Japanska designklassiker #13 - Sony Flamingo

Sony Flamingo var och är en av världens mest unika skivspelare.

På det glada och galna 80-talet, då Japan forfarande växte så det knakade, fanns det en fantasi, ett mod och ett jävlaranamma hos de japanska producenterna som vi inte riktigt sett sedan dess. För undertecknad, som då skrev för svenska tidskrifter som Teknikens Värld, Hifi & Musik, Elektronikvärlden och Industriell Datateknik, innebar detta att det verkligen inte rådde någon brist på artikelmaterial; tvärtom var det ofta svårt att sovra bland den stora mängden intressanta produkter.

Här har vi ett bra exempel på hur det fanns utrymme för lekfulla idéer och uttryck på den tiden. Sonys lämpligt benämnda Flamingo var en skivspelare som kunde användas både stående och liggande. Den presenterades 1982, samma år som CD-spelaren lanserades, och den blev populär under en period både tack vare den utrymmesbesparande designen och för att den var portabel i och med det lilla formatet och möjligheten till batteridrift. Flamingo kunde dock inte kallas high fidelity så det blev ingen hit bland välljudsentusiasterna.

Idag är den ett samlarobjekt och det finns till och med en sajt på engelska för Flamingo-fantaster.

Intressant observation kring japansk damfotboll

Det verkar inte finnas någon svensk sportkommentator som frågat sig varför några ganska småväxta japanskor kan gå till final i fotbolls-VM två gånger i rad!

Det verkar inte finnas någon svensk sportkommentator som frågat sig varför några ganska småväxta japanskor kan gå till final i fotbolls-VM två gånger i rad!

Härom veckan var det ju final i VM i fotboll för damer. Japan mot USA. USA vann med 5-2. Intressant nog så förlorade japanskorna matchen redan under första kvarten. Sedan spottade man upp sig och vann så att säga resten av matchen med 2-1, men det hjälpte ju inte i slutändan.

En god vän, bördig från Sverige, kom med en intressant kommentar: "Hur kan det komma sig att ett damlandslag som är 15 cm kortare i rocken och väger 70 % av sina motståndare kan gå till final två gånger i rad?"

Den naturliga följdfrågan är då: Har vi något att lära oss av detta? Borde vi inte åka till Japan och se om vi kan lära oss något av hur de utvecklat flick- och damfotboll? Uppenbarligen var deras seger i förra VM i Tyskland mot samma USA ingen slumpmässig lyckträff.

För ett tiotal år sedan rådde det omvända förhållandet i Sverige. Svenska damgolfare, med Annika Sörenstam i spetsen, dominerade den amerikanska golftouren. Andra länder skickade då delegationer till Sverige, bland dem Sydkorea, för att se hur alla dessa talanger fostrats och damgolfen utvecklats. Idag är det just Sydkorea som dominerar inom damgolfen - man har fyra damer bland världens tio bästa - medan Sverige sakta sjunkit tillbaka. Trots att de skulle konfronteras med språkförbistring, underlig mat, märkliga seder och bistert klimat, valde de att sätta den egna bekvämligheten åt sidan för möjligheten att lära sig något nytt så att de kunde utveckla de inhemska talangerna.

När Sverige skall försöka sig på samma sak blir det av någon underlig anledning minsta motståndets lag som får styra valet. Den egna bekvämligheten är viktigare än den kunskap som kan inhämtas, men som amerikanerna, som sedan förlusten i Tyskland 2011 åker till Japan och lär sig damfotboll, säger: ”No pain, no gain”.

En viktig och grundläggande orsak till varför Asien - med Japan i spetsen - vuxit sig så starka, är kanske just detta att man inte anser sig behöva vara tvärsäkra på att man har rätt eller är bäst i alla lägen. Tvärtom så har man ofta haft en inneboende ödmjukhet som varit en styrka, då man alltid utgått från att man har kvar att lära. Jämför en Toyota Camry från tidigt 80-tal med dagens Lexus från samma företag. Eller exaktheten hos en Grand Seiko jämfört med en Rolex för dubbla priset..  Eller varför inte plastfickorna vi skrev om härom dagen!

