Japanska designklassiker #19: 3,5-tumsdisketten

Sony introducerade 3,5-tumsdisketten 1981 och den var riktigt revolutionerande, och inte bara för att den var mindre än de tidigare versionerna av disketter. Att den var mindre och hade högre lagringskapacitet var nästan självklara ingredienser i framgångsformeln; det är ju liksom en av de japanska företagens paradgrenar. Förutom att man både krympte den i fysisk storlek och ökade det tillgängliga minnet, så var den dessutom otroligt smart designad.

Jag hann faktiskt inte använda de större “flexskivorna” då min första dator blev en Mac.

Foto: Public Domain

Istället för en mjuk skiva utan stabilt hölje, som kunde skadas på många olika sätt, så hade Sonys diskett ett hårt plastskal. Den gamla mjuka skivan förtjänade verkligen epitetet “floppy disk” (den kallades flexskiva i Sverige innan ordet diskett kom in i bilden via IBM). Den hade också en lucka framför ingången till själva skivan som drogs undan automatiskt när man förde in disketten i datorn. Det var också lättare att göra den icke-skrivbar för att skydda datan från raderingsmisstag. Det häftigaste, enligt min mening, var nog finessen att den var designad på ett sätt som gjorde att det var omöjligt att stoppa in den felvänd i diskettenheten.

Sony, som var sist med att upphöra med produktionen, kanske för att man kände ett moderligt ansvar, gjorde sina sista disketter hemma i Japan 2011. År 2000 var bästa försäljningsåret då enbart Sony levererade 47 miljoner disketter.

För den som vill nörda ner sig, så har ni här en video som beskriver detta bevis för att god design betalar sig i form av god försäljning. En nyhet för mig från videons innehåll, var att jag, som många, många andra, trodde att den första Macintosh-datorn från Apple var först i världen med disketten ifråga. Det visar sig att det istället var Hewlett-Packard som var världsetta året innan Macen kom.

Japanska designklassiker #18: Japansk träteknik

I förra inlägget tittade vi på mer eller mindre onödiga prylar som designas och saluförs i Japan. Den totala motsatsen hittar man i klassiskt japanskt hantverk som oftast handlar om ett kunnande och en teknik på högsta nivå parat med en unik enkelhet och skönhet där formen och funktionen går hand i hand.

Många har beundrat de många gamla träbyggnader som finns utströdda över hela Japan där allt är sammanfogat enbart med trä, utan metallspikar eller lim. Istället har man klurat ut olika geniala självlåsande fogar. Några fina exempel på dessa fogar finner ni i videon här nedan. Ni kan se att det förutom den finurliga designen också handlar om en fantastisk precision där bitarna passar in i varandra med marginaler nere på tiondelar av en millimeter.

Japanska designklassiker Nr 17: Sony Walkman

Innan Philips utvecklade kompaktkassetten - lanserad 1963 - så fanns det två kommersiellt gångbara inspelningsmaskiner: trådspelaren, även kallad magnefon i Sverige, en uppfinning från slutet av 1800-talet, och rullbandspelaren, utvecklad av bland andra BASF i Tyskland på 1930-talet. Detta var dock i de flesta fall mera proffsmaskiner än produkter för gemene man; det var först i och med kompaktkassettens lilla format och relativt låga pris som ljudinspelning blev något som de flesta kunde få tillgång till.

Min första kassettspelare var en julklapp 1969 eller 1970; en kassettradio från Philips, om jag inte minns fel. Min första kassett innehöll mest låtar från P3s Tio i Topp, däribland All Along the Watchtower med Jimi Hendrix. Spelaren hade, förutom ett med dagens mått mätt synnerligen dåligt ljud, en stor designmiss: bakåt- och framåtspolning kunde enbart utföras om man hela tiden höll fast en knapp i endera riktningen under hela spolningen; man fick muskelvärk i fingret.

Kassettspelaren gav upphov till många popkulturella fenomen, däribland mix-tejpen, bergsprängaren och så till slut Sonys Walkman. Om sägnen talar sanning, så var det när Akio Morita, Sonys medgrundare och marknadschef, gick på gatan i New York och såg ungdomar gå och bära på gigantiska “ghetto blasters” som han fick idén om att göra en rejält förminskad version som kunde göra kassettspelaren riktigt bärbar, så bärbar att ingen skulle vilja vara utan den i fickan eller väskan. En annan historia berättar att medgrundaren Masaru Ibuka brukade använda en tidigare och betydligt större kassettspelare, Pressman, främst riktad till journalister, när han var ute på resor, men att han blev trött på att kånka på denna relativt stora mackapär.

