HONDA WN7 - ny elektrisk MC med ovanlig design

Honda WN7 är Hondas första elektriska motorcykel i fullstorlek (WN står för ”Wind Naked ” - japanska hojar har ofta minst sagt egendomliga namn) .

Först som sist så tycker jag om designen då batteriet faktiskt är en del av den totala konstruktionen och inte ett “påhäng”. “Funktionen ger formen” för att plocka fram ett gammalt beprövat tema i industridesignvärlden.

De första cyklarna verkar ha kommit till handlare och kunder här i början av 2026. Jag har ännu inte sett någon WN7 på vägarna här, och det verkar vara troligt att man i första hand satsar på Storbritannien och andra europeiska marknader för att man där har bättre laddstruktur jämfört med både Japan och USA. Jag kollade precis Hondas svenska webb och den fanns inte där i dagsläget. Startpriset i Storbritannien verkar bli 12 999 pund, idag drygt 160,000 SEK.

Några tekniska specifikationer:

Räckvidd: Cirka 130–140 km på en laddning.

Laddning: Stöder snabbladdning (CCS2), vilket möjliggör laddning från 20 % till 80 % på cirka 30 minuter. En fulladdning från ett vanligt vägguttag tar ungefär 3 timmar.

Prestanda: Motorn producerar cirka 67 hästkrafter och har ett vridmoment på 100 Nm, vilket Honda jämför med prestandan hos en 600cc-MC med förbränningsmotor.

Honda har visat upp denna prototyp av en elektrisk version av storsäljaren Super Cub. Man har här i princip använt samma designspråk som i den konventionella modellen.

Foto: Honda Motors

Nu väntar vi bara på elektriska versionen av världens mest sålda motorfordon - Honda Super Cub. En prototyp har visats men jag har ännu inte sett något om en produktionsmodell. Japanska postverket kör ut post med drygt 50,000 Super Cub, och de skulle säkert uppskatta elversionen.

Häpnadsväckande analog skivspelare från Audio-Technica

Audio-Technica är ett anrikt japanskt märke på hifi-audio-marknaden. Företaget bildades 1962 och har allt sedan dess varit duktiga och stora på de nischer man satsat på. De första produkterna var pickuper för skivspelare och det är fortfarande den viktigaste delen av katalogen. Man är faktiskt störst i världen på pickuper (även om danska Ortofon också hävdar det) men idag är man också framstående på skivspelare, mikrofoner och hörlurar.

I dagarna offentliggjordes denna produkt. Förvisso en analog skivspelare, men av ett slag som man inte riktigt förväntar sig att få se. Den kallas Hotaru, eldfluga på japanska, och den har en del unika egenskaper. Den stora tallriken är i akryl och den "svävar" med hjälp av magneter. Tonarmen är i kolfiber och pickupen är, så vitt jag kan förstå, märkets toppmodell. Vad som sedan är ganska unikt i dagens hifi-värld är att man hittar både förstärkare och högtalare under själva skivspelaren!

Hotaru säljs i en begränsad upplaga av 1000 exemplar till det facila priset av 1,65 miljoner yen, ca 96,000 kr med dagens växlingskurs. Om jag känner mina rika japanska hifi-fantaster rätt, så är den slutsåld ganska snart.

Japanskt tjejmode genom tiderna

Här en intressant liten AI-genererad video med japanskt dammode genom tiderna, från 500-talet och fram till nutid. Frisyrernas mode förevisas också. Jag har ju bara varit här sedan 80-talet, men jag tror nog att det man visar upp är hyfsat representativt. Snygg AI.

Ny Shinkansen med brittisk inredning

JR East, ett av de sju regionala företagen som ingår i Japan Railways-gruppen, hanterar Shinkansen-trafiken från Tokyo och norrut. Den nuvarande "toppmodellen" heter E5 och den är lätt att känna igen då tåget har en extremt lång "nos", den längsta i världen om jag förstår saken rätt.

2030 ska en ny modell introduceras, E10. Utsidan är till formen i princip identisk med E5 (varför ska man förändra något som fungerar alldeles utmärkt?), men färgsättningen är ny och inredningen i vagnarna får också ny design.

Här ser vi “standardstolarna”.

