Är Sony äntligen på rätt väg?

Sonys VD Kazuo Hirai verkar lyckas med att omskapa en av den japanska industrins ikoner.

Tre av mina bästa japanska vänner är gamla Sony-gubbar. Två av dem jobbade inom hi-fi och den tredje var expert på datalagringsteknik och en av de förande inom den grupp som utvecklade CD-skivan. Ingen av dessa tre gentlemän jobbar dock på på Sony idag; de slutade alla tre för att de, enligt egen utsago, inte trivdes på det företag som Sony hade blivit efter det att grundarna Ibuka och Morita hade gått hädan. Istället för att som tidigare enbart göra "produkter som ingen annan firma kan göra bättre", så blev man ett företag som gjorde i och för sig schyssta prylar, men inget som riktigt stod ut från mängden. Man tappade fokus och började investera i allt vidare cirklar i sådant som inte hade att göra med den gamla hårdvaruutvecklingen: skiv- och filmbolag, bank- och försäkringsverksamhet. Samtidigt lade man ned egna fabriker och började låta allt mer av hårdvaran tillverkas utanför bolagets egna lokaler. Det blev allt färre ingenjörer i toppen av företaget och allt fler ekonomer. Allt detta gjorde att många talanger valde att lämna skutan. Man tappade mycket kompetens vilket ledde till både kvalitetsproblem och till slut till att man inte själva kunde utveckla plattskärmsteknik för sina TV-apparater (skärmarna i Sonys TV-produkter kommer från Samsung).

Sony lider av en sjukdom som tyvärr är ganska vanlig i Japan idag. Det handlar om att företag som vuxit sig stora blir klumpiga, konservativa och kortsiktiga. Man blir rädd för att pröva nya affärsmodeller och håller fast vid gamla arbetssätt och strategier trots att de funkar allt sämre i en föränderlig värld. Att tillväxten i Japan kom av sig efter finansbubblan på 80-talet gjorde också sitt till för att göra folk generellt sett obeslutsamma och rädda. Det värsta exemplet är kanske Sanyo - numera upptagna i Panasonic - som körde in i väggen i full fart utan något större tecken på sjukdomsinsikt. Man var världsledande på batterier och solceller men man blödde rött bläck ur allt annat man gjorde. Denna envisa vägran att ge upp produktkategorier som inte genererade någon vinst gjorde att det till slut inte fanns någon annan väg ut än att bli uppköpta. Panasonic behöll de vinstgivande delarna och slaktade resten - så klart. 

Jag var involverad i flera designprojekt för Sanyo, och det var, sett från utsidan, mycket uppenbart att det skulle gå åt skogen. Chefer byttes ut på löpande band, och projekt som ansågs för "annorlunda" och därför farliga sågades trots redan investerade pengar (som t ex det radikala beslutet att både designa och världslansera produkter i Norden).

Sony har levt farligt ganska länge nu, men nu ser man tecken på en vändning. Istället för att fortsätta att göra allt mellan himmel och jord, börjar man nu seriöst koncentrera sig på det man gör riktigt bra; det man kan tjäna pengar på. Man sålde den olönsamma PC-delen för ett tag sedan och har på senare tid lagt pengarna på i huvudsak tre ben: underhållning, PlayStation och komponenttillverkning (att Apple sålde 30,000 iPhone 6 varje timme under förra kvartalet hjälpte Sonys svarta siffror, då varje Apple-lur har en kamera från Sony installerad). Sonys kvartalsvinst fördubblades jämfört med året innan till 1,5 miljarder USD. Inte att spotta på och den högsta vinsten man visat sedan 2007.

Det är väl ännu för tidigt att ropa hej, men det verkar som om VD Kazuo Hirai, en riktig pojkspoling i Japans åderförkalkade industrivärld med sina blott 54 år, börjar få lite styrfart på skutan. Utmaningen är dock att besegra de gamla hierarkierna och låta unga och ambitiösa människor med goda idéer komma fram, precis som mina tre kompisar som en gång i tiden började jobba på det som då var ett av Japans mest nyskapande och fräcka företag. Sony kan bli det igen, men bara om man vågar tänka i nya banor.

Foto: cellanr  Creative Commons License

Alla Hjärtans Dag i Japan - BIG business!

Ja, då var det Valentine's Day igen - Alla Hjärtans Dag.

