Istället för Kyoto

Den gamla kejsarstaden Kyoto är en stad som många utländska turister vill besöka. I nuläget är jag personligen inte speciellt intresserad av att åka till Kyoto, då staden är totalt invaderad av turister. Staden har faktiskt 15 utländska turister per invånare i staden, vilket givetvis gör att populära delar av staden, som Gion eller tempel som Kiyomizudera eller Fushimi Inari är fullpackade med "gaijin". Kyoto-borna känner sig ihopträngda och gillar inte alls läget. Man är givetvis tacksam för inkomster, men det har gått över en gräns där pengar inte täcker besväret med att inte kunna komma på en fullpackad lokalbuss.

En annan stad i samma region som inte är lika belamrad med turister är Nara, ca en timmes tågresa från Kyoto. Har ni ett JR Rail Pass så kan ni utan extrakostnad åka med JR Nara Line från Kyoto till Nara.

Nara var kejsarstad innan Kyoto fick den titeln så här finns det också gott om vackra tempel och fina miljöer. Sedan får man inte glömma bort de tama rådjuren som vet att man ska buga för att få något att äta.

Här en guide på engelska för den som är nyfiken på Nara.

Upplev historia, kultur och natur i Tokyo gratis eller till rabatterat pris

En mycket trevlig aspekt av livet i Tokyo är den mycket stora mängden fina museer vi har. Och nu finns det ett bra sätt att avnjuta denna rikedom antingen helt gratis eller till ett rabatterat pris.

Det handlar om ett så kallat Grutto Pass (vet inte var ordet Grutto kommer ifrån!) som du kan bl a enklast köpa på nätet. Du får då en QR-kod du kan ha i telefonen för att enkelt komma in på alla 107 ställen som det hela gäller på. Det handlar inte bara om museer (både konstmuseer och andra) utan också om zoo, akvarier och trädgårdar (parker).

Det kostar 2,500 yen, ca 150 kr idag, men med gratis eller rabatterat inträde så tjänas den summan snabbt in om man besöker ett antal ställen. Grutto pass gäller dessutom i två månader från första dagen det används så man behöver inte jäkta för att hinna med allt på ett par dagar.

Här är den officiella sajten (engelska) och här en artikel från Tokyo Cheapo om Grutto Pass.

God mat och häftig shopping i all ära, men jag rekommenderar verkligen några fina museer om det skulle falla er på läppen.

80-talets Tokyo

Jag har ju som bekant varit större delen av tiden från mitten av 80-talet och framåt i Japan, till nästan 100% i centrala Tokyo, men sedan 2006 är vi för närvarande hustru och make i Kawasaki, en närförort till Tokyo på den västra sidan. Stadsmiljön skiljer sig väldigt lite från de mer centrala delarna av Stor-Tokyo, förvisso inte lika många höga hus. Byggnaden vi bor i är nog den högsta med hyreslägenheter på 10 våningar.

Jag hittade en video, med stor säkerhet AI-genererad, som ger oss en bild av livet i Tokyo på 80-talet för en så kallad salaryman, dvs en man som jobbar på kontor. Det var ju mitt i den stora bubbelekonomin och landet gick verkligen på högfart på alla sätt och vis. Huvudpersonen i videon, av någon anledning porträtterad i form av ett skelett i kostym, kanske för att illustrera hur hårt livet kunde vara för en kontorsanställd person på den tiden och i den staden, visar upp de flesta inte alltför positiva sidorna för en kontorsslav i den tidens Japan. Hur som helst så stämmer faktiskt det mesta som beskrivs här. Långa arbetstimmar med relativt låg timlön, då obetald övertid var legio. Små och dyra lägenheter. Krav från överordnade att man skulle hänga med ut och dricka (alldeles för mycket!) för att sedan dricka ännu mer samtidigt som man brölade slagdängor på karaokebarer.

Jag hade faktiskt förmånen att slippa salarymannens liv till nästan 100%. Jag hade ett liv med kostym och slips varje arbetsdag under tre år, men det var relativt lindrigt då det handlade om ambassaden, dvs svenska UD, och ett Sverige-ägt dotterbolag, så arbetstiden var betydligt bättre reglerad än på ett typiskt japanskt företag.

Många aspekter av det dystopiska livet som beskrivs i videon har förbättrats de sista 40 åren. Arbetstiderna är mänskligare, de yngra på kontoret har i allt högre utsträckning börjat vägra alla dessa försupna kvällar och förekomsten av så kallad o-miai (arrangerade bröllop där någon moster väljer ut en potentiell livspartner ur hennes nätverk) har minskat i betydelse. Nu är det dejting-appar som gäller och man vill nog för det mesta själv välja lämplig partner. Nyblivna pappor har också börjat ta ut den pappaledighet de har rätt till. Men visst är det fortfarande stor skillnad mellan Japan och Sverige vad gäller jämlikhet, arbetsvillkor och löner för de som inte kommer upp på höga nivåer i organisationen. Men det går trots allt framåt, om inte med raketfart.