Foto: JR East

Det intressanta i sammanhanget är att bakom denna externa färgsättning samt inredningens design inte står något japanskt designkontor. Det är istället brittiska Tangerine som fått uppdraget. Att ett icke-japanskt designföretag fått ett sådant uppdrag av ett japanskt järnvägsföretag är något nytt.

En sorts “Ekonomi Extra” med stolar där man kan sitta lite avskilt tack vare mellanväggar.

Foto: JR East

Som synes så är det hela enkelt och snyggt. Inget större fel på funktionen i dagens Shinkansen-inredningar, men designen är faktiskt lite tråkig, om man frågar mig som åkt Shinkansen minst 100 gånger under mina år i landet. Det här känns som en välbehövlig och trevlig uppfräschning.

Stolarna i första klass, eller Green Car som det heter på Shinkansen.

Foto: JR East

Tangerine är för övrigt känt för att en viss Jony Ive jobbade där innan en viss Steve Jobs gjorde Ive till Apples chefsdesigner. Man kan nog mena att Apple inte hade nått de framgångar de har utan Ive vid designrodret.

Personligt PS: Stolarna verkar ha dåligt svankstöd, men jag utgår från att detta åtgärdas före produktion!

En lösning på problemet med att japanska damer cyklar utan hjälm

Ute på stan ser man ofta japanska hemmafruar som cyklar med sina småbarn på en så kallad mamachari, en "mammacykel". Som ni kan se i videon här ovan så har mamman ett barn där bak och ett barn där fram, en ur säkerhetssynpunkt kanske inte helt idealisk lösning kan man tycka då styrförmågan borde försämras med extra vikt på styret. Notera att barnen har hjälm på huvudet medan mamma inte har det. De flesta cyklister man ser ute på byn är just dessa hemmafruar med eller utan småbarn, och jag tror inte jag sett någon av dessa damer bärandes hjälm. Orsakerna är tydligen två: dels så är man rädd för att hjälmen ska sabotera frisyren, och dels så tycker man att hjälmarna är fula.

En japansk firma har då kommit på snilleblixten att kamouflera hjälmen med en stilig hatt! Som ni ser i fotona här nedan så ser det ju faktiskt relativt normalt ut, bara lite större än en vanlig hatt. Det löser i och för sig inte frisyrproblemet, men kan man med detta få damerna att inse att säkerheten är viktigare än frisyren, så har man ju kommit en bra bit framåt. Produkten kallas oshare-heru där oshare betyder “moderiktig, snygg” och heru är en förkortning för herumetto, dvs japanska uttalet för helmet.

Foto: Cojit

Issey Miyake har lämnat modevärlden för alltid

En av världens mest kända modeskapare har gått ur tiden. Issey Miyake gick härom veckan bort i cancer, 84 år gammal.

Han var tillsammans med sådana som Junko Koshino, Kansai Yamamoto, Tokio Kumagai, Mitsuhiro Matsuda (Nicole), Kenzo Takada, Rei Kawakubo (Comme des Garçons) och Yohji Yamamoto den första grupp av unga modeformgivare som blev riktigt stora både hemma i Japan och ute i världen med början i slutet av 70-talet. Till skillnad från den föregående generationen, med Hanae Mori som frontfigur (hon var den förste japanske kläddesignern att ha modeshow i både Paris och New York), där man tydligt såg influenser från dåtidens franska, engelska och amerikanska mode, så var denna nya samling formgivare mer experimentella och utmanande, med många intressanta nytolkningar av både västerländskt och japanskt mode, ofta i samma plagg.

Miyake studerade inte mode på anrika Bunka Fashion College (Bunka Fukuso Gakuin) som de flesta andra i samma japanska fack, utan grafisk design på Tama Art University. Han åkte sedan över för att studera i både Frankrike, där han efter studierna praktiserade hos Laroche och Givenchy, och USA, där han arbetade för Geoffrey Beene. Från och med 1970 var han åter i Tokyo där han grundade Miyake Design Studio.

Storsäljande serien Pleats Please med en revolutionerande teknik för att skapa permant plisering över hela plagget.

Foto: Miyake Design Studio

Han var en på många sätt revolutionerande formgivare med många innovationer vad gäller både textilmaterial, färger, klädmönster och sömnadsmetoder. Hans mest kända serie är numera långsäljande Pleats Please. Han lanserade även 1992 en serie dofter under namnet L'eau D'Issey som fortfarande är storsäljare.

