Japanbloggen i P3

Igår blev jag intervjuad i programmet PP3 i Sveriges Radios P3. Det handlade om den japanska plastmat man kan se i allehanda krogars fönster här i Japan. Igår var det nämligen 121 år sedan en viss Takizo Iwasaki föddes. Han var mannen som gjorde plastmaten till en riktig business, och det företag han startade redan 1932 är fortfarande det största i facket; en bransch som är värd åtminstone någon miljard kronor per år.

Man kan lyssna till programmet här. Inslaget om japansk plastmat börjar vid ca 50:30.

Rekishikan skrev om Iwasaki och hans matmodeller i våras.

Gratis utsikt över Tokyo

Att titta ut över Tokyo från hög höjd på en dag med fint väder är - om ni ursäktar det dåliga skämtet - en riktig höjdare. Nyaste och högsta utsiktpunkten är givetvis Tokyo Sky Tree, Japans högsta byggnadsverk, där man har två utsiktsnivåer, en på 350 meter och en på 450 meter. Men ska man åka upp där så får man dels trängas en del, då det är poppis bland alla andra turister, och dels betala en slant; från ca 200 kronor (om man vill se båda höjderna) beroende av när och hur man köper biljetten. Gamla Tokyo Tower är inte lika högt, men betydligt billigare, bara ca 70 kr.

Går det då inte att njuta av fin utsikt över megastaden utan att behöva öppna plånboken? Jodå, det går; det blir inte riktigt lika högt, men man får ändå bra grepp om hur ändlös denna stadsbebyggelse är. Några exempel är Tokyos stadshus i Shinjuku, vars högsta våning kan nås utan inträdesavgift. Här uppe finns dessutom mycket prisvärda lunchkrogar, egentligen avsedda som matsalar för husets anställda, men öppna för allmänheten.

Ett annat bra ställe är Dentsu, Japans största reklambyrå, som huserar i en mycket stor byggnad i Shiodome nere vid Tokyobukten. Även här kan man åka upp till toppen och blicka ut. Färden upp går via några av Japans snabbaste hissar, som dessutom har glasvägg ut mot stan, så man får som bonus en fin utsikt hela vägen upp.

Dessa och några andra trevliga gratisställen för beskådning av världens största stadsbebyggelse beskrivs i denna video från Tokyo Cheapo - en sajt som specialiserat sig på att hitta alla möjliga billiga eller helt avgiftsfria nöjen i Japans huvudstad.

Japaners engelskakunskaper - eller dess deprimerande frånvaro

Vi har tidigare nämnt om hur erbarmerligt dåliga de flesta japaner är på andra språk än sitt modersmål. Kan väl vara att kunskaper i franska, tyska eller spanska är extremt sällsynta, men engelska, som väl i brist på bättre alternativ får anses vara världens lingua franca idag, borde man väl kunna hyfsat? Tyvärr, tyvärr. Trots att de allra flesta japaner får minst sex års utbildning i engelska så är åtminstone de muntliga färdigheterna mycket skrala. 

Detta är nu inte gemene japanens fel. Man växer upp i en miljö där det språk man hör är till minst 99% japanska. Alla i hemmet, i skolan eller på jobbet pratar japanska. Allt på radion är på japanska, om man inte lyssnar på de i Japan baserade USA-styrkornas egen radiokanal, och även om utländska program och filmer visas på TV, dubbas de i princip helt utan undantag. Den engelska man lär sig i skolan handlar i princip om grammatik och rättstavning. Den muntliga delen är klart eftersatt och när den finns så är den mycket stel och fri från kreativa övningar som kan stimulera den del av hjärnan som på egen hand ska konstruera meningar. Ett annat problem är den japanska sedvänjan att skriva de flesta utländska ord med ett inhemskt, fonetiskt skrivspråk - katakana. Då fonetiken är japansk, så blir uttalet med katakana sällan närliggande det utländska uttalet. Cake blir keeki, healthy blir herushii, love blir rabu, etc. 

Med andra ord så är det i princip enbart de japaner som vistats en längre tid utomlands i unga år som hyfsat behärskar engelska, alternativt de mycket få och unika personer som av någon anledning fötts med ett brinnande intresse för språk och/eller andra kulturer och därför lägger manken till även utanför skolan för att lära sig något utöver japanska.

