Pojkarna som nästan inte åldrats sedan de började sin popmusikerbana 1991.
SMAP är det evigt unga japanska pojkbandet som sjungit mer eller mindre falskt sedan 1991. De fanns som grupp redan 1988, men de första åren handlade det mest om att dansa bakom andra band och att vara söta pojkar på TV. I förrgår offentliggjorde gruppens produktionsbolag att man lägger ned bandet vid årsskiftet och alla fans i hela Asien hänger med huvudet.
SMAP har släppt 55 singlar där alla gått in på Japans 10-i-topp-lista. “The One and Only Flower in the World”, släppt 2003 är den mest sålda japanska singelskivan detta århundrade och den åttonde mest sålda någonsin i landets historia. 26 studioalbum har man också hunnit med. Totalt har man sålt mer än 35 miljoner skivor och man är därmed både Japans och Asiens största popband genom tiderna.
Nu har de hunnit med att bli mellan 39 och 43 år gamla och det är kanske förståeligt att man är lite trött på att stå i en inspelningsstudio, på en konsertscen, eller, vilket man framför allt har gjort, arbeta i en TV-studio under så många år, dag ut och dag in (japanska artister lever mycket hektiska liv, då man vill mjölka ur så mycket pengar som möjligt innan stjärnorna dalar). Bandet har gjort ett nästan oräkneligt antal TV-program och det går inte många dagar mellan deras framträdanden i rutan, både som musikartister och generella underhållare alternativt skådespelare i något såpdrama.
Deras musik är väl varken bättre eller sämre än snittet i facket, dvs lättrallad pop utan musikaliska ambitioner, men poppis har de varit, framför allt hos kvinnor i alla åldrar. Kanske för att de alltid är lättsamma och trevliga och ibland även humoristiska, eller för att de varit sexsymboler för två eller tre generationer kvinnor.
Det lär förmodligen bli åtskilliga avskedsgalor under hösten i fullpackade baseball-arenor.
När de sjunger live och solo så märks det att de fick sina jobb för andra talanger än sången. Här ett bra exempel på detta:
