Jag har tidvis skrivit om hur man i svensk media ibland får saker och ting om bakfoten när det gäller Japan. Oftast handlar det om att man litat på mindre vederhäftiga källor, helt enkelt varit för bekväm för att kolla runt lite eller lidit av den numera berömda Dunning–Kruger-effekten. Ofta handlar det nog om att man egentligen inte känner till fakta men väldigt lättjefullt tänker att "vem kan eller orkar kolla?".
Att en mindre nyhetskanal i Sverige skriver eller berättar något tokigt om Japan är kanske ett litet problem, men när en YouTube-kanal med 44,4 miljoner följare gör sammalunda, så blir man riktigt orolig. Fenomenet med "fake news" är inget nytt fenomen - Adolf Hitler pratade ofta om "die Lügenpresse", men i och med internet så är problemet av en helt annan magnitud.
Här ovan har vi ett praktexempel från YouTube-kanalen Bright Side som berättar om "20 Things Can’t Be Seen [sic] Anywhere But in Japan". Här finns det några få saker som är hyfsat korrekta, men i övrigt är det fullt av grejer som antingen är helt osanna eller där man utgått från att om fenomenet finns på ett ställe i Japan, så finns det överallt i hela landet.
1. "I Japan har man ingen grön gubbe som signalerar att det är OK att gå över övergångsstället; istället har man en grön kanin som heter Miffy." Detta är en referens till holländske Dick Brunas barnboksfigur som är mycket populär i Japan. Under mina snart 41 år i Japan har jag aldrig stött på någon grön kanin vid något övergångsställe och jag passerar övergångsställen i princip varje dag.
Izakaya är de numera världsberömda japanska “pubarna” där man äter och dricker för en mycket rimlig penning i glatt sällskap. Det är inte japanska för stol.
3. "Alla kaféer i Japan har låga stolar som man, om man anstränger sig, t o m kan ligga på. Dessa stolar kallas "izakaya", precis som de japanska pubarna." En stol i Japan kan eventuellt kallas chea, dvs chair, men i nästan alla fall heter det isu. Izakaya handlar enbart om de japanska pubarna.
Snabbnudlar med Pringles-smak förekom en kortare tid i en PR-kampanj, men Pringles är och förblir potatischips.
5. "Pringles potatischips är populära världen över, men om du ber om Pringles i Japan så får du inga chips utan istället nudelsoppa." Som vi skrev om här på Japan Gourmet Guide, så är detta bara ett av de otaliga exemplen på hur japanska företag, framför allt inom livsmedelsbranschen, korsbefruktar sina produkter för PR-effektens skull. Det finns, eller i alla fall fanns under en begränsad tid, snabbramen med Pringlesmak parallellt med Pringles potatischips med ramensmak. Pringles normala potatischips säljs i princip överallt i Japan.
6. Här berättar man att man i Japan kan beställa kaffe via en app där man sedan kan hämta upp sitt kaffe i närmaste butik vid en förutbestämd tid och den levereras då i glasflaska. Om detta existerar, så är det ett mycket begränsat fenomen. Ute på stan köper man sitt kaffe antingen på ett valfritt kafé eller snabbmatskrog, för att dricka där eller ta med sig, som ett burkkaffe på en av de otaliga automaterna på gatorna eller i en pappmugg på närmaste närbutik.
7. "Om man sätter sig ensam vid ett bord på ett kafé i Japan, så kommer personalen med en stor Mumin-docka för att hålla dig sällskap." Det skulle inte förvåna mig om detta faktiskt existerar - låter synnerligen japanskt - men detta är återigen i så fall ett mycket begränsat fenomen. Inget som jag eller mina japanska vänner och bekanta snappat upp.
9. "I Japan har man inga problem med att riset ramlar ned när man plockar upp en bit sushi, detta för att man blandar riset med salt, socker och risvinäger vilket håller ihop det hela." Att man har salt, socker och risvinäger i riset stämmer, men det har inget att göra med att risbullen håller ihop; det är istället sushikockens knådande av riset som ger konsistensen. Däremot kan riset falla ned när man köper billig sushi på kaiten-zushi-krogen eller på snabbköpet, då riset ofta där kläms ihop i en maskin som inte knådar på samma sätt som en mänsklig kock kan göra.
11. Man talar här om en ovanlig 12 våningar hög pappersvarubutik i stadsdelen Ginza, samtidigt som man visar fotografier både från Ito-ya, som den snart 120 år firman heter, och foton från Ginza 6, ett mycket luxuöst varuhus i samma stadsdel. Det enda dessa två har gemensamt är stadsdelen.
Det känns onödigt att behöva överdriva antalet varuautomater i Japan. Som om inte fyra miljoner är tillräckligt imponerande?
12. "Fler än 50 miljoner varuautomater i Japan". Det finns tyvärr "bara" ca fyra miljoner, ned från drygt fem miljoner för tio år sedan.
Purikura är en fotoautomat med “Photoshop-funktion”. Men det är inte standard bland fotoautomater i Japan.
16. Här handlar det om purikura, de speciella japanska fotoautomaterna, superpoppis bland tonårstjejer (åtminstone för kanske fem-tio år sedan), där man kan ta foton som man sedan kan "photoshoppa" med alla möjliga effekter innan man trycker ut dem och/eller skickar dem till sin mobiltelefon. Problemet är här bara att man låter påskina att detta är standard i Japan för fotoautomater, vilket alltså inte är fallet. Det finns självklart en mängd normala fotoautomater för alla som behöver få ett foto till ett ID-kort eller ett körkort, etc.
18. "Subway chin rest" är temat här. Att folk sitter och sover på tåget på vägen hem (eller sover på tåget när som helst) är ju en vanlig syn i landet, men här menar man att det är vanligt att man använder sig av en sorts lapp under hakan som man fäster med ett band uppe på hatthyllans stång så att man inte totalt faller ihop när man somnar. Detta låter som någon av skapelserna från Yoshiro Nakamatsu eller Kenji Kawakami, två av Japans mest kända och minst sagt excentriska "uppfinnare" av produkter med tveksam praktisk nytta, och absolut inget man ser användas när man åker tåg.
Det finns andra delar av videon där jag kliar mig i skägget och funderar om jag ska ödsla tid på att undersöka om det verkligen stämmer, men jag tror att ovanstående räcker till och blir över.
Den här tendensen att berätta saker om Japan där man verkligen anstränger sig för att hitta bisarra eller definitivt annorlunda aspekter av livet i Japan, kan som synes gå överstyr till den grad att man far med mer eller mindre osanna påståenden. Det är ett uppenbart exempel på det som brukar kallas "clickbait", dvs att man vill få en viral effekt med ett uppseendeväckande innehåll. Det är lätt att komma undan med sånt, då de allra flesta som tittar på detta förmodligen bara tror på det hela rakt av. Tittar man på kommentarerna, så är dessa nästan uteslutande av typen "Oj, vad häftigt - vill åka till Japan!". Endast några få ifrågasätter det hela, framför allt personer som bor eller har bott i Japan.
Kontentan är att en snyggt producerad video tyvärr inte alltid innebär ett trovärdigt innehåll. Lite salt i nypan är alltså att rekommendera.
