En värsting-Nissan blir Japans dyraste inhemska bil

Nissan har samarbetat med välkända design- och utvecklingsföretaget ItalDesign för att utveckla en värstingmodell av deras kända sportbil GT-R. Modellen har namnet GT-R50 där 50 står för att ItalDesign fyller 50 år i år, 2018, och Nissan Skyline, som GT-R är baserad på, fyller 50 år under 2019 (från början var det Prince Skyline, men Prince köptes upp av Nissan 1966).

För att fortsätta på 50-temat, så kommer modellen att tillverkas i endast 50 exemplar och den kommer att kosta biffiga 990,000 Euro (före skatter och andra pålägg). Då får man i och för sig fritt välja karossfärg och material inne i kupén..

Den hittills kralligaste GT-R-modellen - GT-R Nismo, efter Nissans racingavdelning Nissan Motor Sports - har 600 hästkrafter, och 50-modellen får ett tillskott på 110 ytterligare hästar. Med andra ord så hamnar den med marginal inne i supersportbilssegmentet. Fjädring, upphängning, bromsar och annat relevant har givetvis också uppgraderats.

Om jag förstår saken rätt, så är det till ItalDesign man ska vända sig om man vill ha ett av de 50 exemplaren. Med tanke på alla biltokiga miljardärer vi har här i världen numera, så lär de gå åt ganska snabbt. Leverans under 2019.

Här en video från de uppvisningar prototypen gjort på diverse banor i Europa och Japan:

Och några bilder till:

Bild: Nissan/ItalDesign

Bild: Nissan/ItalDesign

Bild: Nissan/ItalDesign

Snygg även i verkligheten..

Foto: Nissan

Honda Super Cub - världens mest tillverkade motorfordon - fyller 60

Världens mest sålda motorfordon är inte Fords Model T, Volkswagens Bubbla eller de ikoniska scootrarna från Vespa; det är Hondas Super Cub, en lätt motorcykel som i fjol översteg totalt 100 miljoner sålda exemplar, en knapp tredjedel av alla motorcyklar som Honda sålt under sin existens (ca 350 miljoner).

Super Cub lanserades 1958, under den tid då det japanska ekonomiska undret ännu inte hade kommit upp i full fart. På samma sätt som i efterkrigstidens Europa så hade de flesta inte råd med bil, utan det fick duga med en trampcykel, en trampcykel med påhängsmotor eller, om man hade det lite fetare, en riktig motorcykel. Det var en tid då Japan faktiskt hade trettio-talet motorcykelfabrikanter, de flesta relativt små, att jämföras med dagens fyra mycket stora mc-tillverkare (Honda, Suzuki, Yamaha och Kawasaki).

Till skillnad från de flesta andra mindre motorcyklar vid den här tiden, som hade tvåtaktsmotorer, fick Super Cub en fyrtaktsmotor på 50 cc. Det gjorde att den blev mycket tystare och mindre illaluktande än tvåtaktarna, en stor poäng för alla som levererade morgontidningar, mat och annat till boende utmed de smala gatorna i Japans större städer. En annan stor poäng var den automatiska centrifugalkopplingen vilket medgav att man kunde köra med bara en hand på styret. Den andra handen kunde användas för att greppa en matlåda, exempelvis.

Super Cub har tillverkats även utanför Japan redan sedan 1961, och idag har Honda fabriker som spottar ut Super Cubs i 15 länder i Asien, Afrika och Latinamerika. Bara de tre fabrikerna i Vietnam producerar över en miljon Super Cubs per år! 

-- och här i 2018 års tappning. Inte en pryl är exakt likadan, men visst känns generna igen?

Foto: Honda Motors

Varför är då just denna modell så hiskeligt populär? Ja, det är enkelt att svara på den frågan; det är en mycket enkel och mycket robust konstruktion som ger god ekonomi över hela livslängden (som är lång). Billig att tillverka, billig i inköp och billig att köra och att underhålla. Varför ska man inte köpa en Super Cub?

Den största enskilda kunden är japanska postverket, som kör ut post med ca 80,000 motorcyklar.

