Sound Burger - en klassiker har återuppstått samtidigt med vinylskivans renässans

Här kommer en annan produkt från Audio-Technica, en vinylspelare med en unik design som har sitt ursprung på 80-talet men som nu återuppstått i samband med att vinylskivan har gjort en stor comeback.

Audio-Technica Sound Burger (officiellt AT727) är en av de mest ikoniska ljudprodukterna från det tidiga 1980-talet. Den representerade ett djärvt försök att göra för vinylen vad Sony Walkman hade gjort för kassetten: att göra lyssnandet mobilt även för LP-skivan.

1. Ursprung och debut under 80-talet (1982)

Sound Burger lanserades 1982, mitt under den pågående revolutionen för bärbart ljud. Jag var här då och när jag åkte hem till Sverige vid nyåret 1983 så hade jag flera Sony Walkman i väskan, en till mig och två till kompisar. 

Enheten bestod i princip av en högkvalitativ tonarm och motor inklämd mellan två plastplattor. Eftersom skivan snurrade "utanför" spelaren fick den smeknamnet "Sound Burger".

För att förhindra att nålen hoppade när enheten rördes använde man ett dynamiskt balanserat system med dubbla armar som applicerade nåltryck via en fjäder.

Den drevs av tre C-batterier och hade två hörlursuttag så att två personer kunde lyssna samtidigt, samt RCA-utgångar för anslutning till en hemstereo.

Foto: Audio-technica

2. Kultstatus och "Mister Disc"

I USA marknadsfördes enheten under namnet "Mister Disc". Trots den smarta ingenjörskonsten blev den ursprungliga produktionsperioden relativt kortvarig. Vid mitten av 80-talet gjorde intåget av CD-skivor att bärbara vinylspelare framstod som en nischad kvarleva från förr.

Under de följande decennierna blev dock Sound Burger en "helig graal" för vinylsamlare och discjockeys tack vare sin unika estetik och överraskande goda ljudkvalitet jämfört med billiga bärbara väskspelare.

3. Nyutgåvan vid 40-årsjubileet (2022)

För att fira Audio-Technicas 60-årsjubileum 2022 släppte företaget en begränsad nyutgåva (AT-SB2022). De 4 000 numrerade enheterna sålde slut globalt på bara några dagar, vilket bevisade att efterfrågan på retro-teknik fortfarande var enorm.

Medan exteriören var trogen originalet från 80-talet, moderniserades de inre komponenterna:

Den har nu blåtand så att man kan strömma trådlöst till högtalare eller hörlurar.

Med USB-C-laddning ersatte man de klumpiga C-batterierna med ett internt litiumjonbatteri.

4. Permanent återkomst (2023–idag)

På grund av den enorma responsen på jubileumsutgåvan meddelade Audio-Technica under 2023 att Sound Burger skulle återgå i permanent produktion (modell AT-SB727). Den finns nu tillgänglig i flera färger (svart, vit och gul) och för arvet vidare från en av de mest unika skapelserna i audiohistorien.

Sound Burger kostar ca 1,500 kr på japanska Amazon. 

Häpnadsväckande analog skivspelare från Audio-Technica

Audio-Technica är ett anrikt japanskt märke på hifi-audio-marknaden. Företaget bildades 1962 och har allt sedan dess varit duktiga och stora på de nischer man satsat på. De första produkterna var pickuper för skivspelare och det är fortfarande den viktigaste delen av katalogen. Man är faktiskt störst i världen på pickuper (även om danska Ortofon också hävdar det) men idag är man också framstående på skivspelare, mikrofoner och hörlurar.

I dagarna offentliggjordes denna produkt. Förvisso en analog skivspelare, men av ett slag som man inte riktigt förväntar sig att få se. Den kallas Hotaru, eldfluga på japanska, och den har en del unika egenskaper. Den stora tallriken är i akryl och den "svävar" med hjälp av magneter. Tonarmen är i kolfiber och pickupen är, så vitt jag kan förstå, märkets toppmodell. Vad som sedan är ganska unikt i dagens hifi-värld är att man hittar både förstärkare och högtalare under själva skivspelaren!

Hotaru säljs i en begränsad upplaga av 1000 exemplar till det facila priset av 1,65 miljoner yen, ca 96,000 kr med dagens växlingskurs. Om jag känner mina rika japanska hifi-fantaster rätt, så är den slutsåld ganska snart.

Elbilsmarknaden i Japan är lite annorlunda

Volvo visade sin ECC - (Environmental Concept Car) - en hybridbil med både elmotor och gasturbin - på Paris Motor Show redan 1992. Förutom att kaross och inredning var nyskapande för märket, som här övergav den gamla kantiga “sossecontainer”-modellen, så blev det ingen produkt i sig, bara testexemplar. 

Det var Toyota som blev först med en serieproducerad hybrid - Prius - som introducerades 1997 och som nu är inne på sin femte modellgeneration.

Den första generationen Toyota Prius från 1997, världens första serietillverkade hybridbil.

