I Japan brukar man säga att en ödmjuk och modest person har "låg höft". Det syftar på att det är lättare att buga och bocka med en sådan kroppsbyggnad.
I ett land där det bara var lite drygt 150 år sedan överheten hade världens skarpaste svärd i livremmen samtidigt som det var ett lagbrott att ha något längre än en kökskniv hemma för vanligt folk, är det inte förvånande att man utvecklat bugandet och bockandet till en konstart. Buga med mössan i hand var något man gjorde i princip oavbrutet ifall man hade med folk att göra. Nuförtiden, när klassamhället är officiellt avskaffat, är det lite svårare att veta om och när man ska buga, vilket givetvis får till följd att man bugar ännu mera, bara för säkerhets skull. Det är också därför det är livsviktigt att ha ett visitkort och att byta sådana med varandra det första man gör när man träffas; man måste ju veta vilken social position motpersonen har så att man vet hur man ska buga!
Nu är jag ju inte totalt japaniserad (även om släkt och vänner vill mena att jag redan varit det länge), så även om jag bugar och bockar allt som oftast, så är det mest en automatisk reaktion på allt bugande omkring mig och oftast inte någon riktigt uppriktig gest av ödmjukhet och respekt. Japanerna får ibland ha överseende med den egendomligt jämlike svensken.
Här ovan ser ni ett antal bugningar som från höger till vänster symboliserar olika nivåer av "förlåt mig". Rubriken är "att be om ursäkt", och vi har då alltså shitsurei, gomen, sumanai, moushiwake nai, chinsha och shazai på denna meny. Allt blir i princip "ursäkta mig" på svenska, men som ni förstår så är bugningens vinkel relativ till det problem man anses eller tycker sig ha orsakat. Ju värre fadäs desto djupare bugning. Bugningsdjupet påverkas givetvis också av hur respektingivande motparten är.
Nu förstår ni kanske ännu bättre varför jag visade bild tidigare på dockor i modeaffären som visade hur byxorna ser ut över stjärten när man bugar.