Den första Walkman-modellen såg dagens ljus 1979 och den blev efter en seg start så småningom så populär att man under en period inte hann med att producera den i tillräckligt stora antal. Kunder fick ställa sig i kö och vänta. Modellbeteckningen Walkman, som alltså firar 40 år nästa år, har suttit på flera hundra olika varianter av märkets bärbara audioprodukter, först med kassetter, sedan även med CD-skivor och MiniDisc och nu senast som digitala audiospelare med så kallad Hi-rez-teknik, dvs med en upplösning som överstiger den som erbjuds med CD-mediet eller de vanligaste digitala filformaten. Sony har valt denna high-end-strategi då man helt enkelt i princip har fått ge upp den nedre delen av marknaden som idag helt domineras av smartphones. Jag skriver “i princip” då man förvisso har en audiospelare för 65 dollar, men det är ingen storsäljare på marknader som erbjuder smartphones.

Detta är dagens mest avancerade Walkman med högupplöst ljud. Tyvärr till ett fantastiskt pris: $3,999.

Sony har under hela sin historia med få undantag formgett stilrena och vackra produkter, och den första Walkman-modellen håller stilen även den. Enkla former utan överflödiga kontroller.

Sony valde till en början att “regionanpassa” produktens namn. Walkman blev Soundabout i USA, Stowaway i England och Freestyle i Sverige, men efter ett tag fick den heta Walkman över hela världen.

Till dags dato har Sony sålt nästan 400 miljoner exemplar av olika Walkman-produkter.

Japanska designklassiker - Nr 16 - Datsun Fairlady - Nissan Z

När jag under tonåren började läsa utländska tidskrifter, så dök en snygg bil ofta upp i amerikanska tidningars annonser. Det var en Datsun 240 Z. Läcker, sportig och inte minst prisbillig jämfört med sportbilar från Tyskland och Italien. Den blev en stor succé i både Japan och USA.

Företrädaren till denna bil var Datsun Sports (Datsun Fairlady hemma i Japan); en liten tvåsitsig öppen bil som såldes mellan 1959 och 1970 i olika modeller. Den var kanske mera gullig än sportig, modellerad som den var på små sportbilar från England och Italien (se bilden ovan). Den hade egentligen bara det japanska namnet - Fairlady - gemensamt med sin efterträdare.

View fullsize

Den första riktigt populära japanska sportbilen - Datsun 240 Z

Tidstypiskt nog så handlade det om att kvinnan i ditt liv givetvis gillade ditt val av bil..

240Z blev alltså riktigt framgångsrik, och den följdes av allt större och kraftigare bilar, med design som lyckades väl med att blanda japanska och amerikanska stilelement. 240Z, som lanserades 1969, följdes av 280ZX 1978, 300 ZX 1984 och sedan en kraftigt uppdaterad version med samma beteckning 1990. Den nya 300 ZX fick otroligt fina recensioner i USA, där t ex Car and Driver hade med den på sin lista över "Ten Best Cars in the World" under alla de sju år den var i produktion. Från mitten av 90-talet blev det dock allt svårare att sälja japanska sportbilar i USA, då yenen steg i värde samtidigt som SUV-trenden tog fäste. Modellen lades ned 1996. 

View fullsize

280 ZX

Den var dock inte död, utan endast i viloläge fram till 2002 då 350Z lanserades, återigen med en helt ny form, designad på Nissans designcenter i La Jolla, Kalifornien. Huvudsakligen med samma utseende heter den sedan 2009 370Z.

View fullsize

300 ZX - version ett.. Liten antydan till inspiration från den tidens Pontiac TransAm - känd från TV-serien Knight Rider).

Som ni förstår så handlar modellsiffrorna om motorstorlek. Idag har denna kompetenta sportbil alltså en V6:a med 3,7 liters slagvolym och upp till 350 hästkrafter (beroende av marknad och variationer i modellerna däremellan). 

