Rökfritt på allmän plats i Japan före 2020

Att vara icke-rökare kan vara ett problem i Japan. Rökförbud är nämligen sällsynta och antalet krogar med separata utrymmen för rökare ökar visserligen, men är fortfarande relativt fåtaliga. Många krogar och barer är helt enkelt för små för att kunna avdelas på ett optimalt sätt. På de flesta kontor är det fritt fram att röka när och var som helst.

Japans Ministry of Health, Labor and Welfare har nu dock äntligen börjat uppmärksamma det faktum att ca 15,000 japaner avlider årligen på grund av indirekt rökning. Detta, plus det faktum att världens strålkastare kommer att riktas mot landet i och med OS 2020, gör att man nu tänker göra något åt saken. I ett lagförslag som väntas presenteras i riksdagen någon gång under nästa år, kommer man att föreslå att all rökning ska förbjudas på sportarenor, i statliga och kommunala lokaler och på sjukhus och skolor. På restauranger, kontor och hotell kommer rökning att vara “i princip förbjuden”, men det kan tillåtas om det finns specifika och avskilda utrymmen för rökare.

En viktig nyhet i sammanhanget är att lagförslaget kommer att rekommendera straffpåföljd för de som inte följer den nya lagen. Om lagen införs, kommer det förmodligen att innebära att små lokaler blir helt rökfria. Hurra, säger vi på Japanbloggen.

Oavsett detta lagförslag, så verkar trenden gå mot allt färre rökare i Japan. Idag röker knappt 20% av befolkningen, ner från nästan 28% 2003. 

Vulkanen Aso mullrar nere i Kumamoto

Bara några månader efter relativt stora jordbävningar nere i Kumamoto på Kyushu kommer nu nästa smäll för länet. Aso, områdets största vulkan, fick nämligen för sig att börja spy ur sig eld, rök och aska tidigt i lördags. Röken och askan nådde ca 11 kilometers höjd så askan spreds relativt vitt omkring, och det var ett grått landskap som mötte många Kumamoto-bor när de steg ut på lördagens morgon.

Japan Meteorological Agency meddelade att man genast höjde varningsnivån till nivå 3, vilket innebär att allmänheten anmodas att inte närma sig vulkanen. Nivå 4 innebär att man bör förbereda sig på evakuering och en 5:a innebär således anmodan om evakuering.

Aso är en aktiv men oftast slumrande vulkan. Någon gång 1996-97 hade denne bloggare möjlighet att bestiga vulkanen och blicka ned i den största kratern. Det kom hela tiden rök och svavelångor från kratern, men inget värre än så. Dock rös man till lite grann när man såg de mycket gedigna betongbunkrarna som stod en bit från kraterns kant - “bara i det sällsynta fall som ett utbrott kommer totalt oväntat”.

Aso är känd filmrekvisita, då vulkanen fick agera högkvarter för Ernst Stavro Blofeld och hans SPECTRE i Bond-filmen Man Lever Bara Två Gånger från 1967. Här nedan originaltrailern. Slutscenen är - som vanligt - en jättestor actionscen - mycket pangpang och explosioner inne i vulkanens inre.

Japan - perfekt och jätteklantigt på samma gång

Japan är ett land fullproppat av paradoxer. Nästan alla man träffar är väldigt artiga, snälla och hänsynsfulla samtidigt som mobbning är ett vanligt fenomen och bestialiska mord (dessutom ofta på familjemedlemmar) förekommer med jämna mellanrum; man lagar bland världens mest aptitliga maträtter men landets största restaurangkedja heter McDonalds; samtidigt som man utvecklar och tillverkar några av planetens mest avancerade tåg, bilar och motorcyklar, så är det som om man inte alls funderat kring hur man bäst bygger bostäder som har ett bekvämt inomhusklimat året runt.

