Jag brukar faktiskt använda Seiko som ett av flera praktexempel på hur japanska företag ofta saknar en klart formulerad designstrategi. En ofta använd bild i mina föreläsningar är den här nedan, föreställande ett ur från Rolex och ett från Seiko. Som ni ser så skulle det vara svårt att se vilken klocka som är vilken om man tog bort logotypen.

Som läsaren vet, så är Seiko över hela linjen ett märke som generellt sett inte sticker ut från mängden vad gäller formgivningen. De flesta modeller man gör (det finns minst 4,000 olika om man gör en sökning på japanska Amazon) är inte speciellt personligt utformade, och om man jämför Seiko med likaledes japanska Citizen, så finner man att det för nästan varje enskild modell återfinns en nästan exakt kopia hos det andra företaget. Man kan nästan tro att folket på båda företagen får bonus varje år som de klarar av att inte skapa något originellt.

Det finns dock ett undantag som är värt att notera, och det är den modell i Prospex-serien (Professional Specifications) som kallas Marine Master Professional men som går under smeknamnet "tonfiskburken", då den faktiskt kan sägas påminna om en sådan sedd från sidan (hockeypuck är ett annat namn den fått av fansen). Det är ett dykarur och ett mycket professionellt sådant. Det finns i ett flertal varianter där den grundläggande skillnaden är hur djupt du kan dyka med dem. Från 300 meter ända ned till 1000 meter!

Som ni förstår så är den byggd som en stridsvagn för att tåla vattentrycket på en kilometers djup, och många tycker att den är både klumpig och ful. Definitivt inget man har på sig till en smoking. Som så många objekt där funktionen i princip har fått bestämma hela designen, så tycker jag dock istället att den har en charm och en skönhet som nästan ingen annan Seiko-klocka har. En helt egen design, och en funktionalitet som gjort den till vad som nästan kan kallas standardutrusning för professionella dykare världen över. De billigaste varianterna kostar i Japan under 10,000 kr medan de dyraste kräver minst det tredubbla.