Jag heter Linus Torvalds och jag kallar Linux Linux.

Detta är Linus Torvalds år! Linux har verkligen kommit ut ur garderoben. Alla ni som har en Android-telefon vet förmodligen inte att Android, under gränssnittet som man plankat från en iPhone, är Linux. Samtidigt har i princip alla webbservrar på internet Linux under huven. Och nu, när Windows blir allt krångligare att ha att göra med, så börjar diverse så kallade “Linux-distros” bli allt användarvänligare. Dessutom snabbare än Windows på din gamla PC. Jag har en drygt tio år gammal Sony Vaio som bärbar dator (tack Stefan!) och i den kör jag numare Zorin OS. Hur bra som helst för en gammal Windows- eller Macintosh-användare.

Jag, som haft äran att få tolka mellan japanska och svenska för ingen mindre än Tove Jansson, är inte så lite kaxig över att inte bara Tove utan också Linus är en svensktalande finländare.

Fina stolar - både i bilar och i rymdskepp

Jag har haft två bilar där sätena kom från Recaro. En BMW och en Porsche. Jättefina stolar. Närmaste konkurrenten var Saabs stolar innan de försvann.

Intressant att ett rymdskepp från Klingon-imperiet, i 23:e århundrandet, också valt en Recaro-stol till kaptenens stol. :)

Supergrupper

Sedan rock och pop kom in på arenan har vi haft ett antal så kallade supergrupper. Jag, som upptäckte musik i början av 70-talet, blev ganska influerad av dessa killar. Hemma så hade jag en pappa som hade haft ett dansband när han var lite yngre och gillade framför allt storbandsjazz från 30- och 40-talen; vi pratar om Glenn Miller, Artie Shaw eller Benny Goodman. Min syster, som är tio år äldre, var helt såld på 60-talets pop-våg. Beatles och Rolling Stones och alla svenska varianter: Hep Stars, Shanes, Ola & the Janglers, m fl. Att jag hade dessa två väldigt olika stilar närvarande hela tiden som liten influerade min musiksmak. Jag blev väldigt tidigt intresserad av allt som kom på 70-talet med fusion jazz och fusion funk, med både jazz och pop i mixen. Miles Davis, Herbie Hancock, Chick Corea, etc.

Under 70-talet blev begreppet "supergrupper" väldigt etablerat. Grupper som var både tekniskt och musikaliskt ett snäpp bättre, eller ska jag säga intressantare. Några bland många jag kan nämna är Cream, Derek and the Dominoes, Led Zeppelin, King Crimson, U.K., Genesis och Emerson, Lake & Palmer.

Jag följer inte musiktrender som jag gjorde på 70- och 80-talen, men mina favoriter bland sentida supergrupper är dels Snarky Puppy (som känns lite som Frank Zappa utan vokalinslaget, då det handlar om ett storband) och dels om Dirty Loops; piano/sång, bas och trummor. Imponerande hela vägen! Om du inte känner till dem, bara Googla så kommer det upp diverse video!

Varför en SE är min iPhone-favorit

Jag har många vänner och bekanta som i princip uppgraderar sin iPhone (eller Android-lur) varje år. Jag har en iPhone SE från 2022 och jag har inga direkta planer på att uppgradera i första taget.

Nackdelarna med de senare lurarna är flera: De har sidor som är lika platta och kantiga åt båda hållen, vilket gör att det är svårt att veta vad som är fram- och baksida utan att titta på luren. Min SE är platt på skärmsidan men mjukt avrundad på baksidan. Detta gör också att de senare lurarna snabbt nöter hål på min jeansficka, där jag oftast har telefonen. Samma sak gäller för att avgöra hur det vertikala fungerar. Hem-knappen på SE-modellen under skärmen gör att man i nattens mörker genast vet vad som är upp och ner.

Sedan är nästan alla nya lurar betydligt större än tidigare. Just på grund av att jag har luren i framfickan på mina jeans innebär detta att de större lurarna inte riktigt känns bekväma i fickan. Storleken gör också att det känns bökigt att nå övre hörnen på skärmen med en hand.

Den enda riktiga nackdelen med min två år gamla mobil är att den inte har en lika avancerad kamera som de senare apparaterna.

Bilar lika som bär (och annan bildesign som gör mig deprimerad)

Här ovan ser ni en Aston Martin DB 11, en Ferrari Roma och en Jaguar F-type. Alla tre är snygga och imponerande bilar, men det faktum att de är så snarlika är en smula deprimerande. Det är nästan så att man misstänker att någon stackars bildesigner tappat en USB-sticka med skisser i ett icke-krypterat format på någon flygplatstoalett för ett antal år sedan. Hur det nu än ligger till så verkar det som att en sportbil med motorn fram ska se ut så här 2020 och därmed basta.

