Gullig maskot - ett måste i Japan

Begreppet kawaii - gullig - är något som har en förunderlig makt i Japan. Givetvis ska unga kändisar vara "gulliga", och det är ju självklart att teddybjörnar och andra kramdjur också ska vara gulliga. Men det är lite mera egendomligt när varje  japanskt län eller t o m enskilda städer ser sig nödgade att skaffa sig en gullig maskotfigur. Dessa används givetvis i informationsmaterial av alla typer, och när lokala evenemang går av stapeln, är det ofta någon stackars sate som tvingas klä i sig maskotens uniform, ofta stort, tungt och lurvigt, för att svansa runt och posera för fotografering. När det gäller sport är det också givetvis standard. Varje fotbollslag i Japan har en maskot i form av något existerande eller upphittat djur. Ja, tro't eller ej, till och med japanska polisen har en maskot! - och inte bara en; varje länspolis har sin egen! Tokyos polissymbol - Pipo-kun - är den mest kända. Pipo är en förkortning av people och police.

View fullsize

Pipo-kun är Tokyo-polisens maskot.

Jag har själv aldrig försökt att ordentligt analysera varför japaner är så in i bomben förtjusta i gulliga figurer (eller "gulligt" överhuvudtaget), men det är helt enkelt ett faktum som inte går att ignorera.  Kawaii är ett av det japanska språkets mest använda ord!

Gulligast och mest populära maskoten just nu är Kumamon, staden Kumamotos symbol. En stor svart björn med röda kinder. Han finns överallt just nu. Givetvis inte lika stor som Hello Kitty (Kitty-chan på japanska), men definitivt årets kandidat till gulliga maskot-priset! 

Gyaru - japanska tonårstjejers mode idag

Jag skrev härom dagen om den subkultur som de mer eller mindre androgyna yngre killarna utgör i dagens Japan. Idag tänkte jag ta upp en av de mer uppmärksammade trenderna för de yngre tjejerna. Det handlar om fenomenet gyaru (uttalas ungefär gjaru). Ordet är en japanisering av engelskans "gal" och det betyder i det japanska sammanhanget "ung flicka". Det är också synonymt med modet för dessa unga damer, och det används som prefix i alla möjliga sammanhang. Gyaru-mama är en ovanligt ung mama; gyaru-o (gal-man) är de killar jag skrev om igår, med färgat hår, uppseendeväckande kläder och accessoarer och gärna lite makeup, för att nämna två exempel.

Gyaru-tjejerna har i princip utan undantag färgat hår (överhuvudtaget en tråkig trend i Japan där man nästan aldrig ser en japansk tjej med ofärgat, svart hår idag). Man har kraftig makeup och ofta extrema lösögonfransar för att accentuera ögonen som man vill ska se så stora ut som möjligt. Kutym är också att använda färgade kontaktlinser som dessutom är lite större än regnbågshinnan. En annan vanlig detalj är att ha mycket konstnärligt utförda nagelmålningar som kan ta flera timmar och kosta tusenlappen eller mer att få utförda. Till detta tillkommer så allt annat än enkla accessoarer i form av väskor, hattar, smycken, klockor, etc. Kläderna är mycket feminina, ofta med volanger och spets, och ofta i nästan barnslig design. 

Om man vill läsa om Gyaru-mode, så är det här ett bra ställe att börja på.

Utöver de rent visuella särdragen, så har dessa tjejer dessutom ett eget språk, både i tal och skrift. Detta givetvis för att förvilla och förbrylla den äldre delen av befolkningen. För många japaner är gyaru-tjejernas språk i princip en obegriplig dialekt.

Liten skola i Gyaru-makeup.

Gyaru-fenomenet har nu börjat spridas via manga, anime och cosplay. Det är bara att googla så ser man hur det dykt upp bloggar lite varstans. Här är en ganska trevlig blogg om gyaru-mode, och här är en video som visar hur du sminkar dig som en poppig japansk tjej. 

Automater, automater, automater!

Det finns otroliga 5,6 miljoner försäljningsautomater i Japan, en maskin för var 23:e person i landet. I städerna ser man dem i princip överallt. Den vanligaste typen säljer läskedrycker, buteljerat vatten, kaffe och te, men det finns varianter för alkohol, godis, tobak, tidskrifter och t o m underkläder. Ett litet smått otroligt faktum är att jag under 31 år i Japan aldrig stött på en maskin som varit trasig eller synbarligen utsatt för våld eller klotter.

Förr var det enbart mynt som gällde i automaterna, men idag går det även bra med sedlar, elektroniska kontantkort eller mobiltelefoner med RFID-sändare. 

Ibland har automaten en sorts tombolafunktion, där man kan vinna en läskburk om man har tur.

I de flesta fall ser man den fysiska produkten bakom en ruta, men på senare tid har den modell ni ser på bilden ovan dykt upp. Den har en gigantisk beröringskänslig bildskärm med högupplösta fotografier av produkterna. Nere i högra hörnet visas reklamfilmer för produkterna i maskinen. Väldigt snyggt gjort.  

Automaterna säljer prylar för mer än 50 miljarder dollar per år i Japan, så det är ju inte så konstigt att tillverkarna gör vad de kan för att locka kunderna.

Androgyna japanska män - ugh!

Jag har tidigare nämnt begreppet soushokukei danshi, "gräsätande män", den nya generation yngre japanska män som är relativt ointresserade av tjejer. Givetvis skapar detta en ond cirkel, då tjejerna självklart nog inte blir intresserade av killar som visar noll entusiasm inför en relation.

