När jag skriver det här är det bara ett par timmar kvar till 14:46 denna eftermiddag den 11:e mars. Det är då exakt tre år sedan det började skaka riktigt, riktigt ordentligt. Drygt 30 mil från skalvets epicentrum, ska jag tillägga (det kändes också nere hos svägerskan i Kyoto, 40 mil längre söderut). Jag har under mina år i Japan givetvis känt av många skalv, men inga kan jämföras med detta, en 9:a på Richter-skalan vid epicentrum. Det är nästan svårt att föreställa sig hur våldsamt det skulle ha känts om man varit uppe i Tohoku då det hände.. Ännu värre är det att föreställa sig fasan när man upptäcker att Stilla Havet är på väg att svälja dig och ditt hus!
Det heter ju att tiden läker alla sår, och det kanske är så här också, men jag tror att alla som var i närheten av denna egentligen helt ofattbara trippelkatastrof nog aldrig kommer att kunna lägga locket på helt och hållet för de minnen som ligger där.
Efter tre år är det fortfarande ungefär 267,000 människor som bor i någon form av tillfällig bostad, då de inte kan flytta hem då “hem” inte finns kvar där det låg för tre år sedan. Att folk inte kan flytta hem till ställen som ligger alltför nära det förstörda kärnkraftverket i Fukushima är väl kanske naturligt, men åtminstone jag trodde nog inte att det skulle ta sådan tid att röja upp bråten och bygga nytt för alla andra. En långsam och krånglig byråkrati har tyvärr orsakat att pengar som bevisligen finns inte alltid har nått fram eller använts för avsedda ändamål!
Osäkerheten kring boendet efter det våldsamma uppryckandet från det egna hemmet och därmed kanske ens hela livshistoria, för att inte tala om förlusten av nära och kära, har gett de kvarvarande stora problem. Myndigheterna uppger nu att det i vissa områden är fler som har dött av stressrelaterade åkommor efter tragedin än de som omkom i tsunamin. 15,884 personer är bekräftat döda i katastrofen med 2,636 personer fortfarande saknade och givetvis befarade avlidna (läste en rörande historia i morse om en man som fortfarande dyker i havet för att försöka hitta sin saknade frus kropp). Självmord hör givetvis också hit, då många helt enkelt inte kunnat acceptera sina förluster.
Om man kan prata om några positiva effekter av dessa hemska händelser för tre år sedan, så är det väl dels att alla överlevande kanske uppskattar varandra lite mer än tidigare, att landet ryckts loss ur den idiotiskt naiva idén om att “det inte händer här” och att man nu äntligen på fullt allvar börjat jobba för att ta fram teknik för förnyelsebar energi. Ungefär 80% av befolkningen vill ta bort alla eller de flesta kärnkraftverk man har i landet (48 reaktorer), då inga av dem står speciellt säkert ur ett seismiskt perspektiv.
Jag tänker ge en extra kram till de nära och kära jag har i närheten idag, och kanske också någon jag känner mindre bra.. Bara för att det är fint att vi finns till idag och förhoppningsvis ett bra tag till!
