Planeringsupplägg, företagskulturer och inte minst rädslan för skamkänslor i Japan är tre av förklaringarna till skillnaderna i åtföljande av tidtabellen mellan våra länder.
Igår morse, den 6:e mars, hände något mycket ovanligt i Japan: ett Shinkansen-tåg missade en perrong med ca 500 meter på en station uppe i Fukushima län! Utredning pågår, men det förmodas att det hade att göra med för tillfället stora snömängder på spåret. Detta låter mystiskt, då man i Japan på vissa håll får extrema mängder snö, något som man alltså är van vid, och att man därför brukar se till att lösa det problemet innan något i den här stilen inträffar.
Tåget, och därmed hela banan, rullade igen efter nästan två och en halv timme, och det hela påverkade drygt 30,000 passagerare.
Som sagt, mycket ovanligt! Jag har under mina dryga 40 år i Japan personligen upplevt en tågförsening på grund av tekniska problem exakt två gånger. Våra vänner, bekanta och kunder som besöker Japan är alla mycket imponerande av hur väl de allmänna kommunikationerna fungerar trots det enorma antalet passagerare.
Detta ska kontrasteras mot ny statistik som SVT sammanställt baserat på data från Trafikverket som visar en 10-i-topp-lista över tågförseningar i Sverige under 2023 (förseningar fram till ankomst till slutstation).
Här kan man då se att Sverige-rekordet togs av "snälltåget" mellan Malmö och Stockholm som var hela 9749 minuter försenat fördelat på 330 avgångar, i snitt ca 30 minuter per avgång. Längst ned på den listan har vi SJs Intercity tåg mellan Duved och Stockholm med 4612 minuter på 281 avgångar.
När man tittar i svenska mediakanaler så ställs givetvis frågan om varför den här situationen uppstått och bara blivit värre med åren. Svaren kan variera: pandemin (brist på förare), hård vinter, mycket snö, viltolyckor, ett nytt datasystem som krånglade, mm.
Den stora skillnaden vill jag mena är att man i Japan på planeringsstadiet gör en mycket detaljerad analys av alla faktorer som spelar roll för att garantera både säkerhet och korrekt följande av tidtabell, och att man sedan ser till att både tåg, banor, signal- och styrsystem verkligen klarar av de olika villkor trafiken kan ställas inför. En viktig sak är också att man ser till att komponenter som kan fallera byts ut innan de fallerar, inte först när de har fallerat.
En annan viktig skillnad är att vi i Sverige 1988 delade upp ansvaret för trafik (SJ) och spår (då nybildade Banverket, nu en del av Trafikverket), samtidigt som den spårbundna trafiken delvis avreglerades. Det är förvisso bara en misstanke, men man kan ju undra om inte ett sådant arrangemang gör det lättare att skylla ifrån sig; att det kan vara någon annans fel när problem uppstår?
I Japan har vi Ministry of Land, Infrastructure, Transport and Tourism, men detta är alltså en jättelik byråkrati som sköter planering och koordinering av dessa områden på högsta riksnivå. Det är inget banverk, utan varje enskilt tågföretag (över 100 i Japan) har totalansvar för sina egna tjänster. Detta gör att japaner, som absolut inte vill tappa ansiktet, känner ett stort ansvar för att allt ska fungera hela tiden.
Att någon får en hiskelig massa bann för Shinkansen-förseningen igår är nog något man kan ta för givet.