Det handlar helt enkelt om kultur. Vissa saker ser man inte som problem, och då funderar ingen (eller ganska få) över hur det ska lösas. Ta detta med dränering, till exempel. Vi har haft en relativt våt period en tid, då vi fått välkomna en serie tyfoner som kommit in från Stilla Havet med en massa vatten i bagaget, och efter ett regn så kan det se ut som på fotot här ovan. Gatorna är helt enkelt inte byggda för att en optimal vattenavrinning ska kunna ske. Det är pölar överallt.

Det är nog samma fenomen som detta med hus som är stekheta på sommaren och svinkalla på vintern. När det är varmt så är det inte konstigt att man svettas; när det är kallt är det naturligt att man fryser och när det regnar mycket så blir man så klart våt om fötterna. Så har det varit i eviga tider och därför kommer ingen att se detta som något man borde göra något åt.

Ett problem i sammanhanget är att man är en kultur som är fixerad vid "expertis". En expert är övermänskligt duktig på ett mycket avgränsat område och ska givetvis respekteras för detta. En person som är halvbra på det mesta förtjänar inte alls samma respekt (ett vanligt uttryck i Japan är kiyo bimbo (器用貧乏), ungefär "skicklig men fattig" med undermeningen att mångsysslaren inte kan bli rik). Detta gör att landet till stor del saknar generalister som kan se och tänka över bredare områden och därigenom kunna se problem och lösningar som experterna, med sina skygglappar ordentligt fastsurrade, är blinda för.

Som sagt, definieras det inte som ett problem, så funderar ingen på lösningen. I den logiken hittar vi också förklaringen till varför så lite har gjorts för att till exempel underlätta för kvinnor att både ha karriär och barn, eller varför den starka hierarkiska samhällsstrukturen fortfarande lever kvar eller varför ingen ser det vanvettiga i 60-80 timmars arbetsveckor. De i styrande ställning ser det inte som problem.

Japanbloggen i P3

Igår blev jag intervjuad i programmet PP3 i Sveriges Radios P3. Det handlade om den japanska plastmat man kan se i allehanda krogars fönster här i Japan. Igår var det nämligen 121 år sedan en viss Takizo Iwasaki föddes. Han var mannen som gjorde plastmaten till en riktig business, och det företag han startade redan 1932 är fortfarande det största i facket; en bransch som är värd åtminstone någon miljard kronor per år.

Man kan lyssna till programmet här. Inslaget om japansk plastmat börjar vid ca 50:30.

Rekishikan skrev om Iwasaki och hans matmodeller i våras.

Gratis utsikt över Tokyo

Att titta ut över Tokyo från hög höjd på en dag med fint väder är - om ni ursäktar det dåliga skämtet - en riktig höjdare. Nyaste och högsta utsiktpunkten är givetvis Tokyo Sky Tree, Japans högsta byggnadsverk, där man har två utsiktsnivåer, en på 350 meter och en på 450 meter. Men ska man åka upp där så får man dels trängas en del, då det är poppis bland alla andra turister, och dels betala en slant; från ca 200 kronor (om man vill se båda höjderna) beroende av när och hur man köper biljetten. Gamla Tokyo Tower är inte lika högt, men betydligt billigare, bara ca 70 kr.

Går det då inte att njuta av fin utsikt över megastaden utan att behöva öppna plånboken? Jodå, det går; det blir inte riktigt lika högt, men man får ändå bra grepp om hur ändlös denna stadsbebyggelse är. Några exempel är Tokyos stadshus i Shinjuku, vars högsta våning kan nås utan inträdesavgift. Här uppe finns dessutom mycket prisvärda lunchkrogar, egentligen avsedda som matsalar för husets anställda, men öppna för allmänheten.

Ett annat bra ställe är Dentsu, Japans största reklambyrå, som huserar i en mycket stor byggnad i Shiodome nere vid Tokyobukten. Även här kan man åka upp till toppen och blicka ut. Färden upp går via några av Japans snabbaste hissar, som dessutom har glasvägg ut mot stan, så man får som bonus en fin utsikt hela vägen upp.