Frugan har haft mycket att göra, så jag tog inte illa upp när jag fick en liten fin köpt kaka med organisk choklad (bara kakao, kakaosmör och vanligt socker) istället för som brukligt något hembakat denna morgon. D

Igår var det nästan lite kalabalik på varuhuset vi har nästgårds. Förutom den vanliga konditorivaruavdelningen på bottenplanet, så hade man flyttat undan en massa väskor och andra damartiklar från andra våningen för att få rum med veritabla berg av choklad. Tvånget för damerna att köpa choklad är obönhörligt i det fortfarande överdrivet konformistiska Japan och det handlas verkligen nästan astronomiska mängder brunt godis. Dels ska manliga kollegor och chefer ha sin "giri-choko" (giri betyder ungefär hederskänsla) och dels ska hjärtevännen (om han finns) ha "honmei-choko" (honmei betyder t ex favorit eller just hjärtevän).

Denna tradition, som startades av chokladföretaget Morozoff (helt japanskt trots namnet) på 50-talet, är den japanska chokladindustrins stora livlina idag. Av de 452 miljarder yen som spenderades på choklad i Japan under 2013 (drygt 32 miljarder kronor), så svarade månaden före den 14:e februari för 53% av hela klabbet! Inte undra på att nästan hela reklambudgeten för choklad i Japan förbrukas under den perioden.

Jag har skrivit om detta fenomen varje år sedan jag drog igång Japanbloggen, läs här och här om du har missat det, men det behöver upprepas varje år: Varför i hela fridens namn finns inte de nordiska chokladfabrikörerna ordentligt representerade i Japan? De utländska företag som verkligen gjort sig ett namn i Japan heter Godiva och Lindt, kanske i viss mån även amerikanska Hershey. Japan är känt (eller ökänt beroende hur man ser på saken) för sina extremt bortskämda konsumenter, men jag vill mena att nordisk choklad nog skulle fungera alldeles utmärkt här, både vad gäller själva produktens kvalitet och känslan i den färdiga produkten, inklusive packeteringens formgivning och kvalitetskänsla. Återigen - varför lämna pengar på bordet på en marknad med en så uppenbart "fängslad publik"!?

Det finns några enstaka små aktörer som importerar en del choklad från Skandinavien, men vi pratar småpotatis. För att verkligen slå igenom behövs det en riktig närvaro. När får vi se ett Marabou Japan KK eller ett Fazer Japan KK?

Ett tecken i tiden när Canon köper svenska Axis

Det blev ju klart härom dagen att Canon köper svenska nätverkskameratillverkaren Axis för 23 miljarder kronor. Grattis till båda företagen - detta blir så vitt jag kan se en ömsesidigt mycket positiv symbios. Canon är svaga på bevaknings- och nätverkskameror och Axis har visserligen varit extremt duktiga på att marknadsföra sig världen runt, men nu får man tillgång till Canons betydligt större försäljningsorganisation.

Ett tecken i tiden skriver jag i rubriken, och jag tror att det är ett mycket viktigt sådant. Snart 25 år sedan den mäktiga japanska finansbubblan sprack, och under de sista åren börjar man äntligen se ett Japan som drar upp huvudet ur sanden och inser att man måste börja arbeta globalt på allvar för att kunna komma igen. Inte bara genom att sälja produkter ursprungligen utvecklade för den inhemska marknaden, utan genom att utnyttja lokal kompetens genom företagsförvärv av det här slaget. De japanska företagsförvärven utanför Japan ligger på en all-time-high och vi kan nog räkna med att förvärvningsfrekvensen fortsätter att öka. 

När Geely köpte Volvo 2010 (för betydligt mindre pengar - 13 miljarder!) så undrade jag i mitt stilla sinne om inte Toyota-Volvo hade varit en bättre kombination. Skulle inte Lexus-märkets image förstärkas om folk visste att man hade Volvos världsledande säkerhetsteknik ombord? Skulle inte Volvo och Toyota kunnat samsas i samma saluhallar? Jag misstänker att det finns folk på Toyota i Japan som ser detta som ett missat tillfälle.

Hur man städar ett Shinkansen-tåg på sju minuter

Det är ingen hemlighet att jag gillar Shinkansen - de japanska snabbtågen. Det är faktiskt på gränsen till kärlek. Hur kan man undvika att bli förälskad i något som funkar så förbaskat bra!?

En viktig del av de japanska snabbtågens attraktionskraft är ju att de nästa utan undantag går på tid. Ur det svenska perspektivet, där man ju av olika anledningar blivit ett land där tågen tvärtom nästan aldrig går på tid, ter det sig nästan magiskt. Stationerna formligen spottar ur sig tåg efter tåg. Varje år rullar över 120,000 tåg på landets snabbtågslinjer, och trots detta enorma antal tågset så är den genomsnittliga förseningstiden ringa 36 sekunder. Dessutom, ännu viktigare än punktligheten, så har man aldrig haft en dödsolycka under de dryga 50 år systemet varit igång.