Videon här nedan visar en ung dam (ena halvan av en up-and-coming komikerduo) som smörjer kråset på ett ställe som heter Sweets Paradise, en sorts krog vars huvudsakliga attraktion består av 30-talet tårtor, kakor och bakelser samt glass i stora lass; man får äta detta och dricka läsk eller kaffe i obegränsade mängder för ca 120 kr under 90 minuter. Hon sköter sin dialog på engelska, men lägg märke till hur hon måste kämpa för att hitta glosorna, för att inte tala om hennes oförmåga att bilda även enkla meningar. När hon säger några kompletta meningar på slutet, så är det för att hon läser innantill från ett papper.

View fullsize

Denna deprimerande brist på kunskaper i engelska blir väldigt tydlig även om man inte pratar med någon, då Japan är fullt av skyltar där någon översätt japanska till engelska utan att rådfråga någon som faktiskt behärskar engelska (Google Translate har knappast förbättrat saken). Här bredvid ett bra exempel. Japanskans “Låt oss ta med oss vårt eget skräp hem” har blivit “Don’t throw away garbage”. Det blir ofta mycket humoristiskt och för den som vill få sig några goda skratt, så kan vi rekommendera sajten engrish.com som samlar på foton på skyltar av det här slaget. Exemplen kommer ifrån hela Asien, så problemet är alltså inte unikt japanskt.

Super-Walkman för 27,000 kronor

Då de flesta äldre audioingenjörer jag lärt känna på Sony för länge sedan slutat - antingen för att jobba med audio i egna företag eller pyssla med något helt annat - så har företagets audioavdelning stadigt minskat vad gäller storlek, budget och produktion. Samma sak händer eller har redan hänt på de flesta andra större japanska elektronikföretag. Och kräftgången slutar inte med audioprodukter; efter att koreaner och kineser börjat bygga normalt kapabla eller mycket bra TV-apparater och Apple och Samsung tagit för sig en mycket stor del av marknaden för mobiltelefoner, så har det sett kämpigt ut för de gamla japanska tillverkare som regerade över hemelektronikmarknaden under flera decennier. Man behöver inte vara någon erfaren analytiker för att se att framtiden verkar vara innehålla mera komponentutveckling än tillverkning av kompletta produkter (en iPhones värde härstammar till över hälften från japanska komponent- och maskintillverkare). Det börjar dock synas en liten ljusning; en försiktig renässans. Det finns en del gubbar kvar som fortfarande har gnistan man behöver för att idogt experimentera och produktutveckla i lite motvind.

En ny produkt från Sony representerar den gnistan: en ny Walkman med det som vanligt osexiga namnet NW-WM1Z. Först som sist så måste det nämnas att ca-priset i USA blir 3,200 dollar, dvs mer än fem gånger högre än vad en iPhone eller dyrare Samsung-lur kostar utan kontrakt. Och då kan den alltså bara spela musik.

Bara chassit är ett smycke, eller hur?

Men tittar på man på hur den är byggd så börjar man förstå prisskillnaden (och den där nästan lite galna viljan att göra det bästa möjliga). Apparaten är stor och tung; nästan lika stor och tung som den första Walkman som kom 1979. Orsaken är helt enkelt att man byggt ett stort och stadigt chassi i syrefri koppar med guldplätering (guldet är inte är för syns skull, utan för konstruktionens, då guld ger bästa yta-mot-yta-koppling). Enligt samma regler som gäller för normalstor hifi, så innebär tyngre och stadigare material en vibrationsfri miljö där elektroniken helt enkelt får fungera i frid med bättre ljud som resultat. Det större chassiet ger också utrymme för en mera optimal kretskonstruktion med större och bättre komponenter än man får plats med i en mobiltelefon. Audio- och nätdelar är ordentligt separerade och allt kablage kommer från kabelspecialisten Kimber. Processorerna ombord kan köra i princip alla digitala audioformat, från mp3 upp till Native SDS. De kan dessutom skala upp mp3-filer till något som börjar närma sig högupplösta format.

Den beröringskänsliga skärmen har en upplösning av 854 x 480 bildpunkter. Utgångar för både vanliga lurar och balanserade dito. Bluetooth-lurar funkar också. 256 GB inbyggt minne plus utrymme för microSD-minne. 