Det är tråkigt att det blivit så här. Med undantag för designen på grillen i fronten så har de flesta bilmärken idag ingen speciellt särskiljande formgivning (detta gäller kanske framför allt de allra vanligaste bilmodellerna som riktar sig till den stora delen av publiken). Och värre blir det givetvis med elbilarna som ju inte behöver några luftintag i fronten.

En instrumentpanel som man inte kan använda på ett säkert sätt om man samtidigt kör bilen.

Foto: Tesla

En annan bildesignförändring på senare år som oroar undertecknad, är instrumentpanelerna som i allt större utsträckning blir helt elektroniska med pekskärmar istället för mekaniska reglage. Detta är i mitt tycke helt förkastligt i ett fordon som ska framföras av en människa i höga farter. Utan taktil återkoppling så vet man givetvis inte vad man manipulerar, vilket gör att man helt enkelt blir tvungen att ta blicken från vägen när man ska justera något. Att flera bilar idag dessutom lägger hela panelen helt och hållet utanför det normala synfältet under körning är snudd på omoraliskt. Det är som om tillverkaren säger “du får själv ta risken att det händer något otrevligt under tiden du inte håller ögonen på vägen”.

När alla bilar är självkörande så spelar ju detta mindre roll, men vi är ju inte där riktigt än.

Mekanisk glädje

Med en pappa som pulade med både mekanik (på jobbet) och elektronik (hemma i källaren), så har jag nog fått en liten gen som uppskattar konstruktion och tillverkning, även om jag själv inte gått längre än till att bygga ihop byggsatser till stereoförstärkare och högtalare och mekat lite med datorer. Bland de roligaste uppdrag jag haft i Japan, både i och utanför UD-jobbet, har handlat om fabriksbesök (jag kan lova att fabriksbesök i Japan är häftiga grejer!).

På senare tid har jag upptäckt en YouTube-kanal som heter My Mechanics. Det handlar om en kille i Schweiz som på fritiden gör videofilmer som visar hur han tar en gammal sönderrostad produkt och renoverar den till nyskick. Han räddar det som går att rädda och gör sedan nya versioner av komponenterna som är hopplöst förstörda.. Slutresultatet är grymt fint i alla förekommande fall.

Här är kanalen… (finns även andra med liknande teman).

… men med lite kunskap, hantverkskunnande, några maskiner och lite tid, så kunde detta skruvstäd ges ett nytt liv..

Snygg butiksfönsteruppsättning på Apple Store i Ginza

Kollade igenom mina fotografier idag och hittade detta foto som jag tog utanför Apple Store i Ginza. Telefonmodellen säger ju att bilden inte är färsk, men displaydesignen var fin, tyckte jag.

En karossform från 1967 med 2018 års teknik under skalet - Aviar R67

Ett dilemma för vissa bilfantaster är att man vad gäller stil och estetik helst föredrar en bil från en annan tidsålder; de vackraste eller tuffaste bilarna från 30-, 40-, 50- eller 60-talen har ju nästan inget gemensamt med dagens bildesign. Samtidigt skulle man vilja undvika besvär med reservdelar och dyra reparationer, och kanske framför allt vill man inte köra en bil som kommer från en epok då bilens miljöeffekter aldrig diskuterades.

Lösningen, eller ett exempel på en lösning, och kanske något som kan bli en trend, är bilen här ovan, en Aviar R67. Som synes så är utsidan i princip en Ford Mustang från 1967 med en del modernare inslag. Under ytan är den till 100% en helt och hållet modern bil, i princip en Tesla. Två elektriska motorer, en för varje axel, och en helt och hållet modern interiör vad gäller IT-nivå och komfort.

Vi vet inte om denna bil kommer att gå i produktion eller inte, men vi gissar att den kommer att ha köpare på kö om och när den börjar saluföras. Mera info på Aviars sajt.

Jag måste erkänna att jag föll för frestelsen att se Bullitt för kanske fjärde gången igår kväll! Fortfarande en bra film med vad som fortfarande kanske är filmvärldens hittills bästa biljaktssekvens. Om ni ser filmen, lägg märke till hur lite Steve McQueens Ford Mustang kränger trots mycket höga hastigheter i gathörn och kurvor.. Betydligt mindre än den Dodge Charger han jagar. Detta beror tydligen på att Ford lade manken till att styva upp bilen man lånade till filmbolaget, och det betalade sig säkert genom all den exponering bilen fick i filmen.