Förutom den imponerande volymen, så kan Honda Cub även skryta med att ha förvandlat bilden av den typiske motorcykelåkaren i USA; från en halv- eller helkriminell buse med läderjacka på 50-talet, till ordentliga och skötsamma personer som använder en gullig moppe både i jobbet och på fritiden en bit in på 60-talet. "You meet the nicest people on a Honda" var ledfrasen i en av världens mest framgångsrika reklamkampanjer. Från ingenstans kom denna lilla japanske tillverkare och erövrade USA med sina "anti-Harleys". 1963 hade Honda 60% av hela den amerikanska MC-marknaden under sina fötter.

Honda har en imponerande samling olika MC-modeller i sin katalog, men den enda modell som överlevt i nästintill oförändrat skick sedan starten är Super Cub, och det är nog först när vi har elektriska moppar som kan köras ett dygn utan uppladdning som den kommer att se sina banas slut. Honda visade upp en eldriven Super Cub på motormässan i Tokyo redan 2009, och man har sagt att man ämnar börja tillverkning av modellen 2018, men vi har ännu inte sett någon pressrelease. Den ser ganska läcker ut; fullt modern men ändå trogen sin anfaders linjer.

En elektrisk version av Super Cub kanske lanseras redan i år..

Foto: Honda Motors

Blaze Smart EV - ny spännande elmoppe från Japan

En liten, lätt, hopfällbar och billig elscooter har lanserats av en ny tillverkare i Japan. Blaze Smart EV är namnet, och den verkar faktiskt vara en ganska smart liten grej. Tvåhjulingen väger bara 18 kg med en längd av 120 cm. När den är hopfälld blir den 60 x 120 cm vilket innebär att den ryms i de flesta bilars bagageutrymme. Titta på videon här nedan för att se hur lätt den är att hantera.

Litium-jon-batteriet ger en maxfart av 30 km/tim och en räckvidd av upp till 30 km. Inget för långresor, med andra ord, men för kortare färder i tätbefolkade områden bör den vara perfekt. Batteriet tar man enkelt loss och laddar i hemmet över natten. Man rekommenderar att förarens vikt inte överstiger 120 kg.

Den ringa vikten, blott 18 kg, gör att de flesta kan hantera den med lätthet.

Foto: Blaze

I dagsläget går Blaze Smart EV enbart att köpa direkt hos Blaze, men man håller på att bygga upp en grupp av detaljister över hela Japan. Hur det ser ut med exporten vet vi inte i skrivande stund, men då tillverkaren är relativt liten, kan man förmoda att det kommer att dröja så länge efterfrågan är stor i hemlandet. 

Priset är 128,000 yen, dvs drygt 10,000 kronor.

Toyota Corolla fyller 50 år

På samma sätt som det krigsdrabbade Europa under 50-talet började klättra upp mot en normal tillvaro igen, där först cykeln, sedan cykel med påhängsmotor, sedan moped och mc och till sist bilen började byggas igen i den takt som medelinkomsterna steg, så hände samma sak i Japan. 

Hösten 1966 lanserade Toyota sin första version av Corolla, speciellt framtagen för att bli märkets volymbil, och det har den också blivit med extremt råge. Sedan starten har hela 44,3 miljoner exemplar sålts, vilket gör den med stor marginal till den mest tillverkade personbilen någonsin. Faktum är att den fick den titeln 1997, då den gick förbi VW-bubblan, fast redan 1974 var den världens mest sålda bilmodell på årsbasis. 

Även om den första Corolla-modellen var en tekniskt enkel bil, så kom den med en hel del nyheter, åtminstone för att vara en japansk bil vid den här tiden. Den fick en fyrväxlad låda med golvmonterad spak, vilket gav den en sportig image i en tid där alla andra japanska bilar var treväxlade med rattspak. Motorn blev en liten fyra på 1077 cc med 60 hästkrafter - mycket effekt ur en så pass liten motor på den tiden. I allra första början hade den trumbromsar på alla hjulen, men den fick snart skivor fram - även det Japan-premiär. Den hade också mycket god säkerhet för tiden, framför allt då Toyota redan från början ämnade till att göra Corollan till märkets första stora exportprodukt.

Dagens Corolla följer i grunden ursprungstemat: prisvärd, lättkörd, komfortabel. Den har t o m vissa proportioner som påminner om den första modellen.

