Vice premiärminister Taro Aso är en ganska representativ medlem av det japanska gulbbväldet.
Den som varit i Japan på affärsbesök och suttit vid ett arbets- eller förhandlingsbord har säkert lagt märke till att de kvinnor man möter i den världen sällan sitter vid samma bord och arbetar eller förhandlar. Man ser dem istället antingen när man går förbi de prydliga bordsraderna i kontorslandskapen, där de sitter framför varsin PC och arbetar, eller när de kommer med te eller kaffe till det bord man sitter vid (att en man kommit med fikat har inte inträffat mer än ett par gånger under mina snart 31 år i landet!).
För en svensk är det ju något som inte stämmer här. Varför är det så få kvinnor som verkar ha någon form av högre befattning på företagen? Ja, det enkla men tyvärr korrekta svaret är att gubbarna inte tycker att så ska vara. Gubbväldet i Japan är, trots stora avancemang för kvinnorna sista 30 åren, fortfarande både intakt och massivt. Och det börjar i toppen. Av regeringens 19 ministrar så är endast två kvinnor, närmast pliktskyldigt ditsatta för att Japan inte fullständigt ska skämma ut sig när man trots allt vill visa sig vara ett fullständigt modernt land. I hela riksdagen är bara 7,9% kvinnor, att jämföra med Sveriges 44,7%. I den statistiken har Sverige en fjärdeplats i världen medan Japan hamnar på plats 123!
Internationella Valutafonden kom för en tid sedan ut med en rapport kallad "Can Women Save Japan" där man argumenterar för att ett av de bästa sätten för Japan att accelerera sin stora men stagnerade ekonomi, är att se till att fler kvinnor kommer i arbete. Tyvärr så är det två faktorer som aktivt motarbetar ett sådant syfte: dels så är det få kvinnor som börjar arbeta i karriäryrken, och dels så är det många som slutar jobba när de får barn. Det sistnämnda främst för att det är svårt eller omöjligt att kombinera småbarn och en normal karriär i Japan på grund av arbetstider och mindre väl utbyggd barnomsorg. En kvinna som vill göra karriär måste jobba "som en karl", vilket i de allra flesta fall innebär att hon måste välja mellan barn och karriär. Även om allt fler väljer det senare, som jag skrivit om tidigare, så är antalet karriärkvinnor fortfarande relativt lågt. Andelen kvinnliga chefer, oavsett nivå, är 11%, att jämföra med exempelvis 43% i USA.
Om kvinnan vill börja arbeta igen efter att barnen vuxit till sig, blir det sällan på samma arbetsplats eller ens i samma yrke, då hon inte anses vara en lika bra resurs längre. Det blir istället oftast lågavlönade deltidsjobb på någon krog eller i någon snabbköpskassa. Detta betyder givetvis att kvinnor har lägre snittlön och betalar mindre skatt, vilket ju bidrar till att hämma tillväxten i landet.
Det finns en lag sedan 1987 om jämställda möjligheter till arbete för män och kvinnor, men den är synnerligen tandlös lag. Lönegapet är fortfarande stort (27% mindre för heltidsanställda kvinnor än för dito män, att jämföra med OECD-snittet på 14%) och kvinnor utgör 3/4 av alla deltidsarbetare; detta trots att kvinnorna i Japan i snitt har en högre utbildningsnivå än männen.
Saker håller dock långsamt på att hända. Premiärminister Abe har nyligen annonserat regeringens avsikt att utöka möjligheterna till barnledighet och att expandera den offentliga barnomsorgen; små men viktiga steg.
Men om inte företagen ändrar sin inställning om att kvinnor ska sluta jobbet när de får barn och därför inte behöver få utbildning och ansvarstagande positioner, så är statliga initiativ inte så mycket värda. Men man får samtidigt inte skylla allt på de privata företagen. Gubbväldet består ju just av konservativa gubbar som inte fattar vad det hela handlar om, var de än finns i samhället. Härom sistens var det en kommunal tjänsteman i Tokyo som tyckte att kommunens kvinnor och deras krav på bättre barnomsorg var "skamlösa"! Vi talar alltså 2013!
Om Japan inte börjar ta tag i detta, så innebär det helt enkelt ett politiskt och ekonomiskt självmål. Det är ytterligare ett bevis på en Japans största svagheter, nämligen landets "strutsmentalitet". Man gömmer huvudet i sanden och tror och hoppas att problemet då försvinner; istället förlorar man både tid och enorma pengar på att inte rätta till problemen i godare tid.
