jag var ny i Japan på 80-talet. Jag blev faktiskt lite shockad över de otroliga mängder alkohol som konsumerades på den tiden. Flera saker har dock hänt i samhället sedan dess som påverkat japanernas alkoholvanor. Dels så är kutymen att gå ut och dricka med chefen och kollegorna på väg ut. Det starkt hierarkiska samhället, både i politiken, byråkratin och industrin, har tappat en hel del av den då inbyggda tron att man med automatik måste lyda chefen när han vill gå ut och ta ett glas med sina undersåtar på kontoret. De yngre anställda har fått lite skinn på näsan och kan numera tacka nej till förslagen. Sedan har pandemin gjort att folk fått vanan att dricka hemma, vilket gjort att mängden ofta blir lägre då det myckna skålandet och ovanan att pressa kompisarna att "dricka ur" innan man fyllde på mera inte finns om man sitter ensam framför TVn. Till detta kommer nya dryckesval, dels "alkoläsk", sk chuhai, som kan ha en alkoholhalt mellan 1% och 9%, och dels de allt fler alkoholfria alternativen. En annan faktor är att även om alkohol finns tillgänglig i princip överallt och till väldigt låga priser jämfört med Sverige, så har en specifik säljkanal försvunnit (i alla fall här i Tokyo-regionen). I de miljontals dryckesautomaterna som man hittar på nästan varje gata i de större städerna fanns det inte bara läsk, te, kaffe och vatten, utan på 80-talet kunde man köpa framför allt öl men även till och med ett helrör whisky på automat.

Sake, eller nihonshu som det också kallas, har sett försäljningen sjunka i Japan men istället har exporten ökat.

En faktor som faktiskt driver upp konsumtionen är en affärsmodell på många krogar, i huvudsak de relativt billiga ställena, det som på japanska heter "nomi-houdai" (nåmi-håådaj), vilket betyder "drick så mycket du vill" under en viss tidsperiod, oftast minst en timme. På en krog jag besökte för första gången tillsammans med en svensk kund i december hade man dock tre val, en, två eller tre timmar. En stor och fin kollektion med sake och shochu (japanskt brännvin). Givetvis öl och vin också. Det billigaste erbjudandet jag sett på senare tid handlade om drygt 30 olika sorters alkoholdryck som man fick drick under två timmar för ca 70 SEK! Jag är övertygad om att vi skulle få se personskador och kanske till och med dödsfall om vi hade denna sed i Sverige!

Men trots denna utveckling så har en relativt stor del av Japans befolkning ett alkoholberoende. Enligt färsk statistik så menar myndigheter att drygt tre miljoner invånare har ett beroendeförhållande till dropparna, ca 2,61 miljoner män och ca 430,000 kvinnor. Jag skulle vilja mena att de flesta japaner i dessa grupper är "funktionsdugliga alkoholister". Så länge man sköter sitt jobb så är det ingen som bråkar om en individs alkoholvanor. Detta gör då att Japan förmodligen är den största marknaden för diverse "energidrycker" med en blandning av näringsämnen och kemikalier som lindrar baksmälla. En liten flaska eller burk före partajet och en flaska till när man är klar så är man hyfsat pigg på jobbet dagen därpå.

Sonys TV-apparater blir 51% kinesiska

Det blev känt bara härom dagen att Sony kommer att plocka ut sin TV-tillverkning och lägga in den i ett nytt bolag som kommer att ägas till 51% av kineiska TCL (The Creative Life), en riktigt framgångsrik uppstickare på TV-marknaden de sista åren. Mycket aggresiva priser för till synes kompetenta produkter. Man är idag världens näst största tillverkare av TV-apparater efter Samsung. Sony är störst bland de japanska tillverkarna på sjätte plats i världen.

Eftersom Sharp såldes till taiwanesiska Foxconn för ett antal år sedan, så är det numera inte förvånande att japanska företag ser sig omkring utomlands för att bilda olika former av allianser.

När jag tänker tillbaka på mina barndomsår så tänker jag nostalgiskt på att vi hade ett flertal TV-märken med utveckling och tillverkning hemma i Sverige. Luxor, AGA, Luma, Dux, Radiola och Centrum (har jag glömt någon?); även Philips hade tillverkning i Sverige.

Vår första TV hade inget märke alls då min pappa byggde den från komponentnivån. Han jobbade på Boliden på den tiden, och lådan till apparaten hade innehållit dynamitgubbar innan pappa stoppade in TV-delarna och klädde den med trämönstrad plastfilm.

Sony blir majoritetsägare i Peanuts - Snobbens hemvist

Sony har sedan tidigare varit delägare med 39% i Peanuts Holdings LLC sedan 2018, ett dotterbolag till Wildbrain, ett kanadensiskt företag som äger rättigheterna till alla Peanutsfigurer tillsammans med arvtagarna till Charles M. Schultz, Peanuts skapare.

Det började 1950 med en seriestrip för dagstidningar som så småningom spreds till fler än 2,600 tidningar och som sedan ynglat av sig till tecknad film och ett myller av produkter med seriefigurernas bild på.

Här i Japan är Snobben en gigantisk merchandising-affär och det är nästan lögn att hitta en butik där det inte finns någon leksak, något gosedjur eller klädesplagg med Snobben eller Charlie Brown på.

Sony har nu köpt 41% av aktierna till ett pris av 457 miljoner USD så man har totalt nu 80% av företaget med resterande 20% ägda av familjen Schultz.

Sony, som numera alltmer distanserat sig från hårdvaruproduktion och istället aggressivt satsat på marknaderna för musik, film och spel, och med ett väl utvecklat internationellt nätverk så kommer Snobben säkert att bidra till än större omsättning för Sony, ett företag som faktiskt imponerar med sin flexibilitet.