Nu har säsongen för o-seibo varit igång ett tag. Det är årets andra stora presentsäsong som har sin kulmen under årets sista veckor. Den förra säsongen äger rum i juli eller augusti, beroende var i landet man bor. De har båda religiös bakgrund men handlar idag framför allt om tradition och om att muta sig till ett gott förhållande med både grannar, släkt, vänner och affärsbekanta (det sistnämnda givetvis det viktiga). Jämfört med bubbelepokens 80-tal så är det inte samma köprush, men varuhusen och snabbköpen bullar ändå upp varor och ser till att det finns folk som kan ta emot beställningar på allehanda produkter som sedan skickas med bud land och rike runt så att det når mottagaren före årets slut (givetvis med kylbud om det är färskvara). Och tåg och t-bana är fulla av reklambudskap för presentförpackat öl, tvål, shampoo eller vad det månde vara.
Det är ju tur i sammanhanget att man inte har en riktig jul här i Japan, för då skulle verkligen budgeten få sig en huting med både o-seibo och julklappar! Julklappar till barnen börjar dock komma in i bilden, även om det inte går att jämföra med västvärlden. Traditionellt sett har man ju inte haft någon jultradition (knappt en procent av japanerna bekänner sig till den kristna tron), och ungarna har istället fått en kontant slant i handen på det nya året. Den gamla traditionen släpper man inte så lätt, så julklapparna får sitta i baksätet, åtminstone än så länge.
Jul och nyår är liksom tvärtemot de helger vi har i Sverige. På julen (som alltså inte har några röda dagar här; är det vardagar jobbar man som vanligt) så är det date med flick/pojkvännen alternativt partaj med kompisarna som gäller. På nyåret åker man hem till föräldrahemmet och äter traditionell japansk nyårsmat. Som Sverige alltså, fast precis tvärtom.