Hyllning till Beatles' White Album från Pro-ject

Österrikiska skivspelartillverkaren Pro-ject släpper en helvit skivspelare i begränsad upplaga som en hyllning till The Beatles med anledning av att det i år är 50 år sedan dubbelskivan som kom att kallas “The White Album” släpptes.

Det var den första Beatles-skivan jag ägde. Det första exet fick jag av brorsan, men det slet jag sönder genom att spela genom skivorna några hundra gånger på kort tid, så jag fick vackert slanta upp för ett nytt exemplar som fortfarande står i skivhyllan här i Kawasaki.

Spelaren, som går under namnet 2Xperience SB Turntable kostar 1799 USD i USA och då ingår en pickup från Ortofon. Begränsad till 500 exemplar och den börjar säljas i november. Svensk generalagent är Ljudtema.

Om den inte redan är slutsåld via förbeställningar, så skulle jag tippa att den säljer slut mycket snabbt.

Fiat 500 med V12:a!

Moddare av bilar och motorcyklar är en blandning av mekaniska och kreativa genier i många fall. Här har vi ett projekt som är baserat på en klassisk Fiat 500. 
Ursprungliga Fiat 500 tillverkades i nästan 4 miljoner exemplar mellan 1957 och 1975, och den hade från början en tvåcylindrig luftkyld motor på 13 hästkrafter. Denna modifiering (ett ord som inte riktig räcker till, då det bara är delar av karossen kvar av originalet), har en 6,2-liters V12:a med 580 hästkrafter från en Lamborghini Murciélago.
Videon ovan är på italienska, men jag tror att den vara kul att titta på i alla fall om man är intresserad av extrema bilar.
Här nedan en annan video med moddade Fiat 500. "Skållade råttor" är en mycket passande beskrivning på dessa pyttebilar som går som attan.

Kaffemaskin från Volkswagen? Varför inte!?

Kaffebönor är världens näst mest handlade råvara efter olja, och det dricks ca två miljarder koppar kaffe om dagen. Från att ha varit, i de flesta länder, inklusive Sverige, en vardagsdryck som man slentrianmässigt kokade eller filterbryggde, så är kaffedrickandet numera nästan överallt upplyft till en närmast kultliknande företeelse. Baristor blir popstjärnor, tyska och italienska kaffemaskinstillverkare skär guld med täljkniv och ska man vara riktigt fin i kanten, så ska man givetvis dricka kaffet på ett kafé där man också rostar bönorna innanför etablissemangets väggar.

I sammanhanget här en rolig idé för något som börjar bli allt vanligare: att man använder ett starkt varumärke från en etablerad bransch för att lättare komma in i en helt annan bransch. 

JCT600 är en brittisk bilhandlare som säljer det mesta i bilväg, och det verkar gå bra för dem. Såpass bra att de har tid och råd att leka med lite perifera koncept. Man har slagit sina påsar ihop med en industridesigner vid namn Jarim Kom för att ta fram ett koncept för en kaffebryggare från Volkswagen! Den kallas Barista Beetle, och alla förstår ju varför vid första anblicken. Kul grej som jag önskar att Folkvagn skulle ta till sig. Varför inte ha en kaffebar hos alla VW-handlare med dessa maskiner, eller en större proffsvariant, med VW-märket stolt framhävt? Det funkar ju med italienska cykelmärket Bianchi som har kaféer i sina cykelförsäljande lokaler i Milano, Stockholm och Tokyo.

Mera info och bilder här.

Det japanska modet var bättre förr

Det är kanske lite gubbvarning över detta, men jag kan inte undgå att alltsomoftast tänka att vissa företeelser var bättre förr. Det som slog mig härom dagen, när jag tog genvägen till stationen genom vårt stora varuhus precis runt hörnet, var att det japanska modet var roligare förr. På 80-talet, när japanska märken som Issey Miyake, Comme des Garçons och Yohji Yamamoto tog modevärlden med storm med sin innovativa och okonventionella modekonst, blommade Tokyo nästan över av unga, kreativa modekreatörer. Mycket var lite för “galet”; inte alls praktiskt utan bara häftigt, men väldigt mycket var helt enkelt grymt fint. Fina material, fantastiskt hantverk och både smarta och snygga lösningar. Idag så finns de tre ikonerna ovan givetvis kvar, och de gör fortfarande fina grejer, men när man tittar på den japanska modevärlden i allmänhet så är den betydligt tråkigare idag. Det kan fortfarande vare lekfullt, men det känns inte lika vuxet, och om det är vuxet så är det ofta alldeles för konservativt. Det vimlar av märken, men det är få butiker där jag får lust att dra fram platskortet.

