Pokemon-kort för två miljoner kronor stulna i Tokyo

Polisen i Tokyo har arresterat två unga män misstänkta för att ha stulit samlarkort med Pokemon-figurer till ett värde av 34 miljoner yen, knappt två miljoner kronor. En av männen, numera arbetslös, arbetade tidigare på en budfirma och hade en reservnyckel till firmans budbilar. Man skuggade en av dessa bilar när den åkte runt bland butiker för samlarkort för att plocka upp dem för leverans. När bilen stod oövervakad på en parkeringsplats öppnade man den och plockade på sig korten.

De misstänkta hade tydligen redan sålt ett antal kort för ca 5 miljoner yen, knappt 300,000 kr.

Man kan skönja en trend här, där antalet stölder har ökat i Japan på sistone. På sitt sätt skönt att veta att dessa tjuvar är japanska medborgare så att detta fall inte påverkar japaners syn på utlänningar.

Samlarkort och framför allt de med figurer från Pokemon är solida investeringar idag, även i Sverige har jag fått förstå. Har du några i skrivbordslådan så ska du alltså vara rädd om dem. De lär inte sjunka i pris.

80-talets Tokyo

Jag har ju som bekant varit större delen av tiden från mitten av 80-talet och framåt i Japan, till nästan 100% i centrala Tokyo, men sedan 2006 är vi för närvarande hustru och make i Kawasaki, en närförort till Tokyo på den västra sidan. Stadsmiljön skiljer sig väldigt lite från de mer centrala delarna av Stor-Tokyo, förvisso inte lika många höga hus. Byggnaden vi bor i är nog den högsta med hyreslägenheter på 10 våningar.

Jag hittade en video, med stor säkerhet AI-genererad, som ger oss en bild av livet i Tokyo på 80-talet för en så kallad salaryman, dvs en man som jobbar på kontor. Det var ju mitt i den stora bubbelekonomin och landet gick verkligen på högfart på alla sätt och vis. Huvudpersonen i videon, av någon anledning porträtterad i form av ett skelett i kostym, kanske för att illustrera hur hårt livet kunde vara för en kontorsanställd person på den tiden och i den staden, visar upp de flesta inte alltför positiva sidorna för en kontorsslav i den tidens Japan. Hur som helst så stämmer faktiskt det mesta som beskrivs här. Långa arbetstimmar med relativt låg timlön, då obetald övertid var legio. Små och dyra lägenheter. Krav från överordnade att man skulle hänga med ut och dricka (alldeles för mycket!) för att sedan dricka ännu mer samtidigt som man brölade slagdängor på karaokebarer.

Jag hade faktiskt förmånen att slippa salarymannens liv till nästan 100%. Jag hade ett liv med kostym och slips varje arbetsdag under tre år, men det var relativt lindrigt då det handlade om ambassaden, dvs svenska UD, och ett Sverige-ägt dotterbolag, så arbetstiden var betydligt bättre reglerad än på ett typiskt japanskt företag.

Många aspekter av det dystopiska livet som beskrivs i videon har förbättrats de sista 40 åren. Arbetstiderna är mänskligare, de yngra på kontoret har i allt högre utsträckning börjat vägra alla dessa försupna kvällar och förekomsten av så kallad o-miai (arrangerade bröllop där någon moster väljer ut en potentiell livspartner ur hennes nätverk) har minskat i betydelse. Nu är det dejting-appar som gäller och man vill nog för det mesta själv välja lämplig partner. Nyblivna pappor har också börjat ta ut den pappaledighet de har rätt till. Men visst är det fortfarande stor skillnad mellan Japan och Sverige vad gäller jämlikhet, arbetsvillkor och löner för de som inte kommer upp på höga nivåer i organisationen. Men det går trots allt framåt, om inte med raketfart.

Pokemon-kort sålt på auktion i USA för miljontals dollar

Världens hittills dyraste samlarkort har sålts på auktion i USA för hiskeliga 16,492,000 dollar! Det handlar om ett väldigt unikt Pokemon-kort då det inte fanns ute i handeln som brukligt är, utan var ett pris i en tävling i en serietidning. 41 kort framställdes och idag är väl antalet betydligt lägre och därav det extrema priset. Normala Pokemon-kort trycktes under 2025 i 75 miljarder exemplar, så där är nog höga priser mera sällsynt, även om man nog kan räkna med en värdeökning relativt inköpspriset i alla fall. Det märks också både i Japan och annorstädes att samlarkorten är en mycket populär hobby och, inte minst viktigt, en investering. När en ny serie lanseras brukar det vara kö i butikerna och om det är fråga om en begränsad upplaga så kan det till och med bli handgemäng.

Förra sommaren blev det rubriker då kunder köpte Happy Meals i stora mängder på McDonalds i Japan då man hade chansen att hitta ett Pokemon-kort i begränsad upplaga i påsen. Maten slängdes och korten såldes på nätet till höga priser.

