Viktelefonen vägrar att dö i Japan!

För drygt sex år sedan så förutspådde den japanska mobiltelefoniindustrin viktelefonens snara död, ett offer för iPhone och alla påföljande smartphones. Företagen själva ansåg att formfaktorn inte skulle hålla längre än till 2017, och jag var beredd att hålla med. Det visade sig dock att viktelefonen, som här i Japan går under benämningen "garakei" (en förkortning av "garapagos keitai denwa", eller "mobiltelefon från Galapagos-öarna", syftandes på att det är en typ av telefon som idag finns i större mängder nästan enbart i Japan), blev mer seglivad än man trodde då. Det finns ett antal modeller fortfarande till salu i alla mobiltelefonbutiker i landet.

När man tänker efter så är det faktiskt inte så förvånansvärt. Japan har världens största mängd åldringar i procent av totalbefolkningen, och de flesta av dessa äldre personer tycker att en smartphone är för krånglig, både för att finesserna är för många och svåra att lära sig, att ergonomin med pekskärm inte är idealisk och för att man är rädd för att tappa den då den ju bevisligen är ganska bräcklig utan någon form av extra hölje. Man är helt enkelt nöjd med en robust sak, med tangenter med taktil återkoppling, som man i princip bara ringer med. Att det är den sorts telefon man är van vid sedan länge är inget minus.

Det har precis kommit ut en sprillans ny viktelefon från Casio som fortsätter märkets tradition, som man överfört från sin G-Shock-serie av digitalklockor, av att göra extremt robusta lurar. Nya G'zOne TYPE-XX sägs klara fall från 1,8 meter och vara både vattentät (även i saltvatten) och dammtät, och detta alltså utan något extra hölje. En stor målgrupp, förutom de äldre, är arbetare och bönder som kan tappa luren i både mark och vatten under arbetets gång.

Designen är inte så lite inspirerad av anime som Evangelion eller Gundam.

Japan is only a telephone call away

När det i dagsläget är svårt eller omöjligt att åka till eller från Japan, är man tacksam för att vi har internet. Obegränsat med kommunikation med text, ljud och bild för en mycket blygsam penning; bara tidsskillnaden som kan ställa till med problem. Visst saknar man personliga möten, men så länge vi inte har riktigt realistisk VR, så får man vara nöjd med vanlig audio och video. Men det är lätt att bli bortskämd, och är man tillräckligt ung så har man heller inte de referenser som gör att man riktigt förstår hur bra det är ställt jämfört med hur det var när till exempel undertecknad började resa utomlands.

När jag var ny i Japan hade landet en helt reglerad telekommunikationsmarknad (vilket vi i och för sig även hade i Sverige och dessutom längre än i Japan), där NTT skötte den inhemska telefonin och KDD den internationella. Mobiltelefoni fanns visserligen som etablerad teknologi, men det var ännu långt ifrån var mans egendom - inte ens varje firmas egendom, och internet var ett okänt begrepp för gemene man. 

Det blev en hel del telefonerande och faxande mellan Japan och olika svenska tidskriftsredaktioner jag arbetade med på den tiden. I de värsta fallen så uppgick min utlandstelefoninota till drygt 150,000 yen per månad, nästan 14,000 kr med dagens kurs, med andra ord vad en mycket kompetent dator kostar idag. 

Idag, via VOIP - “Voice Over Internet Protocol” - med program som Skype, LINE, Viber, Telegram, Facebook Messenger, Apples FaceTime, WhatsApp, etc, är mina samtal till resten av världen i princip gratis, faktum är att jag knappt ens använder normal telefoni inom landet idag, det är både billigare och dessutom bättre ljudkvalitet utanför det normala inhemska telenätet.

På samma sätt som så många andra teknologier undan för undan kommit ned i pris och därmed demokratiserats, så har telefonin nu nästan inga monetära begränsningar, inte ens i dagens mindre rika länder. Så länge man känner någon som kan låna en sin mobil några minuter, så kan man ringa till hela världen utan att det påverkar ens förmåga att betala för hyra och mat. 

Ovanstående affisch är från 1956 och föreställer som synes en ung dam i Japan. Det är gamla monopolföretaget Bell i USA som gör reklam för sina utlandstelefonitjänster, och som synes kostade ett tre minuter långt samtal till Japan 12 USD. I dagens pengar är det ca 115 dollar. Man kan med andra ord idag flyga tur och retur till Japan för vad en halvtimmes telefonerande kostade för inte alltför länge sedan.

