Sovande personer är en mycket vanlig syn på tågen i Japan. Man tar igen det man förlorar i sovtid på natten.
Foto: Héctor García, Creative Commons (bilden något beskuren)
Du som varit i Japan har säkert noterat att det är ganska många som tar sig en tupplur på tåget. Anledningen är enkel; japaner sover för lite om nätterna och måste ta igen sömnbristen på något sätt. Därför sover man på resan till och från jobbet (om man har tur att få en sittplats), på seminarier, på bio eller varför inte på caféet eller baren. Det sistnämnda förvånar kanske en svensk som är van vid att folk som somnar på lokal helt enkelt har druckit för mycket och raskt transporteras ut ur etablissemanget, men i Japan visar man normalt stor förståelse för detta fenomen.
Sedan 2003 har staten genomfört en årlig enkät för att kartlägga hur japanerna sover, och det har givetvis att göra med den allt större problematiken med karoshi - dvs att man arbetar så mycket och länge att man till slut antingen blir fysiskt eller mentalt sjuk och avlider av sjukdom eller begår självmord.
Undersökningen visar inte bara mängden sömn man får, utan också hur könsrollsmönster påverkar mängden sömn. 39,5% av enkätdeltagarna sover mindre än sex timmar per natt; den högsta siffran sedan undersökningen inleddes för 13 år sedan. Den största andelen sov mellan sex och sju timmar. För männen var den största anledningen till sömnbristen långa arbetsdagar, men för kvinnorna, som oftare har deltids- än heltidsjobb, varierade förklaringarna. För damer mellan 20 och 30 år så är det mobiltelefonen som stjäl tid, för de mellan 30 och 40 är det barnen och för damer mellan 40 och 50 är det kombinationen förvärvsarbete och hushållsarbete som höll dem alltför sysselsatta.
Man kan med fog säga att man i Japan ser sömnbrist som något ädelt, en uppoffring individen gör för kollektivet (familjen, sportklubben, arbetet, företaget, staten) och ett tecken på att man är duktig, offervillig och utrustad med kraft och kämparanda. Att folk blir slötänkta, ineffektiva och sjuka är faktorer som man börjat reflektera över först i detta århundrade. Sakta men säkert börjar man inse att ledighet inte nödvändigtvis är lika med lättja, utan kanske snarare något som kroppen faktiskt behöver för att fungera optimalt. Bättre sent än aldrig, men jag hoppas att processen kan accelereras upp. När jag höll ett föredrag på ett institut för studier kring effektivitet i arbetslivet härom dagen var det idel tappade hakor när jag berättade om arbetstider, semestrar, barnledighet och andra aspekter av det svenska arbetslivet som skiljer sig radikalt från den japanska verkligheten. Man kunde inte riktigt greppa hur vi kunde producera så mycket med så få timmar.