Välkomna till Hästens År i Japan

Nu har vi varit en hel vecka inne i Hästens År i Japan. Som jag skrivit om tidigare så har varje år en symbol i form av ett djur och i år är det alltså Hästens tur. Fyller du 12, 24, 36, 48, 60, etc, under året så är du alltså Häst. När 12 år har förflutit så börjar man om från början.

Vissa japaner, som kan vara ordentligt vidskepliga ibland, tror att ens djur bestämmer ens personlighet. Det finns också listor över vilka andra djur man passar eller inte passar med. Något som man konsultar när man börjar dejta med någon. Jag är personligen ett Vildsvin. Oförvägen och brakar på i full fart när han väl har bestämt sitt mål. Fast nog har jag mina perioder av tveksamhet också!

Här är hela listan:

Vi här i Japan hoppas att alla läsare ska få ett riktigt fint 2026!

Tatsuya Nakadai har avlidit

I lördags gick en av Japans mest kända skådespelare ur tiden. Tatsuya Nakadai blev 92 år.

Nakadai är i västvärlden nog mest känd för att ha spelat gentemot Toshiro Mifune i flera av Akira Kurosawas samurajfilmer. Han är mannen som har byns enda pistol i Yojimbo och han är motpart till Mifune i filmvärldens förmodligen mest kända duell med svärd i Tsubaki Sanjuro. Han hade också huvudrollen i Ran, Kurosawas tolkning av Shakespears King Lear.

Nakadai medverkade i över 160 filmer, många regisserade av den regissör som upptäckte Nakadai 1952, Masaki Kobayashi. Deras mest kända samarbete är trilogin The Human Condition, Ningen no joken (djååken). Tre filmer som utspelar sig under andra världskriget och som tillsammans förmodligen blir världens längsta film, 9 timmmar och 39 minuter!

Husdjursrobot med AI

Casio, eller Casio Computer som är företagets fullständiga namn, är mest känt för sina klockor, kalkylatorer och elpianon. Under min första resa till Japan 1982 köpte jag fickräknare till mig själv och mina syskon från Casio med inbyggda solceller, en häftig grej på den tiden. Även om jag numera använder program i datorn och telefonen för att räkna, så fungerar min Casio-räknare fortfarande utmärkt trots 43 år på nacken. Sedan ett drygt halvår har man valt att satsa på något helt nytt, ett litet fluffigt "marsvin" vid namn Moflin. Det handlar om en robot som med hjälp av artificiell intelligens utvecklar en egen personlighet vartefter den umgås med sin ägare. Den ska enligt företaget kunna uppvisa över fyra miljoner personlighetsdrag och känner igen den person som pratar med den mest som dess husse eller matte.

Målgruppen är kvinnor och de flesta kunderna hittar man också bland damer i 30- och 40-årsåldern. Moflin kostar 59,400 yen, i dag ca 3,900 kr. Casio har också öppnat en "salong" där man kan få sitt husdjurs päls tvättad!

Här en video med Moflin.

Jag tycker personligen att det hela är en smula tragiskt. För många ensamma människor!

Japanska egenheter #5: Gräsätande män

I Japan beskriver uttrycket "gräsätande män" (草食系男子 - sōshoku-kei danshi) oftast yngre män som frivilligt lever i celibat och visar ringa eller inget intresse för äktenskap eller att aktivt söka romantiska relationer. Termen myntades av författaren Maki Fukasawa för att beskriva en ny typ av manlighet som inte definieras av typisk framåtanda. Filosofen Masahiro Morioka definierar dem som "vänliga och mjuka män som... inte ivrigt söker romantiska relationer och inte har någon fallenhet för att bli sårade eller såra andra." Namnet syftar på att dessa killar inte "jagar kött", dvs kvinnor, utan bara står och idisslar gräset.

Termen fick snabbt en mycket negativ klang i media, som sensationellt framställde den som ett tecken på att unga män förlorat sin "manlighet." De anklagades ofta för Japans sjunkande födelsetal och stagnerande ekonomi, och associerades med oansvariga, alltför feminina män som inte var intresserade av en normal karriär. Denna mediebild har gjort det svårt att definiera termen och uppskatta hur många män som identifierar sig med den. En japansk undersökning fann att nästan 40% av ogifta män ansåg sig vara "gräsätare," trots att definitionen var mycket bred.

Motsatsen är "köttätande kvinnor" (肉食系女子 nikushoku-kei joshi), vilket syftar på självsäkra, sexuellt aktiva kvinnor som jobbar hårt med sina karriärer. Jag har inga siffror på deras antal, men de har helt klart vuxit i antal sedan tidiga 80-talet när jag anlände till Japan. De unga männen har nog också hamnat i en jobbig sits psykologiskt, då kvinnor tidigare inte sågs som något hot på arbetsplatsen. Unga kvinnor både studerar och jobbar minst lika hårt eller hårdare än sina manliga kollegor, vilket anses vara en viktig orsak till det gräsätande släktets tillväxt. Män har helt enkelt i många fall tappat självförtroendet. En ond cirkel, med andra ord.