Det finns ett japanskt uttryck jag gillar; det lyder koshi ga hikui, vilket ordagrant blir "låg höft" på svenska. Att höften är låg betyder att man har lätt för att buga, dvs att man är modest och gör sitt bästa utan att förhäva sig. I dagens amerikaniserade västvärld så är denna egenskap klart underskattad, skulle jag nog vilja påstå. VI tycker att en sådan personlighet är ett sorts tecken på svaghet. I Japan är det istället en styrka; medan västerlänningarna är upptagna med att stå och slå sig för bröstet som ett par aphannar som vill imponera på honorna, så sitter den modesta japanen och förkovrar sig så att han eller hon till slut kan smita förbi de stolta aphannarna utan att de knappt märker det.

Kriminalitet bland pensionärer - ett växande problem i Japan

Damen på bilden har inget med artikeln att göra.

Damen på bilden har inget med artikeln att göra.

Att japaner har världens högsta snittålder är ett bekant faktum, och den lär bli ännu högre med tiden då japaner lever länge samtidigt som dagens unga japaner i allt högre utsträckning väljer att inte skaffa barn. Att en stor andel äldre skapar nya utmaningar för vilket land som helst är också en etablerad sanning. På 60-talet, när Sverige som ett av världens första länder blev rejält "gammalt" i och med att vi inte deltog i andra världskriget, fick landet tänka rejält på hur man skulle kunna ta hand om väldigt många gamla människor utan att tappa i konkurrenskraft. 

Att det stora antalet äldre i Japan bland annat fört med sig en ökning av antalet äldre kriminella har varit känt ett tag. Mycket av detta har kunnat skyllas på demens, dvs att tanter och farbröder helt enkelt glömt bort att betala innan de gått hem med varorna, men det finns andra och mer oroande orsaker. Då den gamla sociala ordningen, där barnen, eller åtminstone äldste sonen, tog hand om sina föräldrar på äldre dagar, nu luckras upp allt mer, är det ett sorgligt faktum att många äldre är både fattigare och mer ensamma än någonsin. Den logiska följden i extrema fall är att man begår brott för att få bli satt i fängelse. Där får man tre mål mat om dagen och en slags social gemenskap som man annars kanske inte har. 

Japanska Rikspolisen har precis kommit ut med en rapport som visar att det står så illa till att andelen brott begångna av pensionärer nu överstiger unga människors brott. Visserligen är antalet begångna brott lågt i ett generellt extremt laglydigt land som Japan, men den stora ökningen ger orsak till oro över samhällets funktionalitet. Antalet brott begångna av pensionärer under tioårsperioden 2003 till 2013 var 16% av totala antalet undersökta brott, vilket är sex gånger fler än ett decennium tidigare! Den stora majoriteten av brott är av det lättare slaget, som snatteri på snabbköpet, men grova våldsbrott har också växt i antal. Antalet fall med grovt våld, dråp och mord ökade hela 50 gånger mellan 1991 och 2011!

Detta har resulterat i att 20% av dagens japanska fängelsebefolkning är äldre än 60. Detta för med sig kraftigt ökade kostnader, då de flesta fängelser i princip måste ha samma utrustning och personal som både ålderdomshem och relativt kompetenta sjukhus (nämnas bör att antalet intagna på fängelse i Japan är 54 personer av 100,000, att jämföras med 716 i USA).