Denna extrema punktlighet och säkerhet är beroende av många faktorer. Vi har dels den mekaniska kvaliteten i alla ingående komponenter som garanterar ett minimum av tekniska problem. Sedan ett mycket rigoröst system med service av tågen och hela systemet. Komponenter byts ut innan de riskerar att mankera. Varje natt gås själva järnvägen igenom av 3000 arbetare som ser till att spåren håller sig inom de millimetermarginaler som gäller. Systemet är dessutom mycket datoriserat med automatisk kontroll över hastighet och bromsar när något inte är som det borde vara. 

En ofta bortsedd faktor för punktligheten är de mycket kapabla städteam som städar varje tåg innan det påbörjar sin färd från en terminal. Det låter osannolikt, men ett helt tågset städas på under sju minuter, och då är det inklusive sopning av golv, borstning av säten och våttorkning av brickor och andra ytor passagerarna kan komma i kontakt med.

Här en video som visar dessa minst sagt flinka lag:

Och här en rulle med det alltid utmärkta Begin Japanology som ingående beskriver systemet. Programmet har några år på nacken, men det mesta stämmer även idag.

Varför ser japanskor så unga ut?

View fullsize

Japansk TV-meteorolog blir fotomodell vid fyllda 43. 

Det kan inte undgå någon som besöker det här landet, att dess innevånare, och då framför allt den kvinnliga delen, har en tendens att se ut att vara minst tio år yngre om man jämför med oss västerlänningar. Är det bara en fråga om tursam genetik, eller finns det något hemligt trick som den västerländska veckopressen missat att ta med i sina skönhetsreportage?

Visst finns det säkert genetiska faktorer som kan spela in, men för det mesta handlar det nog mest om en ganska stor insikt i vilka vanor som inverkar positivt eller negativt på hy, hår och andra aspekter av ens utseende.

Här är några faktorer som spelar in i fenomenet:

Japanskorna äter generellt sett ganska nyttigt

VIsst finns det undantag, men de allra flesta japanskor jag mött har varit relativt blygsamma ätare. Om man har ekonomisk möjlighet (eller en pojkvän som bjuder) så går man gärna på lite finare ställen som alltid lagar mat på råvaror av hög kvalitet. Om man lagar mat själv, handlar det oftast om japansk mat som hennes mamma lärt henne att laga; dvs den orginaljapanska mat som mest innehåller grönsaker, fisk och skaldjur. Man äter också relativt mycket syrad mat, vilket ju gynnar förekomsten av de goda tarmbakterierna och försvårar för de mindre goda bakterierna. En god tarmmiljö förhindrar autoimmuna reaktioner som kan ge hudproblem, bland annat.

Japanskorna går på salong och får avslappnande ansiktsbehandlingar

Det finns en uppsjö av massagesalonger som enbart riktar sig till damer som har tid och råd att gå på este, som etablissemangen kallas. Este är ett samlingsnamn på alla möjliga ställen som erbjuder olika former av massage, avslappning, stretching och skönhetsbehandlingar.

Japanskorna köper väldigt mycket skönhetsmedel

En mycket lukrativ symbios existerar mellan japanska damer och den japanska kosmetik- och hudvårdsindustrin. Industrin blir stormrik och tjejerna blir (eller tror sig i alla fall bli) yngre och vackrare. Alla damer vill se unga ut, och de över 200 större hudvårdsföretagen i landet satsar stora summor på forskning och utveckling för att leverera olika preparat som har en ungdomsuppehållande effekt. Denna siffra är ett decennium gammal, men den säger att japanskor i snitt lägger ut nästan 2,000 kr på skönhetsmedel och -behandlingar varje månad.

Japanskorna badar varmt varje dag

Det är ju ett känt faktum att det är bra för huden att man svettas. Det är också bra för hela kroppen, då man med svetten får ut en massa skräp ur kroppen som kan påverka ett stort antal mekanismer negativt. Man kan säga att japanskorna genom god kost förhindrar en massa problem, och att man med daglig "detox" ytterligare minskar på riskerna.

Japanskorna solar oftast inte alls

Här är den kanske största enskilda orsaken till japanskornas ungdomliga utseende. De flesta japanskor jag känner skyr solen som pesten, då de vet att för mycket solande ofelbart leder till fler rynkor snabbare.

