Som vi tidigare berättat om, så är japanskan ett av världens krångligare språk. Med det sagt så är inte alla aspekter av språket krångliga. Uttalet är för en svensk ganska enkelt att bemästra, och grammatiken är visserligen annorlunda, men mycket enkel i grunden, vilket gör att när man väl greppat konceptet så är den biten inte så jobbig. Det bökiga är istället dels a) det faktum att språket kan förändras ganska radikalt när man pratar med personer från olika sociala trappsteg relativt en själv, och dels b) att man använder inte mindre än tre skrivspråk, de fonetiska hiragana och katakana samt de från Kina importerade kanji-tecknena, samt c) att dessa kanji-tecken kan ha allt från ett till tio olika uttal. Detta med att ha ett antal olika uttal för samma skrivtecken har sitt mest huvudvärksalstrande uttryck i person- och platsnamn, där historiska och regionala skillnader gör att man ofta inte har en susning om det korrekta uttalet. Detta är även svårt för japaner, vilket gör att många personer med ovanliga namn eller ovanliga uttal på annars vanliga tecken, ser sig tvingade att skriva uttalet med fonetiska tecken över sina kanji-tecken på det obligatoriska visitkortet. Man ser även ord i böcker och tidskrifter där man på samma sätt får redogöra för uttalet om det inte anses vara standard eller välkänt.
Ett känt exempel på förvirrande personnamn är Canons VD, Fujio Mitarai, vars efternamn skrivs på exakt samma sätt som 御手洗, o-tearai, dvs "ärevördig handtvätt", eller, på vanlig svenska, toalett.
Eller ta ett vanligt manligt förnamn som t ex Masahiro. Det kan skrivas på minst 211 olika sätt! När man uppger sitt namn, är det med andra ord nästan kutym att man berättar vilka tecken det är, genom att säga betydelsen eller ett vanligt förekommande ord med tecknet. Och när man skriver sitt namn på olika formulär, finns det alltid en rad ovanför för furigana, dvs uttalet för kanji-tecknena skrivet med katakana, ett av de två fonetiska skrivspråk man också använder.
Ett kanji-tecken kan alltså ha flera uttal. Man vänder också på steken så tillvida att många tecken också kan ha exakt samma uttal. Det finns åtminstone 50 tecken som kan ha uttalet shi, t ex. Det är detta som gör att det i princip är omöjligt att gå över till ett helt fonetiskt skrivspråk, då man då ofta inte skulle förstå vad som skrivs. Oftast kan det väl framgå av sammanhanget, men det är inte lätt när t ex seishi kan betyda t ex sperma, liv och död, papperstillverkning, stillhet, kontroll, meditation, skriven ed, arvtagare och kejserlig order.. Bland annat! Det är också därför man kan se folk som sitter och pratar på tåget ibland börja skriva tecken med ett finger i andra handflatan framför samtalsfränden. "Det är det här shi jag menar".
Som tröst till alla japanskastudenter som ibland slår huvudet i väggen i frustration, så är det ju så att det knappast finns någon enda japan som är "fullärd" på japanska. Jag, för min del, har övergått till att tycka "vad bra att jag aldrig blir fullärd på japanska". Jag kommer till döddagar att kunna glädjas åt nya upptäckter i detta suveränt överkrångliga men fascinerande språk.