Detta speglar också en baksida av det japanska samhället som nu alltmer börjar visa sitt ganska fula ansikte. Dagens pensionärer har vuxit upp i ett Japan som visserligen sett en extrem tillväxt efter andra världskriget (fram till 90-talets början), men som samtidigt varit präglat av en social struktur som har rötterna kvar i feodaltiden. För männen: mycket långa timmar, nästan ingen semester, ingen eller ringa möjlighet att ifrågasätta överordnades befallningar (även när de är idiotiska), pennalism på jobbet, ingen tid för fru och barn, inget sexliv (utom eventuellt i utomäktenskapliga förhållanden eller hos prostituerade). För kvinnorna: totalansvar för hem, barn, barnens utbildning och hemmets ekonomi, öppen och systematiserad könsdiskriminering i vart och vartannat hörn, låga löner och ingen befordringsgång om hon arbetat, inget sexliv (utom eventuellt i ett utomäktenskapligt förhållande).. Ja, detta är givetvis en smula generaliserat, men mönstret är tydligt. Om man frågar mig, så är det inte undra på att 60-70 års frustration, tillsammans med sämre hälsa, sämre ekonomi, bristfälligt socialt stöd och tilltagande demens ibland exploderar i våld.

Det råder brist på personal i den japanska åldrings- och socialvården, och det blir inte bättre av att lönerna är låga. Man har gjort försök med import av arbetskraft, men där har man skjutit sig själva i foten (med flit kan man anta, då många i Japans polltikertopp är mycket avogt inställda till ökad invandring) genom att kräva mycket goda kunskaper i japanska och genomgång av svåra japanska prov. Som vanligt är man sen att se problemen, och massmedia är idag så pass uppstyrda av regeringen att protesterna inte har så många kanaler utöver internet..

Ett av mina favorithak för "en grillpinne och en grogg", dvs så nära man kommer en skål nötter och en pint på en engelsk pub i Japan, ligger bara fem minuter från bostaden. Det är trångt och gemytligt och klientelet består till största delen av gubbar mellan 60 och 70. Mycket upplysande. De skräder nämligen inte orden när de pratar om den politiska och sociala ordningen i landet idag.

Japanska designklassiker #12 - Plastfickor

Japanska plastfickor är utan tvekan världens bästa plastfickor!!

Japanska plastfickor är utan tvekan världens bästa plastfickor!!

Det var ett tag sedan vi skrev om en japansk designklassiker, så det är hög tid att lägga till några exempel till kollektionen; men den här kanske låter som ett skämt. Det handlar faktiskt om något så trivialt som en plastficka i A4-format, något som väl finns över stora delar av världen och alldeles säkert i en skrivbords- eller byrålåda i vilket svenskt hem som helst. Men det hela är inte så enkelt. Även om formen är densamma så handlar ju design inte bara om form; det är också materialval, användarvänlighet och kvalitetskänsla.

Så här ligger det till: Jag pallar sedan länge inte med plastfickorna som säljs i Sverige (om de inte plötsligt blivit mycket bättre än förr?). De är tunna och sladdriga och varken ser ut att vara eller känns speciellt högkvalitativa. De är liksom till för att enbart samla ihop en bunt papper istället för att dessutom erbjuda stadga och skydd vid förvaring eller transport.

De japanska plastfickorna är istället - trots relativt tunt gods i plastväggarna - en mycket stabil historia som andas kvalitet och tillförlitlighet. Man kan stoppa in ett viktigt ensidigt dokument i en plastficka och skicka det i ett vanligt A4-kuvert och vara rimligt övertygad om att dokumentet anländer utan veck eller andra problem.

Man kan faktiskt se lite av den japanska folksjälen i den japanska plastfickan: Kan man göra något ordentligt, så bör man göra det ordentligt. Gärna lite överspecificerat, för tänk om produkten inte möter kundens förväntningar?

Plastfickor i Japan handlar givetvis inte bara om A4. Det finns plastfickor i alla möjliga format, plastmaterial, färger och funktionalitetsvarianter - och det är billigt! De robusta men ändå lätta plastfickorna här ovan kan man få så billigt som under en svensk krona per styck om man köper i lite volym. Plastfickor köper man normalt antingen på pappersvaruaffären (ett himmelrike för alla som gillar pennor och papper) eller 100-yensbutiken.