Sedan fem år har vi en skönhetstävling i Japan för damer fyllda 35. Den kallas "Vackra förtrollerskan"..

Foto: Bimajo

Ja, ungefär så ligger det till. Jag kan personligen tycka att det är synd om dessa japanskor som givetvis känner sig stressade av att konstant behöva se så snygga ut som möjligt. Samtidigt så märker man också en inte så liten stolthet när de ofta får höra hur unga de ser ut.

Vinnaren i förra omgången är även hon 43.

Foto: Bimajo

En liten positiv utveckling: Förr kände tjejer ett tvång att vara både unga och vackra för att bli helt och fullt accepterade. Kvinnors roll i samhället var att gifta sig och föda barn och mata mannen och att före äktenskapet vara en vacker "blomma" på ett kontor. Jo, det är sant - män kunde säga på fullt allvar att "på den där firman har de fina blommor", eller, när man satt på krogen med en dam på vardera sidan, säga att "jag har en blomma i varje hand"! Det var vanligt att större företag valde ut sina kvinnliga kontorister enbart på utseendet och "charmen"; detta för att locka duktiga unga män till firman. Idag lutar det dock istället åt att det inte är den faktiska åldern som spelar största rollen, utan om man ser ung ut eller inte. Detta ger något fler damer möjligheten att inte känna sig avpolletterade vid fyllda 26. Jag är medveten om att detta från ett svenskt feministiskt perspektiv ser ut att vara nästan samma sak, men det är en stor skillnad här i Japan.

Här ovan har ni dels damer som tävlar i en skönhetstävling för damer fyllda 35 år, sponsrad av en tidning för tjejer runt de 40. Tävlingen kallas Bimajo (美魔女), vilket betyder vacker häxa eller vacker förtrollerska, vilket givetvis syftar på att det måste vara magi med i spelet när man ser ut som 20 år vid fyllda 40. Damen som vann härom sistens är 43 år fyllda.

Sedan har vi Yuko Nakagawa, en meteorolog på TV som blev fotomodell vid samma 43 år fyllda. Hennes hemlighet: Varma bad både på kvällen och på morgonen med ansiktsgympa i vattnet samt en stor andel kött i dieten!

Till sist vill jag be alla som pysslar med produkter som ger bättre hälsa eller bättre hy och hår att lystra.: Har ni en dunderprodukt så finns det en marknad för den i Japan! 

Shinkansen Gran Class - skönaste tåget i Japan

Jag har tyvärr alldeles för ont om orsaker till att åka norrut i Japan. Jag har varit i Tochigi, Nagano, Sendai, Morioka, Iwate och Sapporo, men det är ju inte mycket om man sprider ut det på 32 år i Japan. 

Det finns en liten speciell förmån om man ska ta Shinkansen norrut och den heter Gran Class. Det är en speciellt uppgraderad version av det som normalt kallas Green Car, de japanska snabbtågens förstaklassvagnar. Gran Class-vagnarna finns enbart på de allra senaste Shinkansen-tågen som än så länge enbart rullar på den norrgående Tohoku-banan.

Din tågvärdinna i Gran Class i standardpose.

Foto: JR East

Med enbart tre stolar i bredd, jämfört med fyra i normala första klass och fem stolar i bredd i "vanliga vagnar", som de faktiskt heter på japanska, så är komforten hög. Man sitter i fint skålade läderstolar som har samma typ av elektrisk justering som stolarna i Business Class på flyget. Sätet blir visserligen ingen platt bädd, men det är tillräcklig lutning för att man ska sova gott.

I de vanliga vagnarna är det en dam som går runt med en serveringsvagn och säljer mat, tilltugg och allehanda drycker. Visserligen till överkomliga priser, men urvalet kan vara lite klent och ibland dröjer det en hel timme innan den ensamma madamen har kört sin vagn fram och tillbaks och återvänder till ditt säte (tänk på att köpa grejer så att det räcker tills hon återkommer). I Gran Class har varje vagn en egen dam som serverar antingen en japansk bento eller en västerländsk smörgåslåda tillsammans med valfri dryck, med eller utan alkohol. Serveringen ingår i priset.

Bara sex rader säten i Gran Class jämfört med mer än dubbla det antalet i vanliga vagnar.

Foto: JR East

Beroende av hur långt man ska åka, varierar Gran Class-tillägget, men ska man åka upp till Aomori, vilket är så långt man kan åka i dagsläget, så blir det drygt 600 kr dyrare än om man skulle köpa billigaste Shinkansenbiljetten. Vill man åka så bekvämt som möjligt och föredrar tåget framför flyget, så är detta helt klart det bästa alternativet.