Det följer dock inte med några lurar då Sonys förslag är att du köper deras nya MDR-Z1R för 2,300 dollar.

För den som tycker att detta låter alldeles vansinnigt, så har Sony också lanserat en “snikmodell” - NW-WM1A - som verkar vara i princip samma maskin, fast med ett anodiserat aluminiumchassi istället för guld/kopparvarianten. Bara 1,200 dollar.

Alla produkterna kommer i oktober, enligt Sony.

Här en video från Sony där chefen för utvecklingen berättar lite om processen och produkten. Textat på engelska.

Snart tax-free även vid ankomst till Japan

Japans transportministerium kommer att lämna in ett förslag till regeringen om att börja tillåta tax-free-försäljning även vid ankomst till Japan - alltså redan på flygplatsen. Och det verkar troligt att det går igenom.

Från det att internationellt flyg kom igång efter kriget och fram till dags dato, så har den skattefria försäljningen varit begränsad till passagerare på avgående flyg. En anledning till detta har varit att något annat hade setts som något orättvist - att enbart de som har råd att flyga utomlands ska kunna åtnjuta denna fördel. Idag - i takt med att lågprisflyget kommit till Asien med full kraft och att långt fler människor än tidigare nu fått möjlighet att resa utomlands - så upplevs detta inte längre som ett problem.

Den andra och större orsaken till det nya förslaget, är givetvis att regeringen nu verkligen på allvar försöker reformera lagar och regler för att maximera möjligheter till försäljning av japanska varor. Även om momsen dras bort så får ju staten in större skatteinkomster ju mer företagen säljer.

Mera info om skattefria inköp i Japan hittar du här.

Japanska mäns växande mindervärdeskomplex

Vi har skrivit en hel del om hur dagens unga japanska män och kvinnor har kompatibilitetsproblem: här, här och här… Unga kvinnor, som på bara ett par decennier upptäckt att de kanske inte utan undantag vill bli hemmafruar/mödrar, accepterar inte längre den gamla rollen som “blomma på kontoret” (jo, männen sa faktiskt så förr) innan de gifte sig och förväntades automatiskt sluta sina jobb. Nu kräver allt fler kvinnor lika möjlighet till karriär. Följden har blivit lägre nativitet, då samhället fortfarande till stora delar är uppbyggt på att kvinnor ska stanna hemma efter barnafödandet, och ett växande mindervärdeskomplex hos männen, som ju nu fått många fler - och hungriga - konkurrenter.

R25, en onlinetidning för män kring 30-strecket, genomförde en enkät med 200 tjänstemän i 20- och 30-årsåldern, där man ställde en enkel fråga: På vilka områden känner du att du vill vara bättre/duktigare än din flickvän/fru? 

Här är listan över de tio vanligaste svaren, i omvänd ordning.

10. Antal tidigare sexpartners

Visserligen är det många kvinnor som inte uppskattar män som “legat runt” lite för mycket innan man blev tillsammans, men de japanska enkätsvararna var ganska överens om att de gärna skulle vilja ha mera erfarenhet under täcket än deras kvinnliga partner. Med tanke på det stora antalet yngre “gräsätande män”, så blir detta en ekvation som blir allt svårare att få ihop.

9. Nivå på företaget/organisationen, position i företagshierarkin och titel

Detta handlar inte om vem som gör det bättre jobbet, utan om formella titlar och positioner, dvs det som snabbast och enklast visar ens status, något som fortfarande är mycket viktigt i Japan. Om tjejen jobbar på ett känt större företag och killen jobbar på ett litet småföretag, så tappar han poäng. Om det är samma grad på företaget, så förlorar han om hon är avdelningschef och han bara är sektionschef.

8. Muskelstyrka

Hahahaha! Förlåt, men detta är patetiskt och deprimerande. Visserligen är japanska män i snitt mindre och spensligare byggda än västerlänningar, men de japanska tjejerna är fortfarande ännu mindre. Och de muskelbyggande japanskorna är mycket fåtaliga, då man är ytterst mån om att vara feminin. Detta betyder att unga japanska män sitter och är skraja för att tjejerna ska klå dem i armbrytning! 

