Begreppet “work-life balance” finns faktiskt i Japan, men det betraktas oftast som ett exotiskt och utländskt modeord som inte passar in i den japanska kulturen. Många japaner (dock långsamt minskande i antal) vill hävda att japansk kultur är helt väsensskild från den västerländska (som om den senare vore en monolitisk koloss utan lokala variationer), och att detta med balans mellan arbete och tid för annat är något subjektivt som borde bestämmas land för land.
Om man då frågar den lilla minoritet japaner som faktiskt bott och verkat i ett land i t ex Norden, så får man en helt annan version: Den japanska synen på balans mellan arbete och fritid är föråldrad, kontraproduktiv sett ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och mentalt destruktiv sett ur individens perspektiv. Den resulterar i olyckliga äktenskap med handikappade förhållanden mellan könen och mellan generationerna (speciellt mellan fader och barn); den uppmuntrar grupptryck, pennalism och ojämlikhet mellan könen på arbetsplatser och den skapar därmed ett ökat antal stressade och olyckliga individer vilket resulterar i både psykisk och fysisk sjukdom och i värsta fall karoshi (död genom överarbete) eller självmord.
Att Japan inte har kommit i närheten av “work-life balance” är mycket uppenbart för alla som haft tillfälle att vistas i länder där man faktiskt kommit relativt nära en god balans.
Men är då japaner dömda till att arbeta för firmans eller statens skull utan en tanke på den egna eller familjens lycka? Tja, på sistone finns det faktiskt några små ljusglimtar i mörkret.
För det första så diskuteras nu faktiskt problemet med oändlig - och ofta obetald - övertid. Man diskuterar problemet med karoshi som om det faktiskt inte är enbart ett personligt problem för individer, utan kanske ett socialt problem som hela samhället är ansvarigt för. En 24-årig dam som arbetade på Dentsu - Japans största reklambyrå, en firma ökänd för den massiva övertid som avkrävs de anställda - begick självmord förra året när hon helt enkelt inte klarade av sitt ansvar kombinerat med sin ständiga sömnbrist. Detta har slagits upp relativt stort jämfört med hur det varit, och det har resulterat i domstolsmål, statlig undersökning (med räd på Dentsu för beslagtagning av bevisning) och juridiska efterföljder för företaget. Dentsu har gått ut med att man nu ska släcka belysningen på kontoret klockan 22 (som om det på något sätt vore de anställdas egen vilja som reglerade arbetstiderna).
Burakku Kigyou (Black Companies) är nu ett vedertaget begrepp för företag som ser på sina anställda som åsiktslösa slavar, som förväntas utföra ett antal timmars övertid utan ersättning varje dag. Dessa företag hängs allt oftare ut och folk har äntligen börjat använda sina de facto rättigheter, då den japanska arbetsmiljölagstiftningen faktiskt stipulerar vissa regler. Domstolsfallen ökar i antal.
Apropå domstolsfall, så har jag en god vän vars far är jurist med arbetsrätt som specialitet. Hennes make var en typisk japansk karriärist på ett medelstort företag och han höll i princip på att jobba ihjäl sig, med tydliga tecken på depression. Idag är han bonde och en betydligt lyckligare individ, och det har att göra med att hans fru helt enkelt tog tag i det hela när hennes juristpappa tyckte att hon skulle börja föra noggrann bok över makens arbetstider, “så att vi har något att komma med i domstolen om han dör av överarbete!”
Ett sentida grepp från regeringens sida är kanske av ett mera symboliskt värde. Man har sedan februari infört Premium Friday, vilket innebär att man uppmuntrar företag att släppa hem sina anställda klockan 15 den sista fredagen i varje månad. Det verkar dock mera handla om att öka konsumtionen i landet än om att rädda folk från karoshi (flera företag, t ex Suntory, med den i sammanhanget perfekt benämda ölen Premium Malt's (sic), har satt upp kampanjer för att heja på det hela). Att ha några timmar extra ledigt den sista fredagen i varje månad är nämligen på gränsen till värdelöst, då slutet av månaden är extra stressig, då många rapporter ska in till månadsskiftet. Det innebär egentligen bara att de arbetande måste flytta de “lediga” timmarna till någon annan dag i veckan. Men, som sagt, det kanske har ett litet symbolvärde någonstans..
Det är först när staten inser att det är deras problem och att det nog bara är strikt lagstiftning som kan åstadkomma något (och kanske också att uppmuntra mer aktiva fackföreningar - en sällsynt tam sort i Japan), som vi kan se en riktig förbättring. Att bara “uppmuntra” företag till bättring räcker inte lång väg i ett land där nästan alla branscher är extremt konkurrensutsatta.
Företagen kan dock göra något själva också: De kan studera utländska företag och kanske inse att ett stort antal timmar tillbringade på kontoret inte nödvändigtvis innebär högre produktivitet eller högre försäljning och vinst. Man kan se över sina rutiner och plocka bort möten och moment som inte tillför något till resultatet, man kan delegera ansvar till underordnade och kollegor och därmed sprida ansvar och tidskonsumtion, man kan uppmuntra anställda att komma med smarta idéer om hur man kan effektivisera arbetet (som man gör på sina fabriker), man kan utnyttja IT på ett mera ändamålsenligt sätt (fortfarande på tok för mycket manuellt arbete med papper i Japan) och man kan försöka inse att dödströtta människor inte tänker lika bra eller är lika motiverade som pigga individer.
När jag först kom till Japan 1982, var det sex hela dagars arbetsvecka i Japan och minimal semester, så relativt sett har det blivit lite bättre, men som på så många andra sociala områden så släpar Japan efter.
UPPDATERING:
BUDDISTTEMPEL ÅKLAGAS FÖR ATT HA UNDANHÅLLIT LÖN FÖR ÖVERTID
Jag visste faktiskt inte att buddistpräster hade fackföreningar, men tydligen har man det, då två munkar i Kyoto, via påtryckningar från ett fackförbund, tillsammans fått ca 500,000 kronor från ett tempel som undanhållit övertidslön under flera år, då vissa enskilda månader kunde ha upp till 130 timmar i övertid per person.
Tydligen hade templet ingått en olaglig överenskommelse med en annan fackförening om att undanhålla övertidslön för sina munkar ända sedan 1973. Templet lär tvingas punga ut med mera pengar..
Återigen ett prima exempel på att religion inte nödvändigtvis innebär god moral!