Här en reklamvideo för Gran Class från Japan Railways East.

Japaner ska tvingas ta ledigt fem dagar per år!

Japan är världsberömt för sina flitiga arbetare, men det är en sanning med viss modifikation. Man tillbringar förvisso många timmar på jobbet, men hierarkier, bristande ansvarsdelegering och ineffektiva rutiner gör att en stor del av arbetstiden inte ger några mätbara resultat. I alla fall inte för företaget, men väl för de individuella anställda. Man kan med fog säga att mycket mätbara resultat är den relativt höga självmordsstatistiken och förekomsten av karoshi, dvs att man jobbar sig till döds.

Det finns arbetslagstiftning som stipulerar antalet lediga dagar, men det varierar en del mellan olika yrkeskategorier; i snitt har man rätt till 18,5 lediga dagar med lön per år. Problemet är bara att inget i lagen tvingar de anställda att ta ut denna ledighet. Tryck från både chefer och från övriga anställda (som måste göra de ledigas jobb under ledigheten) gör att många inte tar ut de dagar man har rätt till; i snitt tar man inte ens ut hälften! En undersökning visade dessutom att en av sex anställda inte tog ut en enda ledig dag under 2013.

Nu tänker dock staten ta i med hårdhandskarna genom att lagstifta om att alla måste ta ut minst fem dagars ledighet per år. Man vill helst se att landets arbetare tar ut 70% av sin lagstadgade ledighet när man når 2020, då Japan givetvis kommer att belysas från alla håll och kanter i och med OS i Tokyo.

Finns det någon i Sverige som väljer att inte ta ut hela sin ledighet (om vi undantar egna småföretagare)? 

Problemet med detta nya lagförslag är väl hur man ska kontrollera att det efterlevs. Företagsledningar och medarbetare kommer inte att ändra åsikt om ledighetens vara eller icke vara i brådrasket.

Tokyo - världens säkraste stad

The Economist, i mitt tycke en av världens mest vederhäftiga tidskrifter, har precis offentliggjort sitt 2015 Safe Cities Index, en lista över världens storstäder rankade efter hur säkra de anses vara. Tokyo, världens största metropol med sina 38 miljoner innevånare (kranslänen inräknade), befanns vara även världens säkraste storstad.

Säkerhet, enligt The Economist, handlar om digital säkerhet (hur sannolikt är det att ditt kreditkort blir länsat?), hälsomässig säkerhet (hur lätt är det att bli sjuk av maten eller vattnet?), infrastrukturell säkerhet (är vägar och järnvägar färdsäkra?) och personlig säkerhet (riskerar man att bli knivrånad eller inte?). På alla dessa punkter får Tokyo full pott. Även om man räknar in risken för jordbävningar och andra katastrofer, så är alltså säkerheten extremt hög. 

Jag har under mina snart 33 år i landet aldrig känt mig riktigt orolig för min personliga säkerhet, undantaget 11 mars 2011, då jordbävningen uppe i Tohoku kändes rätt ordentligt även här i Tokyo-trakten. Jag har av en högerextremist blivit anmodad att åka hem (jodå, det finns “Japandemokrater”) och jag har blivit hotad med yakuza-mobbning av en mentalt något instabil taxichaufför en gång (hans terminal tog inte mitt kort), men värre än så har det inte varit. 

Osaka blev trea i samma rankning, och om kriteriet för städers inkluderande i listan hade tillåtit något mindre städer i varje land, så är jag övertygad om att flera japanska städer än två hade kommit med på topp-tio-listan. Jag har druckit och ätit sent i de flesta av Japans större städer, och jag vill mena att de alla i princip är lika säkra som Tokyo och Osaka.

Så här ser Topp 20-listan ut:

1. Tokyo

2. Singapore

3. Osaka

4. Stockholm

5. Amsterdam

6. Sydney

7. Zurich

8. Toronto

9. Melbourne

10. New York

11. Hong Kong

12. San Francisco

13. Taipei

14. Montreal

15. Barcelona

16. Chicago

17. Los Angeles

18. London

19. Washington DC

20. Frankfurt

Hela listan omfattar 50 städer, och de fem städer som ligger i botten heter (från 45:e till 50:e plats) Mexico City, Riyadh, Johannesburg, Ho Chi Minh City och Tehran.

Trevligt att se att Stockholm ligger så högt som 4:a.