7. Körskicklighet

I Sverige, åtminstone utanför tätorter, så är en bil och ett körkort i princip ett villkor för ett rimligt bekvämt liv. I Japan är det i princip samma sak, men här är tätorterna så ofantligt mycket större och så många fler, så att även om många tar körkort, så har det stora flertalet ingen större erfarenhet av att köra bil, då det nästan alltid är lättare, snabbare och billigare att ta tåget. Därför är även körskicklighet en liten statusfråga. Om tjejen är skickligare på att ratta, så känner han sig dum och oerfaren.

6. Allmän fysisk prestandanivå

Hon tar trapporna, men han orkar inte utan måste ta hissen. Illa!

5. Kunskapsnivå

Svarar hon rätt på alla problem i frågesportprogrammet och han sitter där som ett levande frågetecken, så går självkänslan i sank.

4. Snabbhet vad gäller tänkande och förståelse

I Japan, med dess ganska rigida utbildningssystem, designat som det är för att slussa ungarna vidare via formaliserade inträdesprov till nästa nivå, fabriceras ungdomar som kan rapa upp inlärd data men som får minimal träning i att lösa oväntade problem. Man ser hjärnan som en databank och inte som ett verktyg. Detta gör att personer som faktiskt är duktiga på att tänka snabbt och hitta lösningar utan någon användarhandledning, anses vara smartare.

3. Sparkapital

En enkätbesvarare skrev att “En mans värde är totalt beroende av hans finansiella omständigheter”. Jag känner till undantag från denna regel, men fortfarande är mannens inkomst + sparkapital en faktor som de flesta kvinnor värderar mycket högt.

2. Arbetskapacitet

Om kvinnan gör bättre ifrån sig på jobbet, får tyngre och mer ansvarsfulla uppgifter än vad han får, så faller hans egenvärde raskt.

1. Inkomst

Detta handlar dels om en ren statusfråga; att tjejen tjänar mer innebär att hans egenvärde sjunker. Men det handlar också om att samhällssystemet i många fall helt enkelt kräver att hans lön håller en viss nivå.

Eftersom kvinnor fortfarande oftast slutar jobba, i alla fall under några år, efter barnafödandet, så förväntas mannen kunna axla det ekonomiska ansvaret för hela familjen. Det finns ett sorts barnbidrag, men det är mycket små slantar som inte gör så mycket från eller till i frågan. Att frågan om lön kommer högst är alltså inte förvånansvärt, men det är givetvis djupt tragiskt att denna “statligt påbjudna” faktor ska förhindra att unga män och kvinnor bildar förhållanden och skaffar barn.

Det är lätt att bli väldigt pessimistisk inför Japans framtid när man läser ovanstående. Men jag är svagt hoppfull om att det ska gå att vända skutan. Det finns gott om ensamma människor i Japan idag; en del är uppgivna och inställda på att vara singlar hela livet; andra är fortfarande på jakt efter någon och använder alla till buds stående medel (ragga på jobbet, ragga på puben, introduktioner via kompisar, dejtingsajter eller t o m crowdfunding!). Så länge man stoppar gräsätarepidemin genom att man skapar nya och bättre betalda jobb, dvs med fast anställning, och äntligen fixar barnomsorgsproblematiken, så ska det gå att bryta trenden. Att alla gamla stofiler till företagsledare börjar trilla av pinn kommer också att hjälpa till, då många av dessa gubbar fortfarande inte alls förstår varför kvinnor har en självskriven plats i arbetslivet.

Som avslutning så skulle jag vilja undra hur svenska män hade svarat på ovanstående enkät.. Förmodligen inte alls samma svar när det gäller det ekonomiska, men kanske skrämmande likartat på andra punkter? Handen på hjärtat…

Rekishikan skriver initierat om historiken bakom ovanstående tråkiga trend.

SMAP bryter upp efter 25 år

SMAP är det evigt unga japanska pojkbandet som sjungit mer eller mindre falskt sedan 1991. De fanns som grupp redan 1988, men de första åren handlade det mest om att dansa bakom andra band och att vara söta pojkar på TV. I förrgår offentliggjorde gruppens produktionsbolag att man lägger ned bandet vid årsskiftet och alla fans i hela Asien hänger med huvudet.