View fullsize

300 ZX - version två

View fullsize

350 Z

View fullsize

... och till sist 370 Z - dagens modell.

Japanska designklassiker #15 - Hojarna man minns

Det första inlägget i serien "Japanska designklassiker" handlade om Hondas Super Cub, världens mest tillverkade motorfordon och den motorcykel som satte Japan på den internationella MC-kartan. Det var dock en "moppe" i de flestas ögon och det var först något senare som Japan skulle komma att lansera ett antal modeller som skulle etablera landet som hem till inte enbart "leksaker" utan även seriösa konkurrenter till västvärldens "riktiga" motorcyklar; ja, det slutade ju med förskräckelse för Englands MC-tillverkare och det höll på att knocka ut även USAs Harley-Davidson innan det märket förstod att man sålde "kultur".

Den första riktiga super-hojen från Japan var - givetvis - Hondas CB750. Fyra cylindrar, överliggande kamaxel, skivbroms på framhjulet.. Inget av detta var helt nytt, men det var första gången dessa för tiden avancerade detaljer fanns på en motorcykel som var rimligt prissatt. Nästan 70 hästkrafter gav den en toppfart på 190 km/h. Detta var grymma grejer 1969.

Kawasaki Z900 fortsatte på samma tema.

CB 750 startade ett krig med hästkrafter och slagvolym som vapen - men detta framför allt mellan de japanska tillverkarna. Kawasaki tog över titeln som världens "superbike" 1972 i och med Z900. En rak fyra på 900 cc med dubbla överliggande kamaxlar och drygt 80 kusar.

Honda Gold WIng GL1000 var en riktigt stor motorcykel när den lanserades 1974.

Nästa modell som blev en riktig klassiker var Hondas Gold Wing, märkets första försök till att göra en riktigt stor "touring bike". Den första generationen - tillverkad mellan 1974 och 1979 - hette GL1000. En vattenkyld boxer-fyra på 1000 cc (större än många småbilsmotorer både då och nu), kardandrift och dubbla skivbromsar fram och enkel skiva bak. Den var stor och bekväm och blev en ny favorit bland de som ditintills kanske mest kört BMW och andra typiska långfärds-hojar. Gold Wing har vuxit till sig genom åren och kan nu närmast beskrivas som en bil på två hjul.

View fullsize

Och idag är den det närmaste man kommer en bil på två hjul!

En sorts lillebror till Gold Wing var Hondas CX500 med en vattenkyld V-tvåa med kardandrift. Den blev ingen riktig storsäljare, men jag gillade det något annorlunda upplägget och jag vill nog gärna kalla den en klassiker, även den.

Honda CX 500 var en sorts miniversion av Gold Wing.

Sedan dess har de japanska tillverkarna - Honda, Kawasaki, Suzuki och Yamaha - fortsatt att dominera på världsmarknaden för motorcyklar, och om inte kineserna kommer och kör om, så lär det fortsätta så ett bra tag till, så stort är övertaget vad gäller utvecklingskraft, teknisk nivå, kvalitet, varumärkesstyrka och försäljningskapacitet.

Japanska designklassiker #14 - Seikos "tonfiskburk"

Jag brukar faktiskt använda Seiko som ett av flera praktexempel på hur japanska företag ofta saknar en klart formulerad designstrategi. En ofta använd bild i mina föreläsningar är den här nedan, föreställande ett ur från Rolex och ett från Seiko. Som ni ser så skulle det vara svårt att se vilken klocka som är vilken om man tog bort logotypen.

Lite genant att Seiko känner sig tvingade att "låna" Rolex' designmodell..

Som läsaren vet, så är Seiko över hela linjen ett märke som generellt sett inte sticker ut från mängden vad gäller formgivningen. De flesta modeller man gör (det finns minst 4,000 olika om man gör en sökning på japanska Amazon) är inte speciellt personligt utformade, och om man jämför Seiko med likaledes japanska Citizen, så finner man att det för nästan varje enskild modell återfinns en nästan exakt kopia hos det andra företaget. Man kan nästan tro att folket på båda företagen får bonus varje år som de klarar av att inte skapa något originellt.