Snart kan du ladda mobilen i den japanska dryckesautomaten

Dydo (daidåå) är en japansk tillverkare av läskedrycker, kaffe, te och annat som säljs i plåtburkar, ofta i någon av de över tre miljoner dryckesautomater som sträcker sig över det japanska öriket.

Nu har man kommit med en liten snilleblixt, i dessa tider då i princip alla har en mobiltelefon i fickan och många även har en bärbar dator i väskan när de är ute på språng. Man kommer nämligen att börja erbjuda gratis batteriladdning i sina dryckesautomater genom en USB-plugg på själva maskinen. Laddningen kräver inget föregående köp av kunden för att fungera, men man kan ju anta att kunden ändå passar på att köpa sig en läsk eller en kaffe när hen ändå måste stå framför automaten och vänta en stund, vilket väl säkert är en baktanke från företagets sida.

Andra ställen dit man kan gå för att oftast få möjlighet att ladda sin telefon är de tre stora mobiloperatörernas butiker (NTT Docomo, AU och Softbank), elektronikaffärer, vissa butiker i Don Quijote-kedjan av lågprisbutiker (som också säljer elektronik). Allt fler kafékedjor och familjekrogar har också börjat erbjuda gratis laddning, men då givetvis mot att du beställer något från deras meny.

Smart sätt att lättare beställa plagg som passar på internet

Zozo Town heter ett postorderföretag för kläder och skor i Japan som blivit riktigt stort sista decenniet. Brett urval, god modekänsla och rimliga priser är stora delar av framgångsreceptet. 

Nu har man lanserat en teknik för att göra det lättare för kunder att beställa kläder för ens individuella figur, något som inte är helt lätt i normala fall då storlekar och skärningar kan variera mellan olika fabrikanter.

Det första man gör är att beställa hem en kostnadsfri så kallad Zozo Suit, en sorts tvådelad kroppstrumpa i trikåmaterial med en stor mängd dekaler fastklistrade över hela plaggets yta. Dessa dekaler har var och en ett unikt punktmönster. När man trängt på sig den tajta kostymen laddar man ned en app för mobilen, startar appen och ställer telefonen på ett bord i en pappställning som levereras med plagget. Sedan är det bara att följa de muntliga instruktionerna. Man ställer sig två meter från telefonen och roterar sedan runt sin egen längdaxel i tolv steg där kameran fotograferar ens helfigur lika många gånger. Sedan kan programmet räkna ut ens kroppsmått med exakt precision. Datan laddas upp till Zozo där den hamnar i deras kunddatabas, vilket innebär att man därefter inte behöver ange storlek vid beställning då databasen redan räknat ut att för ens specifika kroppsmått så passar exempelvis storlek M för just det plagget.

Ytterst elegant. Ett användarvänligt sätt att spara kunden huvudbry och tid framledes (eller tills man antingen gått ned eller upp i vikt, då det då bara handlar om göra en ny mätning). Både smart teknik och smart marknadsföring, då Zozo Suit dykt upp på japansk TV tiotals gånger. Kolla in videon från Zozo Town här ovan. 

Spotify-reklam visar en "typisk nyårshelg" i Japan

Spotify har funnits i Japan sedan hösten 2016, och de verkar som om de har fått in en fot, i alla fall i de yngres medvetanden. De unga japanerna har nästan utan undantag en smartphone, medan de lite äldre ofta istället använder den gamla modellen, i folkmun kallad "gyara-kei" - ギャラ携, Galapagos-mobile (se nedan), ofta kallad "flip-phone" i andra länder, som visserligen var "smart" för sin tid, med tillgång till internet, email, mm, men med liten skärm och ingen eller ringa möjlighet att installera egna applikationer.

Japan är världens nästa största musikmarknad efter USA, men de japanska musikförlagen är extremt konservativa och de vill inget hellre än att fortsätta sälja CD-skivor i all evighet. Så det är strongt av Spotify att lyckas ta sig in här, och jag hoppas så klart att de ska kunna skaffa sig en lika stark ställning som man har i Europa idag. Det handlar bara om att ha styrkan att vänta ut både branschen och kunderna som är allmänt obstinata och vill behålla den fysiska aspekten av en "skiva".