Totala motsatsen - här den gamla japanska manligheten. Ensam, stark, beslutsam, modig, snabbtänkt, seriös.

Bioaffisch för Akira Kurosawas film Yojimbo.

Enligt Morioka är denna trend ett resultat av Japans långa fred under efterkrigstiden. Med slutet av andra världskriget försvann den sociala normen att bli soldat för att betraktas som manlig, vilket ledde till mindre aggressiva män i alla livets aspekter, inklusive romantik. Titta på en gammal samuraj-film av Akira Kurosawa med skådisar som Toshiro Mifune och Tatsuya Nakadai så ser ni en perfekt bild av den klassiska japanska manligheten; Japan var ett väldigt utpräglat macho-samhälle när det begav sig.

Medias negativa porträtt länkar ofta "gräsätande män" till andra upplevda sociala problem, som freeters (unga män med deltidsjobb). Båda grupperna har använts som syndabockar för Japans ekonomiska problem, särskilt efter att 1980-talets ekonomiska bubbla sprack. Många yngre män avvisade det traditionella salaryman-idealet (mörk kostym, slips, långa timmar på ett väldigt hierarkiskt ordnat kontor och sedan hem med sista tåget efter några glas på stan med kollegorna), och 2007 var cirka 920 000 män freeters, av vilka många hade svårt att gifta sig på grund av kopplingen mellan fast anställning, manlighet och den ekonomiska verklighet som krävs för att skaffa barn och betala för deras skolgång upp till högskolan.

Denna likgiltighet inför äktenskap har bidragit till Japans låga födelsetal, som 2024 låg på 1,15 per kvinna i fertil ålder; 2,1 anses vara vad som krävs för att befolkningen inte ska minska. Befolkningen, som uppgick till 123,8 miljoner 2014, förväntas krympa till 107 miljoner år 2040.

Detta är killpopgruppen SMAP som här får stå för den attityd och det utseende som blev stilbildande en bit in på 2000-talet i Japan. Lite androgyna, lite tjejfrisyrer, ibland smink på läppar och ögon. Intressant nog mest populära bland lite äldre damer. Lite Lolita-komplex, fast åt andra hållet. De var verksamma mellan 1988 och 2016, mycket framgångsrikt - största bandet försäljningsmässigt i landets historia.

Trots den negativa mediebilden har "gräsätande män" en positiv roll i populärkulturen. Termen var ett av de mest använda modeorden 2009. Filmer som Sōshoku-kei danshi (2010) och TV-dramer som The Single Lady (2009) har utforskat konceptet. Dessutom har egenskaper som associeras med "gräsätande män," som ett mjukt, androgyniskt utseende (liknande bishōnen-estetiken), blivit populära inom J-Pop. Band som SMAP har till och med använt denna image för att upprätthålla positiva internationella relationer, med Sydkorea framför allt. Denna positiva skildring i media belyser en mer tilltalande, icke-påstridig form av manlighet som yngre generationer finner trendig och eftertraktad.

Kosmetik och hudvård för unga män är en stor marknad i dagens Japan.

Foto: Kao - ett av Japans större företag inom personlig skönhetsvård

Enligt en av våra döttrar, som vuxit upp till mer än hälften i Japan, så är J-Pop-stilen inte direkt kopplad till de gräsätande männen som ofta är introverta och blyga och tvekar inför att ha ett utseende som sticker ut.

Hur som helst, Japan är extremernas land. Från super-macho till blyga pojkar utan självförtroende som är rädda för tjejer. Lagom är liksom inte ett speciellt etablerat begrepp här.

Gulliga maskotar över hela Japan

Att japaner, nästan oavsett kön eller ålder, är förtjusta i allt som är “kawaii”, dvs gulligt, är ju idag ett känt fenomen även i västvärlden, då japansk manga och anime nu är relativt spritt över världen. Och när en gulliga figurer blir kända så finns det nästan ingen gräns för hur mycket och hårt de marknadsförs som eller på produkter av alla de slag.

En intressant vinkling på detta fenomen, är att det inte är begränsat till tecknade figurer i serietidningar eller animerad film. Även län, städer och till och med landets regionala polisstyrkor har en maskot. De dyker upp på affischer och på TV men även på allehanda produkter som plastfigurer och mjuka dockor. Ett smart sätt att få upp värdet på sitt varumärke från unga år.

Bilden här längst upp föreställer maskotar från tre av landets poliskårer. Den längst till vänster är Tokyo stads polissymbol. Han heter Pipo-kun, där kun är ett ord man lägger till efter en pojkes eller en ung mans namn, antingen förnamnet eller efternamnet. Pipo är ljudet från polisbilars siren.

Björnen här nedanför står som symbol för länet Kumamoto nere på Kyushu. Det den maskot som nog har kommersialiserats allra hårdast. Han heter Kuma-mon.