Klistermärken - stark samlartrend i Japan 2026

Japaner är generellt sett hängivna samlare; det kan vara något som samlare i hela världen samlar på, som LP- och CD-skivor, porslin och annat konsthantverk, böcker, manga och allt möjligt annat. Samlarkort är också vanligt. De kallas torekaa, en förkortning för toredingu kaado, det japanska uttalet för trading cards. En variant på samlarkort som har fått en renässans är klistermärken och en relativt ny variant ser ni här ovan. Det är så kallade 3D Stickers där klistersidan är platt men där framsidan skjuter ut några millimeter. Givetvis är även dessa märken oftast föreställande figurer från anime och/eller manga (om en manga blir populär så kommer den nästan alltid även i en anime-version).

En svensk kompis som är på besök i Japan just nu jobbar faktiskt med japanska samlarkort som på sistone fått ett allt större antal svenska entusiaster. Han är alltså här på inköpsresa. Han berättade över lite sushi att det finns extra attraktiva japanska samlarkort som kan kosta över 10,000 kr i Sverige och här i Japan har jag sett kort som kostat mer än 100,000 kr!

Sony blir majoritetsägare i Peanuts - Snobbens hemvist

Sony har sedan tidigare varit delägare med 39% i Peanuts Holdings LLC sedan 2018, ett dotterbolag till Wildbrain, ett kanadensiskt företag som äger rättigheterna till alla Peanutsfigurer tillsammans med arvtagarna till Charles M. Schultz, Peanuts skapare.

Det började 1950 med en seriestrip för dagstidningar som så småningom spreds till fler än 2,600 tidningar och som sedan ynglat av sig till tecknad film och ett myller av produkter med seriefigurernas bild på.

Här i Japan är Snobben en gigantisk merchandising-affär och det är nästan lögn att hitta en butik där det inte finns någon leksak, något gosedjur eller klädesplagg med Snobben eller Charlie Brown på.

Sony har nu köpt 41% av aktierna till ett pris av 457 miljoner USD så man har totalt nu 80% av företaget med resterande 20% ägda av familjen Schultz.

Sony, som numera alltmer distanserat sig från hårdvaruproduktion och istället aggressivt satsat på marknaderna för musik, film och spel, och med ett väl utvecklat internationellt nätverk så kommer Snobben säkert att bidra till än större omsättning för Sony, ett företag som faktiskt imponerar med sin flexibilitet.

Japanska egenheter #5: Gräsätande män

I Japan beskriver uttrycket "gräsätande män" (草食系男子 - sōshoku-kei danshi) oftast yngre män som frivilligt lever i celibat och visar ringa eller inget intresse för äktenskap eller att aktivt söka romantiska relationer. Termen myntades av författaren Maki Fukasawa för att beskriva en ny typ av manlighet som inte definieras av typisk framåtanda. Filosofen Masahiro Morioka definierar dem som "vänliga och mjuka män som... inte ivrigt söker romantiska relationer och inte har någon fallenhet för att bli sårade eller såra andra." Namnet syftar på att dessa killar inte "jagar kött", dvs kvinnor, utan bara står och idisslar gräset.

Termen fick snabbt en mycket negativ klang i media, som sensationellt framställde den som ett tecken på att unga män förlorat sin "manlighet." De anklagades ofta för Japans sjunkande födelsetal och stagnerande ekonomi, och associerades med oansvariga, alltför feminina män som inte var intresserade av en normal karriär. Denna mediebild har gjort det svårt att definiera termen och uppskatta hur många män som identifierar sig med den. En japansk undersökning fann att nästan 40% av ogifta män ansåg sig vara "gräsätare," trots att definitionen var mycket bred.

Motsatsen är "köttätande kvinnor" (肉食系女子 nikushoku-kei joshi), vilket syftar på självsäkra, sexuellt aktiva kvinnor som jobbar hårt med sina karriärer. Jag har inga siffror på deras antal, men de har helt klart vuxit i antal sedan tidiga 80-talet när jag anlände till Japan. De unga männen har nog också hamnat i en jobbig sits psykologiskt, då kvinnor tidigare inte sågs som något hot på arbetsplatsen. Unga kvinnor både studerar och jobbar minst lika hårt eller hårdare än sina manliga kollegor, vilket anses vara en viktig orsak till det gräsätande släktets tillväxt. Män har helt enkelt i många fall tappat självförtroendet. En ond cirkel, med andra ord.

Totala motsatsen - här den gamla japanska manligheten. Ensam, stark, beslutsam, modig, snabbtänkt, seriös.

Bioaffisch för Akira Kurosawas film Yojimbo.

Enligt Morioka är denna trend ett resultat av Japans långa fred under efterkrigstiden. Med slutet av andra världskriget försvann den sociala normen att bli soldat för att betraktas som manlig, vilket ledde till mindre aggressiva män i alla livets aspekter, inklusive romantik. Titta på en gammal samuraj-film av Akira Kurosawa med skådisar som Toshiro Mifune och Tatsuya Nakadai så ser ni en perfekt bild av den klassiska japanska manligheten; Japan var ett väldigt utpräglat macho-samhälle när det begav sig.