Foto: Toyota Motors

Idag har Honda Jazz (kallad Fit hemma i Japan) och Toyotas egna hybrider Aqua och Prius gått om Corolla som bästsäljande bilmodeller i Japan, men Corollan håller fortfarande ställningarna i bland annat USA, där den också tillverkas. Faktum är att den tillverkas i 13 länder idag och säljs i över 150 länder.

Om någon undrar över vad Corolla betyder, så är det “liten krona” på latin. Toyotas första - och fortfarande - massproducerade lyxmodell heter nämligen Crown, så man ville anspela på att Corollan i sin grundessens visserligen var en liten bil men dock med lite lyxkänsla.

Japanska designklassiker - Nr 16 - Datsun Fairlady - Nissan Z

När jag under tonåren började läsa utländska tidskrifter, så dök en snygg bil ofta upp i amerikanska tidningars annonser. Det var en Datsun 240 Z. Läcker, sportig och inte minst prisbillig jämfört med sportbilar från Tyskland och Italien. Den blev en stor succé i både Japan och USA.

Företrädaren till denna bil var Datsun Sports (Datsun Fairlady hemma i Japan); en liten tvåsitsig öppen bil som såldes mellan 1959 och 1970 i olika modeller. Den var kanske mera gullig än sportig, modellerad som den var på små sportbilar från England och Italien (se bilden ovan). Den hade egentligen bara det japanska namnet - Fairlady - gemensamt med sin efterträdare.

Den första riktigt populära japanska sportbilen - Datsun 240 Z

Tidstypiskt nog så handlade det om att kvinnan i ditt liv givetvis gillade ditt val av bil..

240Z blev alltså riktigt framgångsrik, och den följdes av allt större och kraftigare bilar, med design som lyckades väl med att blanda japanska och amerikanska stilelement. 240Z, som lanserades 1969, följdes av 280ZX 1978, 300 ZX 1984 och sedan en kraftigt uppdaterad version med samma beteckning 1990. Den nya 300 ZX fick otroligt fina recensioner i USA, där t ex Car and Driver hade med den på sin lista över "Ten Best Cars in the World" under alla de sju år den var i produktion. Från mitten av 90-talet blev det dock allt svårare att sälja japanska sportbilar i USA, då yenen steg i värde samtidigt som SUV-trenden tog fäste. Modellen lades ned 1996. 

280 ZX

Den var dock inte död, utan endast i viloläge fram till 2002 då 350Z lanserades, återigen med en helt ny form, designad på Nissans designcenter i La Jolla, Kalifornien. Huvudsakligen med samma utseende heter den sedan 2009 370Z.

300 ZX - version ett.. Liten antydan till  inspiration från den tidens Pontiac TransAm - känd från TV-serien Knight Rider).

Som ni förstår så handlar modellsiffrorna om motorstorlek. Idag har denna kompetenta sportbil alltså en V6:a med 3,7 liters slagvolym och upp till 350 hästkrafter (beroende av marknad och variationer i modellerna däremellan). 

300 ZX - version två

350 Z

... och till sist 370 Z - dagens modell.

Japan satsar stort på självkörande bilar

Det är väl först i och med Googles mycket offentliga experiment med självkörande bilar som fenomenet blev ordentligt synligt, men många biltillverkare har experimenterat med detta länge. Längst av alla har nog Toyota hållit på; man har den största ansamlingen av patent relaterade till självkörande bilar i branschen.

Även andra japanska bilföretag, som Nissan och Honda, har kommit långt på området. Nu säger regeringen Abe till och med att detta forskningsområde är bland de mest kritiska för japansk industri framledes och att staten kommer att dra sitt strå till stacken för att driva på marknaden för dessa bilar. Räkna med att vi kommer att få se dessa fordon ute på gator och vägar inte senare än till OS i Tokyo 2020.

En fråga är om detta innebär att begreppet rattfylla försvinner? Jag utgår från att det inte gör det, i alla fall inte första åren. Det är nog först när självkörande bilar kan kopplas ihop med intelligenta vägar (där bilarna får elektroniska "spår" i gator och vägar att följa) som föraren helt kan avsvärja sig ansvaret för att köra bilen.

Här en reklamfilm från Nissan där man redan nu pratar om hur bilarna kommer att fungera om några år.

