Som ni såg i förra inlägget, så finns det gott om harmoniska och lyckliga människor i Japan. Det finns också gott om skäl till att vara lycklig i Japan. Hade jag varit olycklig i Japan hade jag knappast stannat kvar i drygt tre decennier.
Men det finns tyvärr också mindre positiva sidor av livet i Japan för många människor. De som inte kom in på en bra skola; de som inte fick ett fast jobb på ett större företag; de som istället fick ta ett jobb via ett bemanningsföretag som betalar max 15,000 i månaden utan möjligheter till befordran eller löneförhöjning; de som är sönderstressade av 100-200 timmars övertid varje månad, ofta utan övertidsersättning; de som pga låg lön tvingas bo i en städskrubb långt ut från stan och därför tvingas pendla flera timmar per dag; de som på grund av låg lön aldrig kan gifta sig och bilda familj; de som är helt utan arbete och tvingas bli uteliggare; de som lider av mentala besvär, antingen orsakat av eller orsaken till ovanstående.
Japan är ett land som i grunden är extremt konformistiskt, där de flesta avkrävs en stereotypisk anpassning till en specifik mall. Det är ett land som fram till för inte så länge sedan hade svårt att acceptera personer som var lite annorlunda (underhållningsbranschen det stora undantaget) och då framför allt de som är annorlunda och samtidigt svaga. Har man hamnat i det facket kan det vara svårt att ta sig upp och få näsan över vattenytan. Och är man inte svag från början, kan man göras svag genom överarbete och ibland också ren och skär pennalism på arbetsplatsen eller skolan.
Detta är ett problem som varit svårt att lösa då det historiskt alltid ansetts vara individens problem, på sin höjd involverande den närmaste familjen. Nu ser man dock tecken på ett ljus i mörkret, då stress, inhumana arbetsförhållanden, mobbning, depression och självmord faktiskt börjat ses som ett problem för hela landet, inte bara för de individer som det direkt drabbar. Man har äntligen börjat greppa att organisationer som fungerar bra för alla anställda ger både lyckligare och mer produktiva människor. Man har börjat förstå att även de som inte är 100% produktiva ändå kan bidra och vara en viktig del av samhället. Både fysiskt och mentalt handikappade personer har börjat få anställning (framför allt inom stat och kommun). Tidskrifter och böcker som inte bara handlar om framgång, pengar och prylar, utan istället om balans mellan liv och arbete och om - ja, faktiskt - meningen med livet, blir allt vanligare.
En viktig och mycket glädjande nyhet sista åren, är att man faktiskt offentligt börjat hänga ut företag, även i det fall det är välkända företag, som på ett rutinmässigt sätt utnyttjar sin arbetskraft till självmordsgränsen. Dessa kallas burakku kigyou, "svarta företag".
Här kan ni se en halvtimmes dokumentär i tre delar som beskriver några människoöden i dagens Japan. Japan's Disposable Workers handlar om arbetare och tjänstemän som begår självmord för att de inte orkar arbeta i den takt som firman kräver; personer som inte har råd med egen lägenhet utan övernattar på manga-fik (24-timmarscaféer där man kan hyra en liten skrubb där man läser serietidningar, tittar på video och sover); till sist får vi se hur lågutbildade äldre män, ofta tidigare daglönearbetare, nu finner sig arbetslösa och ofta också hemlösa. Filmerna har engelsk textning.
Tack till kompisen Dennis för tipset om videofilmen. Han är en mycket duktig fotograf och filmare som för det mesta huserar i Bangkok.
