Under andra halvan av 1980-talet, då den japanska bubbelekonomin svällde som snabbast, var det många rubriker i västerländsk press om hur Japan höll på att köpa upp hela världen. Man köpte Columbia Pictures, Rockefeller Center och den berömda golfbanan Pebble Beach i Kalifornien, bara för att nämna några av de mer namnkunniga amerikanska exemplen.

Men faktum är att de japanska direktinvesteringarna utanför Japan idag faktiskt är hela tre gånger större än de var under bubbelepoken för 25 år sedan, något som nog gått under radarn för de flesta som inte följt Japan noggrant.

Under 2013 gjordes det rekordmånga förvärv, hela 527 stycken. Detta placerar Japan på bronsplats bland världens utlandsinvesterare, efter ettan USA och tvåan Kanada, som slog Japan med en hårsmån.

Investeringar i Asien stod för ca 40%, och att märka där är att antalet uppköp i Kina minskade, åtminstone delvis beroende av de tråkiga diplomatiska relationerna mellan länderna sista tiden, och de ökade istället i länder som Thailand och Vietnam.

Den här trenden har sina tydliga orsaker. Dels har vi den demografiska utvecklingen i Japan, där vi ser en kraftigt minskad befolkning framledes, en ökande mängd pensionärer och en fortsatt minimal invandring; marknaden kommer alltså att att minska i total storlek. Och dels har vi de senaste årens försvagning av yenen, som många väntar kommer att fortsätta nedåt något. Man passar alltså på att köpa på sig företag och kanaler in på andra marknader för att kompensera för minskad försäljning hemmavid.

Detta är på det hela taget mycket positivt, vill jag tycka. Det kommer att göra Japan lite mera internationellt, vilket det kan må bra av på många plan  (samtidigt som jag givetvis hoppas att många aspekter av det japanska livet inte förändras; mera McDonalds behövs inte i Japan, t ex), och det kommer att skapa mera konkurrenskraftig industri, både i Japan och i de länder där man investerar.