Sony, som kämpat med röda siffror i ett decennium, har sent omsider börjat tänka lite proaktivt. Det är hög tid. Efter många år på den hemelektroniska världstoppen började firman sacka efter när grundarna Masaru Ibuka och Akio Morita gick bort 1997 respektive 1999. Uppfinnarglöden falnade betänkligt och man började mixtra med affärsområden som knappast kunde beskrivas som nära förknippade med kärnverksamheten, försäkringar och banktjänster, t ex. Många i ledningen kom att bli folk som inte varit i närheten av teknik- eller produktutveckling. Det hela gick så långt som att man lade ned stora delar av sin egen tillverkning och lade ut det på hopsättningsfabriker ute i Asien. Man tappade givetvis en massa kunnande och förändringarna gjorde att många dugliga ingenjörer lämnade skutan. Resultatet är att det företag som tog fram dåtidens absolut bästa TV, Sony Trinitron, idag inte kan tillverka en komplett TV utan LED-skärmar från Samsung!

På senare tid, med en ny och relativt ung VD, Kazuo Hirai, endast 53 år gammal, har Sony börjat spotta upp sig. Man har levererat en radda nya och spännande produkter, man är Japans idag kanske mest innovativa tillverkare av mobiltelefoner och man har från noll gått och blivit en mycket aggressiv och nytänkande kameratillverkare. 

Det senaste är att man beslutat sig för att lägga PC-tillverkningen på hyllan, och man håller nu på med att försöka sälja hela PC-biten till en japansk investeringsfond. Sonys persondatorer, marknadsförda under VAIO-märket, har utan tvekan varit innovativa när det gäller design och nya formfaktorer, men det faktum att både hårdvaran och mjukvaran (CPU från Intel och OS från Microsoft) varit industristandard, har drivit hela branschen mot enkel priskonkurrens och Sonys ofta väldigt läckra design har inte räckt till för att differentiera märket tillräckligt för att hålla marginalerna uppe.

Alla japanska tillverkare av konsumentelektronik har det relativt jobbigt idag. Hård konkurrens från låglöneländer ute i Asien, svagare efterfrågan på hemmamarknaden och en deprimerande brist på nytänkande produktutveckling och design, har gjort att svarta siffror blivit röda allt oftare. Men man har äntligen, i elfte timmen, börjat göra något åt saken. Man omstrukturerar, säljer av olönsamma delar, permitterar folk (fast som en sista utväg, oftast) och försöker ta fram produkter som inte bara är "samma sak som hos konkurrenten". Det är som om man återupptäckt gamla konstarter som marknadsföring, design och sex!

Jag hoppas givetvis att detta kan vara början på en ny renässans för elektronik-Japan. Branschen sjöd av entusiasm och uppfinnarglöd när jag kom till Japan 1982. Det vore kul att få uppleva det igen!