Det är idag andra årsdagen efter att den stora katastrofen slog till mot den nordöstra Japan-kusten. Först en rekordstor jordbävning ute till havs som kändes i nästan hela landet. Trots mer än 40 mil till epicentrum, stod jag på sjunde våningen i Kawasaki och stötte en stor bokhylla med muskelkraft för att den inte skulle kapsejsa. Möbler flyttade sig fritt över golvet och porslin och glas föll ut ur skåp och krossades. Skalvet varade länge och följdes av flera kraftiga efterskalv. Under månaderna som följde inträffade mer än 3,000 efterskalv av varierande kraft, och det var ganska svårt att få ordentligt nattsömn, då man nästan varje natt väcktes av nya skalv.
Mitt på dagen denna söndag fick den annars klarblå himlen mycket plötsligt en gråbrun nyans samtidigt som det började sticka i ögonen. Vi hade förvarnats, men det kom ändå som en otrevlig överraskning. Det handlar om en sandstorm från Kina som nu gått in över det japanska öriket de senaste dagarna och idag då nådde Tokyo med omnejd. Folk gick snart med munskydd eller med en näsduk tryckt över näsa och mun. Jag hade nära hem, så jag gick helt enkelt inomhus tills det några timmar senare hade passerat.
De senaste två, tre åren har mitt absoluta favoritdistrikt i Tokyo hetat Sangenjaya. Det ligger i Setagaya kommun (ku på japanska, ward på engelska), den av Tokyos 23 kommuner som ligger längst västerut, bildande gräns mot Kawasaki. Det är bara två stationer från Shibuya på Den-en Toshi Line, förlängningen av T-banelinjen Hanzomon Line.
De sista veckorna har vi hemsökts av otaliga och ihärdiga dataproblem. Ett tag för några dagar sedan fick vi nästan panik, då det såg ut som om både våra huvuddiskar och backup-diskarna skulle vara skadade och mer eller mindre oläsbara. Som tur var visade det sig till slut att det gick att få diskarna läsbara så att det mesta av innehållet kunde kopieras över på nya skivor. Hur som helst så föranledde detta krångel både en och två resor bort till andra sidan centrala Tokyo, till Akihabara, Electric Town (Akihabara betyder "höstlövsfältet" och inte elektrisk stad, om nu någon trodde det).
Det verkar nu som om det finns politiskt konsensus i den japanska riksdagen för att man ska kunna skriva på Haag-konventionen om internationellt och illegalt bortförande av barn (som jag skrev om härförleden).
I mitten av augusti är det fullt av festivaler och karnevaler i hela Japan, men några är mer besöksvärda än andra. En sådan är Awaodori, Awa Dance Festival i Tokushima på Shikokus nordöstra spets.
Tokushima är en gammal anrik plats - Awa är regionens gamla namn från feodaltiden. Awa-dans har här dansats sedan 1500-talet, men ursprunget till den här dansstilen finns att finna redan på 1100-talet. Snacka om en trend som håller i sig!
Många har frågat om den ursprungliga orsaken till mitt intresse för Japan. Jag brukar svara "Man lever bara två gånger" i Sverige och "Man dör två gånger" i Japan. Det är nämligen så den heter på respektive språk, den gamla Bondrullen från 1967. Jag var väl bara åtta, nio år när min storasyster smugglade in mig på Norsjö Rio för att titta på min då första Bond-film.
Jag besökte Tokyo Gift Show förra veckan. Som namnet berättar, är det ett evenemang där presentartiklar av alla de slag förevisas. Det hålls två gånger per år i utställningsområdet Big Sight nere vid Tokyobukten. De har en engelsk webbsida här. Enklaste sättet att ta sig ut till mässområdet är via monorail-tåget Yurikamome från JR Yamanote Line-stationen Shinbashi.