Japanska designklassiker #11 - Tuk tuk - från början en japansk produkt

Photo credit: dibaer / Foter / CC BY-SA

Alla ni som besökt Thailand (eller andra syd- eller sydostasiatiska länder) har säkert fått åka med i en tuk tuk - de trehjuliga, helöppna och inte helt färdsäkra fordon som används både för persontrafik och frakt. Ett färggrant inslag i stadsbilden som jag numera helst undviker då jag blivit lite mera fantasirik och därmed mera rädd om liv och lem på äldre dagar. Det är inte svårt att föreställa sig vad som skulle hända om man skulle krocka med en vanlig bil.

Den första generationens Daihatsu Midget från 1957 - anfader till dagens tuk tuk.

Foto: Mytho88 (Creative Commons)

Vad de flesta nog inte känner till, är att tuk tuk är en från början japansk produkt. Den hette Daihatsu Midget (Mizetto på något felaktigt uttalad japanska) och producerades i sin trehjuliga version från 1947 till 1972. Den blev omåttligt populär då den var billig i både drift och underhåll på grund av sin enkla konstruktion och för att den hade låg skatt och försäkring. Den blev under lång tid en vanlig syn hos små- och medelstora företag som körde ut varor till kunder med den (eller sålde varor direkt från bilen).

Redan 1959 kom det en förbättrad version med riktig ratt istället för styre och med ratten placerad till höger så att en passagerare rymdes i framsätet bredvid föraren. Som alla förstår så är det alltså på den allra första Midget från 1957 som tuk tuk är baserad.

Idag finns det fyra större tillverkare av tuk tuk i Thailand. Chassi och karosser svetsas ihop i landet medan motorer och växellådor kommer från Daihatsu.

Här en grynig reklamfilm från någon gång 1957-58 som visar hur man brukade köra runt med levande fisk i bagaget som man sedan fileade åt kunden där och då. Man berättar dessförinnan att motorns placering längst fram var idealisk då motorns värmeutstrålning inte påverkade den färska lasten.

Normalstora lastbilar är en omöjlighet på Tokyos smala gator. De sköter bara transporter mellan städerna. I förorten lastar man om till en mindre lastbil och - till sist - till en sån här (fast cykeltransporter är också vanliga då de smalaste gränderna inte tillåter några motorfordon alls).

Dagens motsvarighet från Daihatsu heter HiJet och är en betydligt modernare fyrhjulig konstruktion. Det är fortfarande en liten bil, även om det så kallade "kei"-formatet förstorats genom åren. Fortfarande billig att äga och försäkra. Bilen kostar i grundversion under 70,000 kr - ny och idag, 2015.

Toyota lanserar "sportbilar för alla" med ovanlig reklamfilm

Japansk reklam är ofta enkel och banal. Söta sångerskan dricker läsk eller äter en bit choklad (som Lill-Babs i 60-talets reklamfilmer). Tuffe he-mannen (gärna utländsk skådis som Bruce Willis eller Hugh Jackman) kör japansk bil på europeiska gator. Teman som har varit så vanliga i den japanska reklamvärlden sedan åtminstone 70-talet att man förvånas över reklambyråernas konstant höga arvoden - den kreativa nivån är ofta inte speciellt hög. Ibland dyker det dock upp lite annorlunda produktioner som våga bryta alla de gamla mallarna.

Här en sådan. Den långa rullen visar en massa "vanliga människor" som hittar röda knappar som det står "G's" på. När de trycker på knappen får de plötsligt baseballträn och handskar och börjar spela baseball med andra "vanliga människor" mitt i stan. Det är först under de sista sekunderna man får se en glimt av produkten - en ny bil från Toyota.

Det är faktiskt en hel radda nya bilar med ett koncept jag inte kan påminna mig att jag sett förut. Man har tagit befintliga modeller av helt olika slag och prisklasser och uppgraderat deras "sportighet" med mera hästkrafter, uppstyvade chassin, bättre upphängning och stötdämpning och externa och interna "sportpaket". Det handlar om Aqua, Prius, Harrier (Lexus RX), Mark X och Vitz som alla får förnamnet "G's".

Relativt vanliga och sedan tidigare inte speciellt sportiga modeller får nu alla liknande "sportpaket".

Om ni undrar varför det finns en apostrof mellan G och s, så är ni inte ensamma om att undra. Helt enkelt det japanska utbildningssystemet som slår till igen..