Dessa och några andra trevliga gratisställen för beskådning av världens största stadsbebyggelse beskrivs i denna video från Tokyo Cheapo - en sajt som specialiserat sig på att hitta alla möjliga billiga eller helt avgiftsfria nöjen i Japans huvudstad.

Japaners engelskakunskaper - eller dess deprimerande frånvaro

Vi har tidigare nämnt om hur erbarmerligt dåliga de flesta japaner är på andra språk än sitt modersmål. Kan väl vara att kunskaper i franska, tyska eller spanska är extremt sällsynta, men engelska, som väl i brist på bättre alternativ får anses vara världens lingua franca idag, borde man väl kunna hyfsat? Tyvärr, tyvärr. Trots att de allra flesta japaner får minst sex års utbildning i engelska så är åtminstone de muntliga färdigheterna mycket skrala. 

Detta är nu inte gemene japanens fel. Man växer upp i en miljö där det språk man hör är till minst 99% japanska. Alla i hemmet, i skolan eller på jobbet pratar japanska. Allt på radion är på japanska, om man inte lyssnar på de i Japan baserade USA-styrkornas egen radiokanal, och även om utländska program och filmer visas på TV, dubbas de i princip helt utan undantag. Den engelska man lär sig i skolan handlar i princip om grammatik och rättstavning. Den muntliga delen är klart eftersatt och när den finns så är den mycket stel och fri från kreativa övningar som kan stimulera den del av hjärnan som på egen hand ska konstruera meningar. Ett annat problem är den japanska sedvänjan att skriva de flesta utländska ord med ett inhemskt, fonetiskt skrivspråk - katakana. Då fonetiken är japansk, så blir uttalet med katakana sällan närliggande det utländska uttalet. Cake blir keeki, healthy blir herushii, love blir rabu, etc. 

Med andra ord så är det i princip enbart de japaner som vistats en längre tid utomlands i unga år som hyfsat behärskar engelska, alternativt de mycket få och unika personer som av någon anledning fötts med ett brinnande intresse för språk och/eller andra kulturer och därför lägger manken till även utanför skolan för att lära sig något utöver japanska.

Videon här nedan visar en ung dam (ena halvan av en up-and-coming komikerduo) som smörjer kråset på ett ställe som heter Sweets Paradise, en sorts krog vars huvudsakliga attraktion består av 30-talet tårtor, kakor och bakelser samt glass i stora lass; man får äta detta och dricka läsk eller kaffe i obegränsade mängder för ca 120 kr under 90 minuter. Hon sköter sin dialog på engelska, men lägg märke till hur hon måste kämpa för att hitta glosorna, för att inte tala om hennes oförmåga att bilda även enkla meningar. När hon säger några kompletta meningar på slutet, så är det för att hon läser innantill från ett papper.

View fullsize

Denna deprimerande brist på kunskaper i engelska blir väldigt tydlig även om man inte pratar med någon, då Japan är fullt av skyltar där någon översätt japanska till engelska utan att rådfråga någon som faktiskt behärskar engelska (Google Translate har knappast förbättrat saken). Här bredvid ett bra exempel. Japanskans “Låt oss ta med oss vårt eget skräp hem” har blivit “Don’t throw away garbage”. Det blir ofta mycket humoristiskt och för den som vill få sig några goda skratt, så kan vi rekommendera sajten engrish.com som samlar på foton på skyltar av det här slaget. Exemplen kommer ifrån hela Asien, så problemet är alltså inte unikt japanskt.