Medias negativa porträtt länkar ofta "gräsätande män" till andra upplevda sociala problem, som freeters (unga män med deltidsjobb). Båda grupperna har använts som syndabockar för Japans ekonomiska problem, särskilt efter att 1980-talets ekonomiska bubbla sprack. Många yngre män avvisade det traditionella salaryman-idealet (mörk kostym, slips, långa timmar på ett väldigt hierarkiskt ordnat kontor och sedan hem med sista tåget efter några glas på stan med kollegorna), och 2007 var cirka 920 000 män freeters, av vilka många hade svårt att gifta sig på grund av kopplingen mellan fast anställning, manlighet och den ekonomiska verklighet som krävs för att skaffa barn och betala för deras skolgång upp till högskolan.

Denna likgiltighet inför äktenskap har bidragit till Japans låga födelsetal, som 2024 låg på 1,15 per kvinna i fertil ålder; 2,1 anses vara vad som krävs för att befolkningen inte ska minska. Befolkningen, som uppgick till 123,8 miljoner 2014, förväntas krympa till 107 miljoner år 2040.

Detta är killpopgruppen SMAP som här får stå för den attityd och det utseende som blev stilbildande en bit in på 2000-talet i Japan. Lite androgyna, lite tjejfrisyrer, ibland smink på läppar och ögon. Intressant nog mest populära bland lite äldre damer. Lite Lolita-komplex, fast åt andra hållet. De var verksamma mellan 1988 och 2016, mycket framgångsrikt - största bandet försäljningsmässigt i landets historia.

Trots den negativa mediebilden har "gräsätande män" en positiv roll i populärkulturen. Termen var ett av de mest använda modeorden 2009. Filmer som Sōshoku-kei danshi (2010) och TV-dramer som The Single Lady (2009) har utforskat konceptet. Dessutom har egenskaper som associeras med "gräsätande män," som ett mjukt, androgyniskt utseende (liknande bishōnen-estetiken), blivit populära inom J-Pop. Band som SMAP har till och med använt denna image för att upprätthålla positiva internationella relationer, med Sydkorea framför allt. Denna positiva skildring i media belyser en mer tilltalande, icke-påstridig form av manlighet som yngre generationer finner trendig och eftertraktad.

Kosmetik och hudvård för unga män är en stor marknad i dagens Japan.

Foto: Kao - ett av Japans större företag inom personlig skönhetsvård

Enligt en av våra döttrar, som vuxit upp till mer än hälften i Japan, så är J-Pop-stilen inte direkt kopplad till de gräsätande männen som ofta är introverta och blyga och tvekar inför att ha ett utseende som sticker ut.

Hur som helst, Japan är extremernas land. Från super-macho till blyga pojkar utan självförtroende som är rädda för tjejer. Lagom är liksom inte ett speciellt etablerat begrepp här.

Extrema rekordpriser på auktion för Nintendo-spel

I fredags såldes ett oöppnat exemplar av spelet The Legend of Zelda, släppt 1986 för Nintendo Entertainment System, känt i Japan som Famicon, en förkortning av Family Computer, på auktion i New York för rekordhöga 870,000 USD. Otroligt nog så slogs det rekordet för högst värderade exemplaret av ett dataspel redan två dagar senare då ett likaledes oöppnat exemplar av Super Mario 64, det spel som lanserades i samband med att spelkonsolen Nintendo 64 släpptes, såldes för hiskeliga 1,56 miljoner USD.

Gissa om folk, kanske framför allt de som en gång i tiden har sålt Nintendo-spel i butik, nu rannsakar både sitt minne och sina garderober efter oöppnade spel som legat bortglömda och samlat damm.

Äldre dataspel för spelkonsoler som sedan länge inte tillverkas är en allmänt het grej i dessa dagar. Det finns ett flertal butiker här i landet som specialiserat sig på dylika varor och det är inte få utlänningar som kommer hit (före covid-19) för att leta efter gamla godbitar.

Super Nintendo World har öppnat i Osaka

Super Mario Brothers är en av spelvärldens absolut största succéer; det är det sjätte mest inkomstbringande spelet i världen (svenska Minecraft innehar förstaplatsen) och det firade 35-årsjubileum i höstas.

Härom dagen öppnade Super Nintendo World, en del av temaparken Universal Studios Japan i Osaka. Har man växt upp med Super Mario så tror jag att det är en höjdare att göra ett besök.

Här en liten rundvisning på området med ingen mindre än Shigeri Miyamoto, Super Marios skapare, som värd (engelsk text)

Och här kan du göra en resa igenom spelets 35-åriga historia (engelskt tal).

Nintendo är ett imponerande företag på många sätt. Man har inte enbart varit en visionär på spelsidan med flera banbrytande produkter, både på hårdvaru- och programsidan, man har också lyckats klara sig helskinnade trots den starka konkurrensen från alla smarta telefoner som folk spelar på nuförtiden. Våra två döttrar har varsin Switch (och flera äldre modeller) som de nog använder någon stund mest varje dag.