Man är relativt flitig med annonsering, och här har vi den senaste TV-reklamen som innehåller en parodisk beskrivning av en typisk nyårshelg i ett typiskt japanskt hem. Man sitter alla med benen under en kotatsu, det låga bord med inbyggd värme som finns i nästan alla typiska japanska hem för att plockas fram när det blir vinter, och man äter en ansenlig mängd klementiner i pauserna mellan intagandet av den klassiska japanska nyårsmaten. Det enda egendomliga är att man lyssnar på musik istället för att sitta och stirra på en ständigt påslagen TV. Man är också normalt också betydligt mera social, då det ju är en familjeträff som kanske bara sker en eller ett par gånger per år, så det brukar gaggas en hel del mellan generationerna.

Att kotatsu-bordet studsar upp och ner är kanske ett produkt-tips från Spotify till japanska tillverkare; varför inte bygga in en subwoofer under bordet!?

Det är inte bara miljön som är japansk, utan regin och klippningen känns också japansk, så min gissning är att man använder sig av någon japansk byrå..

Att man kallar den äldre telefontypen för Galapagos-mobiler har att göra med att de isolerade Galapagos-öarna är hemort för en unik flora och fauna på grund av att evolutionen tagit ett eget, unikt spår där. Man menar, med viss rätt, att öriket Japan också uppvisar en tendens till egna, unika lösningar som ofta inte går hem i andra länder, eller tvärtom att utländska produkter inte faller japaner på läppen. Det senare är dock mest propaganda från de inhemska tillverkarna som vill förhindra konkurrens från utländska produkter. Idag är dock det mesta av detta som bortblåst, då de yngre japanerna, framför allt damerna vill jag tycka, är betydligt mer öppna för utländska influenser.

Här en typisk Galapagos-lur:

AI-program - en dålig ersättning för riktig kärlek för ensamma japaner.

Vi skrev tidigare om appen som i princip bara innehåller en ung tjej som ibland säger saker till personen framför telefonen; en sorts ersättningsflickvän som ska ge en illusion av att finnas där för att kommunicera med en ung (eller äldre) ensam person. Den specifika appen är dock inte intelligent på något vis. Den svarar bara på signaler från telefonens rörelse- och beröringssensorer. Det finns även andra varianter på samma tema, både för telefon, plattor, PC och spelplattformar.

Att artificiell intelligens är något som nu på allvar är på väg är det inget tu tal om, och i Japans fall så är det liksom självklart att en del av användningsområdena ska handla om fuskromanser för de som inte kan, vill eller har råd med ett riktigt förhållande med en människa av kött och blod.

Det har precis lanserats ett program för iPhone som kallas SELF. Det finns här ett antal “robotar” som man kan kommunicera med. Man får ett stort antal frågor att svara på för att ge programmet en bild av vem du är. Sedan har det ca 30,000 ord i sitt vokabulär som det kan använda för att bilda meningar som då förhoppningsvis ska kännas logiska och relevanta. Att programmet kommer ihåg tidigare konversationer är också ett plus. Programmet vet dessutom hur vädret ser ut där du bor, när du åker till jobbet/skolan och när du kommer hem och lägger dig. Flickan i bilden ovan är en av dessa AI-figurer. Hon heter dessutom AI i förnamn (ett ganska vanligt flicknamn i Japan). Det verkar det närmaste man idag kan komma till en virtuell flickvän i mobilen som man kan ha någon sorts intelligent konversation med.

Ett dotterbolag till NTT - Japans version av Telia - har en sorts frågeservice på nätet som kallas Oshiete Goo (“oshiete” betyder “lär mig”), och där kommer man från och med denna höst att använda sig av AI för att besvara besökares frågor om just romantiska relationer, en av de vanligare frågorna på tjänsten. Algoritmerna som används är av “djupinlärnings”-varianten, en teknik som blev mycket uppmärksammad härförleden när Googles DeepMind-teknik lyckades vinna över en japansk stormästare i go - det klassiska japanska brädspelet. Google experimenterar för övrigt med att låta AI-program läsa hundratals kärleksnoveller för att sedan låta programmet skriva nya sådana.. Eftersom just det jobbet inte kräver speciellt hög intelligens, lär mänskliga författare i det facket snart behöva se sig om efter nya jobb.