Super-Walkman för 27,000 kronor

Då de flesta äldre audioingenjörer jag lärt känna på Sony för länge sedan slutat - antingen för att jobba med audio i egna företag eller pyssla med något helt annat - så har företagets audioavdelning stadigt minskat vad gäller storlek, budget och produktion. Samma sak händer eller har redan hänt på de flesta andra större japanska elektronikföretag. Och kräftgången slutar inte med audioprodukter; efter att koreaner och kineser börjat bygga normalt kapabla eller mycket bra TV-apparater och Apple och Samsung tagit för sig en mycket stor del av marknaden för mobiltelefoner, så har det sett kämpigt ut för de gamla japanska tillverkare som regerade över hemelektronikmarknaden under flera decennier. Man behöver inte vara någon erfaren analytiker för att se att framtiden verkar vara innehålla mera komponentutveckling än tillverkning av kompletta produkter (en iPhones värde härstammar till över hälften från japanska komponent- och maskintillverkare). Det börjar dock synas en liten ljusning; en försiktig renässans. Det finns en del gubbar kvar som fortfarande har gnistan man behöver för att idogt experimentera och produktutveckla i lite motvind.

En ny produkt från Sony representerar den gnistan: en ny Walkman med det som vanligt osexiga namnet NW-WM1Z. Först som sist så måste det nämnas att ca-priset i USA blir 3,200 dollar, dvs mer än fem gånger högre än vad en iPhone eller dyrare Samsung-lur kostar utan kontrakt. Och då kan den alltså bara spela musik.

Bara chassit är ett smycke, eller hur?

Men tittar på man på hur den är byggd så börjar man förstå prisskillnaden (och den där nästan lite galna viljan att göra det bästa möjliga). Apparaten är stor och tung; nästan lika stor och tung som den första Walkman som kom 1979. Orsaken är helt enkelt att man byggt ett stort och stadigt chassi i syrefri koppar med guldplätering (guldet är inte är för syns skull, utan för konstruktionens, då guld ger bästa yta-mot-yta-koppling). Enligt samma regler som gäller för normalstor hifi, så innebär tyngre och stadigare material en vibrationsfri miljö där elektroniken helt enkelt får fungera i frid med bättre ljud som resultat. Det större chassiet ger också utrymme för en mera optimal kretskonstruktion med större och bättre komponenter än man får plats med i en mobiltelefon. Audio- och nätdelar är ordentligt separerade och allt kablage kommer från kabelspecialisten Kimber. Processorerna ombord kan köra i princip alla digitala audioformat, från mp3 upp till Native SDS. De kan dessutom skala upp mp3-filer till något som börjar närma sig högupplösta format.

Den beröringskänsliga skärmen har en upplösning av 854 x 480 bildpunkter. Utgångar för både vanliga lurar och balanserade dito. Bluetooth-lurar funkar också. 256 GB inbyggt minne plus utrymme för microSD-minne. 

Det följer dock inte med några lurar då Sonys förslag är att du köper deras nya MDR-Z1R för 2,300 dollar.

För den som tycker att detta låter alldeles vansinnigt, så har Sony också lanserat en “snikmodell” - NW-WM1A - som verkar vara i princip samma maskin, fast med ett anodiserat aluminiumchassi istället för guld/kopparvarianten. Bara 1,200 dollar.

Alla produkterna kommer i oktober, enligt Sony.

Här en video från Sony där chefen för utvecklingen berättar lite om processen och produkten. Textat på engelska.

Snart tax-free även vid ankomst till Japan

Japans transportministerium kommer att lämna in ett förslag till regeringen om att börja tillåta tax-free-försäljning även vid ankomst till Japan - alltså redan på flygplatsen. Och det verkar troligt att det går igenom.

Från det att internationellt flyg kom igång efter kriget och fram till dags dato, så har den skattefria försäljningen varit begränsad till passagerare på avgående flyg. En anledning till detta har varit att något annat hade setts som något orättvist - att enbart de som har råd att flyga utomlands ska kunna åtnjuta denna fördel. Idag - i takt med att lågprisflyget kommit till Asien med full kraft och att långt fler människor än tidigare nu fått möjlighet att resa utomlands - så upplevs detta inte längre som ett problem.

Den andra och större orsaken till det nya förslaget, är givetvis att regeringen nu verkligen på allvar försöker reformera lagar och regler för att maximera möjligheter till försäljning av japanska varor. Även om momsen dras bort så får ju staten in större skatteinkomster ju mer företagen säljer.

Mera info om skattefria inköp i Japan hittar du här.