När IKEA kom till Japan 2006 (för andra gången efter den första misslyckade satsningen några decennier tidigare), så tänkte jag att H&M inte kan vara långt efter. Och mycket riktigt dröjde det bara drygt två år så fanns även H&M på plats i världens tredje största ekonomi.
Under de sex år man varit här har man vuxit i en dramatisk takt. Från ett par butiker i centrala Tokyo till 45 H&M-butiker i de större städerna och en alldeles nyöppnad COS-butik i Tokyo. Personalen är drygt 3,000 huvuden stark idag.
Det verkar som att man ämnar fortsätta att expandera i ungefär samma takt. Konkurrensen är mycket hård på den japanska modemarknaden inom alla prissegment, men man har lyckats skaffa sig en nisch med sina trendkänsliga kollektioner med små prislappar. Störste enskilde konkurrenten är givetvis UNIQLO, men även GAP och ZARA är här och de två sistnämnda är väl de som stilmässigt är de verkliga konkurrenterna. Vill man vara trendig handlar man knappast på UNIQLO, som ångar på med sina basenkla garderober som är nästan helt tidlösa i många stycken.
H&M (och även IKEA) har en klart “icke-japansk” stil som arbetsgivare, där den svenska meritokratiska filosofin och jämlikhet mellan könen blåser in som en frisk fläkt i den i princip totalgubbiga japanska affärsvärlden (Kazuo Hirai, VD på Sony och snart 54, är en riktig pojkvasker i sammanhanget). Ambitiösa yngre medarbetare kan snabbt klättra uppför karriärsstegen på dessa svenska institutioner. Det är en riktig snackis i Japan att VDn för H&M Japan - Christine Edman - är en tjej som inte ens fyllt 40.
Utmaningen just nu verkar mest vara att hitta attraktiva adresser för nya butiker. Ett angenämt problem, kan man tycka.
Jag är absolut ingen kvalificerad aktierådgivare, men jag tror nog att man kan sitta lugnt i båten med sina H&M-papper.
