Det är ett deprimerande faktum att många, om inte de flesta, tågförseningar i Tokyo orsakas av folk som begår självmord genom att kasta sig framför tåget. Tågpersonalen låter alla i tåget veta att det varit en jinshin jiko någonstans på linjen (ordagrannt "människokroppsolycka"), och att det kommer att ta en stund att komma igång igen. Då vet man att någon deprimerad stackare valt att säga sayonara till jordelivet.
Det har funnits stationer med fast monterade dörrar på perrongerna i snart 25 år, men de är ännu idag långt ifrån standardmonterade. Den enda linje där alla stationers perronger har fullhöjdsdörrar installerade (i princip omöjliga att klättra över), är Tokyo Metros Namboku Line, som drog igång 1991. Idag finns det också dörrar på samma firmas Marunouchi- och Fukutoshinsen-linjer, men dessa är inte fullhöjd.
I augusti 2012 beslutade regeringen att det skulle installeras perrongbarriärer på alla stationer som används av minst 100,000 personer om dagen. För ett drygt år sedan, färskaste siffran jag hittar, så låg antalet stationer med installerade spärrar på 539 av totalt ca 9,500 tågstationer runtom i landet. En bra bit kvar, med andra ord.
Ett problem i sammanhanget är att det finns ett stort antal olika typer av tåg i detta mycket rälsburna land. Olika många dörrar och olika avstånd mellan dörrar gör det givetvis svårare att skapa en lösning som fungerar oavsett tågtyp.
Dörrar på perrongerna borde vara standard, då det givetvis inte bara handlar om de alltför mångtaliga självmordskandidaterna, utan också en hel del olycksfall där folk i fyllan ramlar ned eller där någon blir olyckligt knuffad när de är distraherade av ett SMS från pojk- eller flickvännen.
Klockan i Japan