Issey Miyakes svarta polotröja gjordes tydligen i över 100 exemplar för Steve Jobs, som hade den på sig varje dag på jobbet.

Foto: Tom Coates, Creative Commons-licens

Han blev faktiskt också en sorts "hovleverantör" av svarta polotröjor till Steve Jobs, som bar dessa som en del av sin oföränderliga "uniform" de sista ca 10 åren av hans liv.

Jag hade nöjet att träffa Miyake ett par gånger under slutet av 80-talet, då jag rapporterade om japanskt mode för både svensk och amerikansk media. En extremt kreativ och dessutom mycket sympatisk person som kommer att saknas.

Japanska designklassiker #18: Japansk träteknik

I förra inlägget tittade vi på mer eller mindre onödiga prylar som designas och saluförs i Japan. Den totala motsatsen hittar man i klassiskt japanskt hantverk som oftast handlar om ett kunnande och en teknik på högsta nivå parat med en unik enkelhet och skönhet där formen och funktionen går hand i hand.

Många har beundrat de många gamla träbyggnader som finns utströdda över hela Japan där allt är sammanfogat enbart med trä, utan metallspikar eller lim. Istället har man klurat ut olika geniala självlåsande fogar. Några fina exempel på dessa fogar finner ni i videon här nedan. Ni kan se att det förutom den finurliga designen också handlar om en fantastisk precision där bitarna passar in i varandra med marginaler nere på tiondelar av en millimeter.

En japansk modeikon har gått ur tiden

Kansai Yamamoto har gått bort 76 år gammal. Dödsorsaken var leukemi. 

Yamamoto Kansai, som han givetvis hette hemma i Japan där efternamnet alltid kommer först, var det moderna japanska modets förste store internationelle pionjär, då han visade upp en kollektion i London redan 1971.

Till skillnad från de sedermera internationellt mer kända Rei Kawakubo (Comme des Garçons), Yohji Yamamoto och Issey Miyake, var Kansai Yamamoto inte den som gillade asketiska färger eller former. Istället var det synnerligen polykromatiskt och med skärningar som tidigare aldrig skådats på en catwalk. Som en hel kabukiteater i ett plagg, som någon sa på 80-talet, när jag själv beskådade hans kollektioner som journalist här i Tokyo.

Mycket av det grafiska bakom Ziggy Stardust bar Yamamotos signatur.

David Bowies Ziggy Stardust hade inte varit det det blev utan Yamamotos scenkläder, och detta samarbete ledde också till jobb för artister som Elton John och Stevie Wonder.

Som kuriosa kan nämnas att mina första klädesplagg “Made in Japan” var två saker från just Yamamoto Kansai, inköpta i Stockholm någon gång 1980-81, dvs innan jag åkte till Japan första gången 1982. Det var dels en långärmad bomullströja med ett mycket grällt motiv med bläckfiskar på framsidan, om jag minns rätt, och en röd-vit overall i plastat papper. Extremt för den tiden och än mera så uppe i Västerbotten, där jag fortfarande hade min hemvist då. Något man endast hade på sig på vissa lite för tiden och platsen avantgardistiska fester, om man säger så. Det blev sedermera en hel del japanskt i garderoben, Comme des Garçons, Yohji Yamamoto, Issey Miyake, Tokio Kumagai, Takeo Kikuchi, Pashu och mycket annat, varav det mesta nu övertagits av vår yngre dotter som tycker att japanskt mode från sent 80-tal, och dessutom i herrstorlek, är exakt rätt. Pappa är istället “skittråkig” då han nästan enbart har jeans från Edwin och pikétröjor från Uniqlo på sig nuförtiden. Nu när man är “tråkig gubbe” så känns det forna aktiva modeintresset som alltför krävande både vad gäller tid och pengar. Att tvingas fundera på vilket plagg som fungerar med vilket annat plagg en morgon, är något man idag gärna väljer bort.

P.S. Om någon tycker att jag ignorerar Takada Kenzo i början av inlägget, så beror det enbart på att Kenzo varit verksam i Paris från unga år och inte i Japan, och att hans kläder, även om de innehåller en hel del inspiration från det japanska, ändå formmässigt varit stöpta i en klassisk europeisk tradition.