Några av mina gamla favoriter, förutom de tre ovanstående, som nog är de mest kända av de Japan-baserade japanerna (dit Kenzo alltså inte räknas då han varit verksam i Paris i nästan hela sitt yrkesverksamma liv) är Nicole (Matsuda utanför Japan), Bigi, Takeo Kikuchi, Pashu och Tokio Kumagai.

Med stigande ålder, en kostsam internationell familjesituation och ett tilltagande midjemått, har intresset för mode avtagit en hel del. Nu handlar det mest om att det ska vara bekvämt, prisvärt och enkelt att sköta. Det handlar dock fortfarande mest om japanska märken. Jeansen är alltid Edwin och pikétröjorna jag har på mig nästan varje dag kommer undantagslöst från Uniqlo.

Trump snackar i telefon

Om du inte råkar vara en Trump-anhängare, så kommer du säkert att tycka att videoklippen du hittar via den här länken är ganska roliga. Det handlar om att den amerikanske komikern Conan O’Brian satt ihop en radda sketcher där Trump pratar i telefon med dels Obama och dels med Putin. Då både imitatörerna bakom Trump och bakom Obama gör ett fruktansvärt bra jobb, tycker jag nog att de är de roligare av alternativet, men alla har sina guldkorn.

Mads Mikkelsen förklarar varför nordbor är relativt lyckliga

Mads Mikkelsen, Danmarks förmodligen mest internationellt kände skådespelare, tyvärr ofta instoppad i ganska stereotypa skurkroller, medverkar i en ny och välproducerad reklamfilm för Carlsberg. Grundtemat är “varför är danskar lyckliga?” och de svar han hittar på den frågan är nog saker som även svenskar kan hålla med om: Naturen, balans mellan arbete och fritid, avslappnat umgänge i trivsamma miljöer, fylla ett hem med vackra och funktionella saker och, sist men inte minst, brygga pch dricka god öl.

Nu har undertecknad förvisso vissa åsikter om Carlsbergs ständiga motto “Probably the best beer in the world”, men det är en snygg liten reklamfilm.

Informationsgrafik med mycket humor

Informationsgrafik är en trevlig del av grafisk form. Det mesta i genren är förvisso ganska tråkigt, framställt med de färdiga mallar som medföljer exempelvis MS PowerPoint, men ibland ser man riktigt fina grejer.

Här har vi en samling med snygg infografik som dessutom är fylld med mycket humor.. Tyvärr fungerar inte länken här. Ska byta ut den om jag hittar den korrekta sajten igen!

Revolutionerande design för analog skivspelare

Här har vi - åtminstone ur de tekniska och estetiska perspektiven - en riktigt intressant produkt från Holland. Det handlar om en analog skivspelare med produktnamnet Wheel. Som synes är det utåt sett bara en skivtallrik. Allt som i övrigt behövs i en skivspelare ligger gömt under skivan. Drivsystem (bälte), tonarm, pickup, RIAA-steg och hörlursförstärkare - allt är inbyggt, vilket onekligen gör att det hela blivit en mycket elegant skapelse.

Under skivan ligger en tangentialarm med en pickup från Audio Technica (Japans och världens största tillverkare av pickuper). Pickupen är specialtillverkad för Wheel och är inte utbytbar; däremot kan nålen bytas utan problem. 

Spindeln i mitten gör flerdubbel tjänstgöring som styrdon för start/stopp, låtbyte, mm.

Konstruktionen medger att skivspelaren placeras antingen horisontellt eller vertikalt. Den kan också hängas på en vägg. Intressant att notera är att skivan blir sitt eget dammskydd med det här tillvägagångssättet.

Projektet finansieras via Kickstarter och i skrivande stund har man fått in 166,000 USD av begärda 52,943 med 16 dagar kvar av finansieringsrundan.

Om hur det hela låter kan vi dock tyvärr inte säga ett smack om i dagsläget. Hur som helst ett friskt vågat projekt.

Svensk film om vår framtid i solsystemet

Erik Wernquist heter en svensk digital konstnär som framställt en videofilm som beskriver vad som skulle kunna vara vår framtid i vårt eget solsystem; en framtid där vi når alla planeter i systemet och lyckas skapa en framtid där. Mycket fascinerande och väldigt, väldigt vackert. 

Som en gammal science-fiction-fantast som växte upp med Verne, Wells, Asimov, Heinlein, Pohl, Vance, Vonnegut, Dick och många andra av de gamla klassikerna, blir jag nästan lite rörd när jag nu tänker på att det finns folk som faktiskt på allvar funderar kring hur det skulle kunna gå att kolonisera Mars.. OK - det är inte så många fler än Elon Musk, men ändå..

