Fina gatan, som IKEA brukar säga, finns givetvis i världens största stad. Men även om det finns rejält "fina" gator, i den meningen att de har stora, fina och dyra märken i varenda butik som vetter ut mot gatan, så kan området i sin helhet rymma väl så många trivsamma krypin som man kan hitta i de mindre "fina" kvarteren runtom i stan. Denna otroliga blandning av nytt och gammalt, litet och stort, västerländskt och österländskt är vad som gör Tokyo (ja, hela Japan, nästan) till den otroligt fascinerande plats det är.
De finaste gatorna i Tokyo, eller områdena ska vi hellre säga, är två till antalet: först och främst området kring de korsande gatorna Chuo Dori och Harumi Dori i Ginza och sedan den breda boulevarden Omotesando mellan Yoyogi-parken och Aoyama Dori. De fina märkena, både utländska och japanska, står som spön i backen här, och på senare tid har det blivit lite av en statusfråga att överträffa varandra i anmärkningsvärd arkitektur.
Härom kvällen var jag och hustrun ute på festligheter. Det var mitt gamla stamhak Ren i Shibuya som firade tioårsjubileum på en fin sushikrog ganska nära Omotesando-stationen. Gott och mycket. Ca 70 stammisar var där; det blir inte så många fler stammisar på ett ställe som bara rymmer åtta-nio personer per sittning!
De flesta gick vidare till eftersläckning men vi valde iställe att att ta en promenad i grannskapet, då vi normalt inte har så många ärenden dit. På den tiden jag skrev om mode var jag där någon gång varje månad, men det var ju 25 år sedan nu. Vi plåtade en del, som ni ser..
Längst upp ser ni den kanske mest imponerande byggnaden i området, Pradas flaggskeppsbutik i Japan. Mera glas än så här går det knappast att använda i ett hus, eller? Här nedan har ni sedan en utställning av seriekonstnären Katsuhiro Ohtomo från hans klassiker Akira (finns även som anime) som står uppställd framför Comme Des Garçons. Rei Kawakubo är inte lika avantgardistisk som hon var på 80-talet, men hon gör fortfarande underhållande (men dyra) kreationer. Längst ned så en bild från Issey Miyake, där hans sentida lampor som han gjort för Artemide lyser upp butiken. Vill ni se lite mera, så har ni sedan ett bildspel att klicka på.
Tokyo är förbaskat stort. Det tar en timme att ta sig över de mest centrala delarna med t-bana och/eller tåg, så det blir lätt så att många områden blir "försummade" under några år. Alltid lika kul att återse gamla favoriter man inte besökt på ett tag. Ibland är det som om tiden stått stilla, och ibland kan man tro att allt brunnit ned och ersatts av nytt, nytt, nytt. Hur som helst, det är svårt att tröttna på den här stan.