SMAP har släppt 55 singlar där alla gått in på Japans 10-i-topp-lista. “The One and Only Flower in the World”, släppt 2003 är den mest sålda japanska singelskivan detta århundrade och den åttonde mest sålda någonsin i landets historia. 26 studioalbum har man också hunnit med. Totalt har man sålt mer än 35 miljoner skivor och man är därmed både Japans och Asiens största popband genom tiderna.

Nu har de hunnit med att bli mellan 39 och 43 år gamla och det är kanske förståeligt att man är lite trött på att stå i en inspelningsstudio, på en konsertscen, eller, vilket man framför allt har gjort, arbeta i en TV-studio under så många år, dag ut och dag in (japanska artister lever mycket hektiska liv, då man vill mjölka ur så mycket pengar som möjligt innan stjärnorna dalar). Bandet har gjort ett nästan oräkneligt antal TV-program och det går inte många dagar mellan deras framträdanden i rutan, både som musikartister och generella underhållare alternativt skådespelare i något såpdrama.

Deras musik är väl varken bättre eller sämre än snittet i facket, dvs lättrallad pop utan musikaliska ambitioner, men poppis har de varit, framför allt hos kvinnor i alla åldrar. Kanske för att de alltid är lättsamma och trevliga och ibland även humoristiska, eller för att de varit sexsymboler för två eller tre generationer kvinnor.

Det lär förmodligen bli åtskilliga avskedsgalor under hösten i fullpackade baseball-arenor. 

När de sjunger live och solo så märks det att de fick sina jobb för andra talanger än sången. Här ett bra exempel på detta:

Japanska finansierar sin jakt efter en man med crowdfunding

Crowdfunding, eller gräsrotsfinansiering eller folkfinansiering på svenska (fast det engelska begreppet verkar redan ha fastnat i svenskan), är en ganska fantastisk uppfinning. Individer kan investera i olika projekt som kan vara allt från en fysisk produkt till en kulturproduktion eller en tjänst av något slag. Amerikanska IndieGoGo och Kickstarter är de mest kända sajterna för crowdfunding och i Sverige har vi FundedByMe. I Japan har vi också ett antal små men växande sajter för crowdfunding och för ett tag sedan kom det upp ett mycket unikt och därför uppmärksammat projekt. 

En dam på 26 år - Tomoko Takebe - hade en tid varit på jakt efter en man att gänga sig med, men utan framgång. Hon menade att normala dejtingsajter, som det finns en hel del av i Japan, inte fungerade för henne, då man ska fylla i ålder, inkomst och längd vid registreringen. Hon är 178 cm lång, vilket är mycket långt för en japansk kvinna, betydligt längre än snittlängden för japanska män - ungefär 170 cm. Japanska män i gemen ser helst att damen i deras liv inte är längre än de själva, vilket gör att Tomoko faller bort i processen redan från ruta ett.
Hon menade dessutom att dejtingsajternas fixering vid inkomst och utseende gjorde att hon fick en känsla av att alla deltagare var ganska ytliga och ointressanta människor.

“Jag bryr mig inte om killens ålder eller inkomst; jag vill träffa någon som är intressant. Eftersom ingen har använt sig av crowdfunding för att hitta en make tidigare, så tänkte jag att det skulle väcka lite uppmärksamhet och kanske locka intressanta människor.”

Investerare delades upp i två grupper: de som ville ha en dejt med henne och de som ville stödja hennes projekt. Dejtkategorin begränsade hon till elva personer.

Hon hade satt som mål att få in 260,000 yen men när investeringsperioden avslutades efter relativt korta 17 dagar,  så visade det sig att hon hade erhållit 547,973 yen, pengar som kommer att gå till fotografer, filmare, kläder och andra nödvändigheter (hon kommer att visa foton och videoklipp från hennes dejter för alla som varit med och investerat).

Hennes träffar med de elva männen drog igång i slutet av juni, och vi vet i skrivande stund ännu inte hur det har gått.. Bloggen hoppas givetvis att hon ska hitta sin stora kärlek på det här viset, och vi tror faktiskt att detta kan bli en liten trend i alla länder som har någon form av etablerad crowdfunding.