Foto: Toyota Motors

Idag är hybridbilar klart dominerande i Japan. De äger 50-60 % av marknaden, faktiskt. Samtidigt så säljs det bara knappt 3 % helt eldrivna bilar. Utländska aktörer som Tesla och BYD är de som driver marknaden för rena elbilar i dag. Tesla har faktiskt precis överstigit 10,000 sålda bilar i Japan.

Hur kommer det sig att läget ser ut som det gör trots att de japanska bilföretagen äger all behövlig kompetens? Det var ju i Japan man tog fram de första kommersiellt gångbara litium-jon-batterierna.

Några mer eller mindre uppenbara skäl: Dels så är nätet av laddstationer fortfarande ganska skralt utbyggt, och dels så är det svårt med hemmaladdning om man inte bor i villa. Japanen i gemen är en försiktig person som inte vill bli stående någonstans utan möjlighet till laddning och då är det såklart tryggt att kunna åka vidare med bensindrift. Sedan är många oroliga för låga andrahandsvärden med tanke på kostnaden för att byta ett batteri.

Men en av de största orsakerna ligger inte hos kunderna utan hos biltillverkarna och deras underleverantörer. För att ta Toyota som exempel så består gruppen av 17 centrala och stora företag. Sedan finns det då drygt 300 komponentleverantörer därunder och fler än 1000 företag med delvis andra funktioner (försäljning, service, med mera) globalt. Om man har den här typen av upplägg, så är det japanska tankesättet att man är en stor familj som jobbar ihop, och har gjort det sedan länge, En sådan familj kan man inte bryta sönder bara för att en elbil har betydligt färre komponenter än en hybridbil eller en bil med enbart förbränningsmotor. Man går inte och skiljer sig lättvindigt från en partner man haft ett nära samarbete med (och ofta också stora eller totala ägarandelar i) under kanske 50-60 år.Vi har alltså inte ett tekniskt problem utan ett kulturellt/moraliskt sådant.

Den japanska regeringen justerade nyligen sina subventioner nedåt, vilket orsakade en tillfällig svacka i försäljningen av rena elbilar i slutet av 2025. Men i början av 2026 har subventionerna höjts igen (i vissa fall upp till 1,3 miljoner yen, ca 75,000 SEK) för att driva marknaden mot det nationella målet om 100 % elektrifierad nybilsförsäljning till år 2035. Jag är personligen av den åsikten att det kan bli svårt att nå 100% inom bara nio år av alla ovan nämnda skäl.

Sonys TV-apparater blir 51% kinesiska

Det blev känt bara härom dagen att Sony kommer att plocka ut sin TV-tillverkning och lägga in den i ett nytt bolag som kommer att ägas till 51% av kineiska TCL (The Creative Life), en riktigt framgångsrik uppstickare på TV-marknaden de sista åren. Mycket aggresiva priser för till synes kompetenta produkter. Man är idag världens näst största tillverkare av TV-apparater efter Samsung. Sony är störst bland de japanska tillverkarna på sjätte plats i världen.

Eftersom Sharp såldes till taiwanesiska Foxconn för ett antal år sedan, så är det numera inte förvånande att japanska företag ser sig omkring utomlands för att bilda olika former av allianser.

När jag tänker tillbaka på mina barndomsår så tänker jag nostalgiskt på att vi hade ett flertal TV-märken med utveckling och tillverkning hemma i Sverige. Luxor, AGA, Luma, Dux, Radiola och Centrum (har jag glömt någon?); även Philips hade tillverkning i Sverige.

Vår första TV hade inget märke alls då min pappa byggde den från komponentnivån. Han jobbade på Boliden på den tiden, och lådan till apparaten hade innehållit dynamitgubbar innan pappa stoppade in TV-delarna och klädde den med trämönstrad plastfilm.

Mera intressant information om Shinkansen

Shinkansen - det ikoniska japanska snabbtåget - “nya stambanan” som det blir på svenska, kanske inte alltför sexigt, är ett av de ämnen jag skrivit mest om sedan Japanbloggen drog igång 2013. Jag är nämligen hopplöst förälskad i detta extremt punktliga, frekventa och bekväma tåg. Om jag ska någonstans dit man kan ta Shinkansen så tar jag nästan alltid tåget och inte flyget. Lättare och ofta snabbare, om man räknar med restiden till och från flygplatserna och väntetiden på desamma. På Shinkansen är det inget bök med incheckning och man åker från stadskärna till stadskärna. Om man åker snabbaste modellen, Nozomi, från vår närmaste Shinkansen-station, Shin-Yokohama, så har vi bara en station, Nagoya, mellan oss och Kyoto. Hur smidigt som helst. Knappt två timmar för en resa på ca 42 svenska mil.

Dagens design är givetvis mera radikal med extrem strömlinjeform

Den äldsta delen av Shinkansen-nätet, som numera täcker allt större delar av landet, heter Tokaido Shinkansen och sträcker sig mellan Tokyo och Osaka. Den drog igång den första oktober 1964 och har alltså precis fyllt 61 år.