Här har då vi ytterligare en faktor som kan påverka relationen mellan damer och herrar i Japan: den accelererande andelen unga män som anammat ett mode som i princip går ut på att se ut nästan som en tjej. Dessa mer eller mindre androgyna män har visserligen kostym och slips, men de klipper sig, rakar sig, mejkar sig och parfyrmerar sig på ett sätt som de flesta killar inte gör. 

Här har vi pojkbandet Kis-My-Ft2 (Kiss My Feet Two) som gör reklam för tuggummit Watering Kissmint. Både produktens namn, gruppens namn och "framförandet" i reklamfilmen får mig att rysa till lite grann. Jag känner mig inte inspirerad till att springa ut och köpa tuggummit ifråga, om jag säger så.

Japanska produktnamn - ibland blir det lite fel

Jag har skrivit en del om hur japaner tyvärr inte får lära sig engelska på ett ändamålsenligt sätt. Eller, annorlunda uttryckt så är ändamålet inte det normala. Utbildningsdepartementet har valt att se på språkutbildning på samma sätt som man ser på t ex fysik, som ett teoretiskt ämne med regler och lagar som man slår in i skallen och sedan rapar ur sig vid ett prov. Det handlar alltså mera om grammatik och stavning än om att man använder språket i praktiken, som ett verktyg för kommunikation. Att lärarna har fått sin kunskap via samma system gör att inte ens lärarna kan prata engelska på ett begripligt sätt i många fall. De allra flesta japaner med hyfsad eller god engelska är med andra ord de som har bott utomlands, helst i unga år, och fått i sig språket på ett mera naturligt och verklighetsanpassat sätt.   

Det handlar dock inte enbart om ett vrickat undervisningssystem, utan också om traditionell japansk isolationism och den ofta mycket starka koncentrationen på den inhemska marknaden. Man anser sig i de flesta fall inte ha något behov av andra språk än japanskan (att japanska är ett sällsynt bökigt språk att lära sig gör ju också att tiden för andra språk blir mera begränsad).

Men - när man då i många fall bara säljer sin produkt i Japan och man i botten har medelmåttiga eller direkt undermåliga kunskaper i utländska språk, samtidigt som det då lite paradoxalt nog anses lite finare att ha ett produktnamn skrivet med latinska bokstäver, ja då kan resultatet bli lite hipp som happ.  

View fullsize

Calpis är en söt yogurtdryck som avnjutits sedan 1917.

Här har vi tre riktiga klassiker i kategorin "de borde kanske ha rådfrågat någon innan de bestämde sig för det namnet". Först har vi en läskedryck vid namn CALPIS. Det smakar som tur är inte kylt urin; det handlar om en sötad yogurtdryck som är ganska god. Den lanserades redan 1917 och blev en sådan hit att tillverkaren bytte namn på firman till samma namn som drycken. 

View fullsize

Vad är det som kryper i kaffekoppen? Jo, gräddersättningspulvret CREAP.

CREAP är namnet på den japanska versionen av PRÄDD, gräddersättningspulvret som Björn Gillberg saboterade genom att tvätta skjortor i det på TV. Att ha något som kryper i kaffekoppen känns inte speciellt roligt, men namnet CREAP är dock på sätt och vis förståeligt, då japaner älskar att förkorta ord så mycket det någonsin går. CREAP står  för CREAm Powder. Gräddersättning är mycket vanligt på kaféer i Japan, antingen i pulverform eller flytande form. 

Sist i dagens radda av mer eller mindre passande produktnamn finner vi så en annan klassiker, Pocari Sweat. Här man man då på ett sorts bakvänt sätt ansett att en sportdryck kan heta "svett". Meningen var tydligen att försöka säga att drycken ersätter alla ämnen som vi förlorar via svetten när vi sportar. 

Det finns ett oräkneligt stort antal exempel på misshandlad engelska i Japan. Det kan bli hur tokigt som helst, och jag lär få anledning att återkomma till ämnet. Inte för att retas, utan för att belysa problemet som jag hoppas och tror ska lösas när Japan nu så smått börjat inse att hemmamarknaden inte kommer att räcka till när befolkningen krymper samtidigt som de äldre (som inte konsumerar så mycket prylar) blir allt fler.

FELIX Potatismos i Kawasaki!!

Döm om min förvåning när jag hittar en stapel med FELIX potatismospulver i en butik i varuhuset runt hörnet här i Kawasaki! Det är visserligen en affär som enbart säljer importerade matvaror, men det är verkligen långt mellan gångerna man ser en svensk matvara utanför IKEA i Japan.  Det är inte för att japanerna har något emot svensk mat, utan snarare för att de svenska producenterna inte ansträngt sig för att attrahera den japanska marknaden.

Jag tror att det är just IKEAs och H&Ms framgångar i Japan som gjort att intresset för Sverige har ökat markant. Det skrivs en hel del i tidningar och tidskrifter och Sverige förekommer numera ganska ofta på TV också.  Naturligt nog blir man nyfiken på maten på samma gång som man fattar tycke för svensk design eller svenska socialförsäkringssystem.

Jag skulle vilja ge IKEA rådet att öppna matvaruaffärer inne i städerna i Japan. Alltså utan möbler; bara en mindre variant av de matvaruavdelningar man har utanför kassan i sina möbelvaruhus. Japaner är galna i all sorts mat och ganska nyfikna på att pröva nya smaker. Dessutom är svensk mat ganska "ofarlig", om man undantar surströmmingen; det är ganska långt mellan smaker som japaner inte klarar av. Jag har bjudit massor av japaner på svensk mat, och allt har gått ned med belåtet smackande.

Dessa små IKEA FOOD-butiker skulle sälja mycket mat och samtidigt vara små skyltfönster för möblerna. Hade man dessutom en lite större lokal och kunde servera mat, desto bättre. Sedan ska givetvis en stor TV upp på väggen med trevlig video eller bildcollage av möbelsortimentet.