Japanska designklassiker #12 - Plastfickor

Japanska plastfickor är utan tvekan världens bästa plastfickor!!

Japanska plastfickor är utan tvekan världens bästa plastfickor!!

Det var ett tag sedan vi skrev om en japansk designklassiker, så det är hög tid att lägga till några exempel till kollektionen; men den här kanske låter som ett skämt. Det handlar faktiskt om något så trivialt som en plastficka i A4-format, något som väl finns över stora delar av världen och alldeles säkert i en skrivbords- eller byrålåda i vilket svenskt hem som helst. Men det hela är inte så enkelt. Även om formen är densamma så handlar ju design inte bara om form; det är också materialval, användarvänlighet och kvalitetskänsla.

Så här ligger det till: Jag pallar sedan länge inte med plastfickorna som säljs i Sverige (om de inte plötsligt blivit mycket bättre än förr?). De är tunna och sladdriga och varken ser ut att vara eller känns speciellt högkvalitativa. De är liksom till för att enbart samla ihop en bunt papper istället för att dessutom erbjuda stadga och skydd vid förvaring eller transport.

De japanska plastfickorna är istället - trots relativt tunt gods i plastväggarna - en mycket stabil historia som andas kvalitet och tillförlitlighet. Man kan stoppa in ett viktigt ensidigt dokument i en plastficka och skicka det i ett vanligt A4-kuvert och vara rimligt övertygad om att dokumentet anländer utan veck eller andra problem.

Man kan faktiskt se lite av den japanska folksjälen i den japanska plastfickan: Kan man göra något ordentligt, så bör man göra det ordentligt. Gärna lite överspecificerat, för tänk om produkten inte möter kundens förväntningar?

Plastfickor i Japan handlar givetvis inte bara om A4. Det finns plastfickor i alla möjliga format, plastmaterial, färger och funktionalitetsvarianter - och det är billigt! De robusta men ändå lätta plastfickorna här ovan kan man få så billigt som under en svensk krona per styck om man köper i lite volym. Plastfickor köper man normalt antingen på pappersvaruaffären (ett himmelrike för alla som gillar pennor och papper) eller 100-yensbutiken.

Rekishikan om endimensionell kommunikation med Japan

Rekishikan skriver  - som vanligt initierat, informativt och underhållande - om hur endimensionell Sveriges kommunikation med Japan varit och tyvärr fortfarande är. Även om vi har en del manga-, anime- och cosplay-fans som tittar över, så handlar nästan allt utbyte länderna emellan om den kommersiella biten. 

I slutet av 80-talet och början av 90-talet var vi faktiskt två japanologer i tjänst på ambassaden här i Tokyo. Idag är det ingen. Flera yngre förmågor som kommit över är duktiga och lär sig språket förvånansvärt snabbt, framför allt de som skaffar sig en japansk partner vars engelska inte är tip-top, men de blir ofta inte här alltför länge och hinner inte lära sig kulturen för att kunna arbeta på några djupare plan. För andra så är kombinationen svårstuderat språk och kortare tid i landet en omöjlig kombination; man lär sig de allra nödvändigaste glosorna och inte mycket mer då det känns bortkastat att lägga ned alltför många timmar när tidsekvationen inte fungerar. I värsta fall kan upprepade förlängningar - "tre år till" och "tre år till" - resultera i svenskar som bor i Japan 20-30 år utan att aldrig lära sig språket ordentligt. Och tro mig när jag säger att språkkunskaper är ett ovärderligt verktyg för att få ett grepp om detta samhälle; japaner som är duktiga på engelska har ofta pluggat utomlands och blivit delvis "avjapaniserade"; talar de dessutom engelska med en utlänning, finns det ofta inte mycket japan kvar i dem.

Men man kan inte skylla allt på di svenske; Japan har varit isolationistiskt under större delen av sin historia, både av geografiska, kulturella och politiska skäl, och många, även på höga kommersiella, politiska och byråkratiska poster, har fortfarande inget riktigt hum om vad begrepp som "internationalisering" eller "globalisering" egentligen innebär.

En liten strimma av hopp syns dock i OS i Tokyo 2020 där strålkastarljuset mot Japan verkar väcka upp allt fler japanska beslutsfattare som äntligen börjat inse att landets minskande folkmängd tvingar japanerna att bli mer intresserade av vad som händer utanför landets gränser; att det numera inte går att skylla på att det finns lite vatten mellan öriket och grannarna.