Det japanska barnets lekkamrater blir allt färre. Och antalet barn som föds lär inte skjuta i höjden förrän man radikalt förändrat möjligheten för kvinnor att både arbeta och samtidigt föda och uppfostra barn.
Det har hunnit bli 5:e maj i Japan, och det är Barnens Dag (oftast benämnt Pojkarnas Dag, som till skillnad från Flickornas Dag är en helgdag; ett litet men dock gott uttryck för den föråldrade genusfilosofi som fortfarande råder i Japan).
Det ser nästan ut som en tanke, men regeringen släpper inför Barnens Dag precis ut en rapport som visar att antalet barn, definierat som alla 14 år eller yngre, nu fallit för 33:e året på raken. Den 1:a april i år stod siffran på 16,33 miljoner, vilket innebär en minskning med 160,000 sedan förra året. Det innebär också en minskning med hela 13 miljoner ungar sedan man började föra denna statistik 1950.
Barn i Japan utgör i och med detta 12,8 % av befolkningen, att jämföras med 13,2 % i Tyskland, 18,5 % i Frankrike och 19,5 % i USA. Vad siffran är i Sverige förtäljer inte historien, då rapporten bara omfattar länder med befolkningar större än 40 miljoner.
1950 hade Japan 35,4 % barn, dvs ungefär var tredje japan, resultatet av baby-boomen efter andra världskriget. Dessa baby-boomers går nu i pension med en inbyggd oro över att antalet arbetande och skattebetalande japaner ständigt minskar.
Det är minst sagt svårt att begripa sig på varför de många regeringarna sedan 1950 inte kunnat se skriften i stjärnorna för länge sedan. Det är knappast kärnfysik det handlar om när man begrundar orsakerna till varför barnaalstrandet minskat hela tiden. Trots vissa små förbättringar, så har arbetslivet och socialförsäkringssystemet fortfarande en kultur och mekanismer som gör det svårt för kvinnor att kombinera arbete och barnafödande. Det är som om politikerna, som ju i de flesta fall är män i övre medelåldern och däröver, helt enkelt hela tiden valt att ignorera problemet. Att man samtidigt har mycket svårt att överhuvudtaget fundera kring olika scenarios för arbetskraftsinvandring, gör inte problemet mindre. Det hela är symptomatisk för en japansk kultur som nästan verkar kräva att man står inför katastrofgapets rand, eller ännu hellre, likt en tecknad filmfigur, står och trampar luft ute över gapet, innan man inser att något drastiskt måste göras. Hade man beslutat om åtgärder redan för 30 år sedan, då unga japaner fortfarande i gemen tog ihop det med varandra och födde ungar i någon mån, så hade man kanske inte suttit med den enorma statsskuld man har idag, samtidigt som den allt större andelen äldre tynger ned pensions- och sjukförsäkringssystemen.
Premiärminister Abe har åtminstone börjat lufta problemet med underutnyttjandet av kvinnor i arbetslivet, och det är i alla fall en början. Man får hoppas att probleminsikten snabbt sprider sig vidare bland de styrande i riksdag och departement!