För den tågintresserade, eller kanske allmänt intresserad av kollektiva transporter, så kan dessa två videofilmer från två japanska TV-företag, med engelska röster, nog vara intressanta. I den första videon så för man följa unga damer som jobbar både som förare och konduktörer. Man får där dessutom också se hur man sköter underhåll nattetid, mellan sista tåget och det första morgonen därpå. Det är ju ett jobb man ju normalt inte kan titta på, så den biten var ny för mig.

Den andra videon handlar framför allt om hur man kan skapa ett tågsystem som i princip alltid går på tid! På Tokaido Shinkansen, den mest trafikerade linjen med över 300 avgångar per dag, så är snittförseningen 47 sekunder, och då handlar det mesta om dåligt väder eller någon form av akutreparation på vägen. En video du bör tipsa om till någon person du känner som jobbar med tågtrafik!

Behind the Scenes of the Tokaido Shinkansen – Untold Work Behind Your Smooth Ride

The Shinkansen's Punctual Perfection

Husdjursrobot med AI

Casio, eller Casio Computer som är företagets fullständiga namn, är mest känt för sina klockor, kalkylatorer och elpianon. Under min första resa till Japan 1982 köpte jag fickräknare till mig själv och mina syskon från Casio med inbyggda solceller, en häftig grej på den tiden. Även om jag numera använder program i datorn och telefonen för att räkna, så fungerar min Casio-räknare fortfarande utmärkt trots 43 år på nacken. Sedan ett drygt halvår har man valt att satsa på något helt nytt, ett litet fluffigt "marsvin" vid namn Moflin. Det handlar om en robot som med hjälp av artificiell intelligens utvecklar en egen personlighet vartefter den umgås med sin ägare. Den ska enligt företaget kunna uppvisa över fyra miljoner personlighetsdrag och känner igen den person som pratar med den mest som dess husse eller matte.

Målgruppen är kvinnor och de flesta kunderna hittar man också bland damer i 30- och 40-årsåldern. Moflin kostar 59,400 yen, i dag ca 3,900 kr. Casio har också öppnat en "salong" där man kan få sitt husdjurs päls tvättad!

Här en video med Moflin.

Jag tycker personligen att det hela är en smula tragiskt. För många ensamma människor!

Japanska tekniska genombrott: 1000 gånger mer ström och 4 miljoner gånger snabbare internet

Vi har här två sentida tekniska framsteg i Japan som förmodas revolutionera respektive marknad.

MERA STRÖM UR SOLCELLERNA

Ett team av forskare på University of Tokyo, ett av världens högst rankade universitet, rankas etta i Japan, har tagit fram en ny typ av solcell. Den stora skillnaden är att materialet är nytt i sammanhanget; istället för kisel används en kombination av titan och selen. Man hävdar att den nya tekniken medger att mängden elkraft ökar med ca tusen gånger jämfört med dagens solceller.

Det skulle vara intressant att se denna teknik uppe i mitt gamla och under större delen av året ganska solfattiga Norrland. Fungerande prototyper finns idag, men hur och när det hela kan serieproduceras är inte känt i dagsläget.

Foto: photoGrapher via Pexels

(MYCKET) SNABBARE INTERNET

National Institute of Information and Communications Technology (NICT) är ett statligt forskningsinstitut med rötter ända från 1896 som arbetar med att utveckla teknik inom IT och telekommunikation. Nu har man utvecklat en ny typ av fiberoptisk kabel med en kapacitet som vida överstiger existerande teknik på marknaden. Man har lyckats överföra 125,000 gigabit data per sekund över en sträcka på 1,800 kilometer! Det är tydligen fyra miljoner gånger snabbare än snitthastigheten för internet i USA!

Den globala datatrafikvolymen växer hela tiden och behovet av högre hastigheter och större kapacitet över stora avstånd ökar givetvis parallellt. Även här har vi ingen aning om när tekniken finns ute på marknaden, men en gissning är att både solcellerna och fiberoptiken kommer relativt snart. Behoven är självklara och det finns ett antal företag som nog gärna skulle investera i fullskalig produktion.

Honda satsar på återanvändbara raketer

Honda, som ju varit aktiv på marknaden för små så kallade "business jets" med sin Honda Jet sista decenniet, har nu siktet inställt på ännu högre höjder. Igår, den 17:e juni, genomfördes ett framgångsrikt test med en återanvändbar raket uppe på Hokkaido. Den sköts upp och återvände sedan ganska snabbt och gjorde en perfekt landning (kolla in det hela i videon här ovan). Får mig att komma ihåg gamla filmer och tecknade serier från tiden före flerstegsraketer, t ex Tintins Månen Tur och Retur!

Honda planerar att genomföra satellituppskjutningar 2029.

Toyota har under tiden planer åt samma håll, men man har istället för att utveckla det hela på egen hand investerat i ett företag vid namn Interstellar Technologies, även det uppe på Hokkaido, närmare bestämt i Taiki. Detta samhälle som bara har ca 5,000 invånare, har blivit ett centrum i norra Japan för rymdrelaterade aktiviteter, ett Japans Kiruna kan man säga.