View fullsize

Det finns dock ett undantag som är värt att notera, och det är den modell i Prospex-serien (Professional Specifications) som kallas Marine Master Professional men som går under smeknamnet "tonfiskburken", då den faktiskt kan sägas påminna om en sådan sedd från sidan (hockeypuck är ett annat namn den fått av fansen). Det är ett dykarur och ett mycket professionellt sådant. Det finns i ett flertal varianter där den grundläggande skillnaden är hur djupt du kan dyka med dem. Från 300 meter ända ned till 1000 meter!

Som ni förstår så är den byggd som en stridsvagn för att tåla vattentrycket på en kilometers djup, och många tycker att den är både klumpig och ful. Definitivt inget man har på sig till en smoking. Som så många objekt där funktionen i princip har fått bestämma hela designen, så tycker jag dock istället att den har en charm och en skönhet som nästan ingen annan Seiko-klocka har. En helt egen design, och en funktionalitet som gjort den till vad som nästan kan kallas standardutrusning för professionella dykare världen över. De billigaste varianterna kostar i Japan under 10,000 kr medan de dyraste kräver minst det tredubbla.

Japanska designklassiker #13 - Sony Flamingo

View fullsize

Sony Flamingo var och är en av världens mest unika skivspelare.

På det glada och galna 80-talet, då Japan forfarande växte så det knakade, fanns det en fantasi, ett mod och ett jävlaranamma hos de japanska producenterna som vi inte riktigt sett sedan dess. För undertecknad, som då skrev för svenska tidskrifter som Teknikens Värld, Hifi & Musik, Elektronikvärlden och Industriell Datateknik, innebar detta att det verkligen inte rådde någon brist på artikelmaterial; tvärtom var det ofta svårt att sovra bland den stora mängden intressanta produkter.

Här har vi ett bra exempel på hur det fanns utrymme för lekfulla idéer och uttryck på den tiden. Sonys lämpligt benämnda Flamingo var en skivspelare som kunde användas både stående och liggande. Den presenterades 1982, samma år som CD-spelaren lanserades, och den blev populär under en period både tack vare den utrymmesbesparande designen och för att den var portabel i och med det lilla formatet och möjligheten till batteridrift. Flamingo kunde dock inte kallas high fidelity så det blev ingen hit bland välljudsentusiasterna.

Idag är den ett samlarobjekt och det finns till och med en sajt på engelska för Flamingo-fantaster.

Japanska designklassiker #12 - Plastfickor

Japanska plastfickor är utan tvekan världens bästa plastfickor!!

Det var ett tag sedan vi skrev om en japansk designklassiker, så det är hög tid att lägga till några exempel till kollektionen; men den här kanske låter som ett skämt. Det handlar faktiskt om något så trivialt som en plastficka i A4-format, något som väl finns över stora delar av världen och alldeles säkert i en skrivbords- eller byrålåda i vilket svenskt hem som helst. Men det hela är inte så enkelt. Även om formen är densamma så handlar ju design inte bara om form; det är också materialval, användarvänlighet och kvalitetskänsla.

Så här ligger det till: Jag pallar sedan länge inte med plastfickorna som säljs i Sverige (om de inte plötsligt blivit mycket bättre än förr?). De är tunna och sladdriga och varken ser ut att vara eller känns speciellt högkvalitativa. De är liksom till för att enbart samla ihop en bunt papper istället för att dessutom erbjuda stadga och skydd vid förvaring eller transport.

De japanska plastfickorna är istället - trots relativt tunt gods i plastväggarna - en mycket stabil historia som andas kvalitet och tillförlitlighet. Man kan stoppa in ett viktigt ensidigt dokument i en plastficka och skicka det i ett vanligt A4-kuvert och vara rimligt övertygad om att dokumentet anländer utan veck eller andra problem.

Man kan faktiskt se lite av den japanska folksjälen i den japanska plastfickan: Kan man göra något ordentligt, så bör man göra det ordentligt. Gärna lite överspecificerat, för tänk om produkten inte möter kundens förväntningar?

Plastfickor i Japan handlar givetvis inte bara om A4. Det finns plastfickor i alla möjliga format, plastmaterial, färger och funktionalitetsvarianter - och det är billigt! De robusta men ändå lätta plastfickorna här ovan kan man få så billigt som under en svensk krona per styck om man köper i lite volym. Plastfickor köper man normalt antingen på pappersvaruaffären (ett himmelrike för alla som gillar pennor och papper) eller 100-yensbutiken.