Carl Sagan har dessutom en fantastisk röst.

SÄR SKRIVNING GER PINSAM HETSREKORD

En sak som genomgått en markant och negativ förändring under de snart 35 år man vistats mer eller mindre konstant i Japan, är svenskens förmåga att skriva begriplig svenska. Man kan skylla på internet, på reklam-TV, på brister i utbildningssystemet eller på de influenser det engelska språket fått i Sverige tack vare den lavin av engelskspråkig media vi nu konsumerar. Jag vill dock addera två andra aktörer som utövat våld på det svenska språket.

Första gången jag egentligen lade märke till detta fenomen var på en bioaffisch någon gång i mitten av 90-talet. Under filmens titel stod det “En Steven Spielberg film”.  Idag är detta skrivsätt betydligt vanligare än det korrekta “En film av Steven Spielberg” eller “Regi: Steven Spielberg”. Uppenbarligen var det någon copywriter som tyckte att det såg fräckare ut, helt enkelt. Detta har sedan dess skapat en mäktig trend bland både copywriters och grafiska formgivare, där särskrivning och frånvaron av bindestreck då ett ord delas på två rader grasserar. Jag blev faktiskt mycket glad av att för en gångs skull se en mjölkförpackning härom månaden där man dristat sig till att sätta ett bindestreck mellan “mjölk” och “dryck” då ordet delades upp på två rader. Mycket ovanligt i dagens Sverige. Flera grafiska formgivare och art directors jag pratat med skyller det hela på “estetiska principer”; “bindestrecket stör hela designen!”.

Det normala i dagens Sverige, är att ett ord som delas upp på två rader saknar bindestreck.

Den andre och i mitt tycke mycket allvarligare syndaren i sammanhanget är den svenska staten. Med tanke på att det är staten som till stora delar ansvarar för kunskapsnivån i landet genom sin skolpolitik är det ett mycket grovt tjänstefel att uppmuntra särskrivning. Visserligen kan man i många fall samtidigt skylla på de copywriters och art directors som staten ju faktiskt anlitar för att göra sina loggor och annat text- och bildmaterial, men statens tjänstemän borde rimligen sätta folkets skrivkunnighet före estetiska eller “coola” faktorer. Det vimlar faktiskt av statliga verk och andra offentliga organisationer som särskriver sin logo. Den kanske mest kända exemplet är väl Systembolaget, då dess skylt är ett av landets viktigaste riktmärken i stadsmiljön. Min enkla tolkning är att a) ansvariga tjänstemän kan inte heller skriva korrekt svenska, och/eller b) de bryr sig inte om svenska folkets utbildningsnivå, eller, om vi ska vara riktigt konspirationsteoretiska, att de i hemlighet aktivt uppmuntrar fördummandet av medborgarna.

Därför blir man glatt förvånad när någon faktiskt vågar skriva korrekt svenska på en förpackning.

I vårt eget fall, så har kanske någon redan noterat att det finns ett bindestreck mellan “Japan” och “bloggen” i vår logo. Samtidigt inga bindestreck i japan Gourmet Guide, då ju detta är engelska (då den sajten med tiden ska bli engelskspråkig).

På den här Facebook-sidan hittar ni ett antal dråpliga exempel på särskrivning i dagens Sverige. Det enda positiva med särskrivning är väl att den kan få folk att dra på smilbanden en smula ibland.

Här ett annat exempel på hur svenska staten tydligen inte bryr sig om svenska språkregler.

Bästa beskrivningen av Donald Trump från Robert De Niro

Kommentarer överflödiga. En av mina absoluta favoritskådisar..

Kors i taket - en riktigt snygg och läcker PC

Windows PC-världen har sällan gett oss några riktigt snygga maskiner. Det har mest handlat om fula, fyrkantiga lådor i beige eller svart. Några få undantag är väl Sonys VAIO-serie och datorer från Lenovo; den sistnämnda firman ärvde ju Richard Sappers designspråk när de köpte IBMs persondatoravdelning.

Nu kommer Hewlett Packard med en både annorlunda och snygg dator: HP Pavilion Wave. Den mjukt avrundade trekantiga formen innehåller en fullt kapabel PC och ett ljudsystem från Bang&Olufsen. Att hela lådan ser mera ut som en högtalare från B&O än en dator är nog själva poängen, och man kan undra om inte danskarna har varit med i den externa designprocessen också. 

Du kan läsa mera här.