I fredags blev det klubbat att Japan nu är med i samma klubb som de övriga Grupp 8-länderna när det gäller Haag-konventionen om bortrövande av barn av ena föräldern. Det har suttit långt inne; avtalet skrevs redan 1980.

Japan har fått ta emot rikligt med kritik från statsledare från ett flertal länder: USA, Australien, Storbrittanien och Frankrike, för att nämna några. Det har t o m höjts röster i USA för att sätta upp handelssanktioner mot Japan om man inte skärper sig.

Det stora problemet, som faktiskt kvarstår, är att Japan inte har lyckats ta till sig begreppet "delad vårdnad". Även inhemska skilsmässor slutar i princip alltid i att mamman får ensam vårdnad om barnen och maken får dra dit pepparn växer. Detta nästan reflexmässiga mönster är ju dessutom extra effektivt när maken är en utlänning. Så klart att ett barn med japansk mamma ska bo i Japan och bli japan!

Kruxet ligger alltså egentligen inte i frågan om Japan skriver på ett avtal, även om det är ett positivt steg framåt, utan hur det hela kommer att påverka Japans domstolarsprocesser fortsättningsvis. I förekommande fall, som är ganska många, där en japansk kvinna åkt hem till Japan med barn utan att konsultera med den utländske maken, har nästan inga domstolsmål slutat med att den utländske fadern fått vårdnadsrätt. Mamman har i regel fått ensam vårdnad och hon har haft juridiken på sin sida om hon förvägrat pappan besöksrätt. En lång radda utländska fäder har försökt föra process i Japan, men hittills har nästan ingen lyckats.

När nu detta avtal skrivs in i japansk lag, så väljer man att uttryckligen skriva att ett barn ska få stanna hos modern om det förekommit våld i hemmet. Bördan att bevisa att det inte förekommit våld tillfaller mannen. Kan han bevisa att det inte förekommit våld i hemmet? Givetvis mycket svårt, för att inte säga omöjligt. På detta sätt kan alltså systemet fortsätta att verka som det alltid har gjort. Frågar man mig, så tror jag inte att något kommer att ändras i grunden förrän de japanska männen börjar gorma och protestera ordentligt mot denna ganska brutala könsdiskriminering och tvingar fram rätt till delad vårdnad! Jag förstår de japanska män som blir förgrämda och tycker att "min enda roll som make är att spruta ut lite sperma ett par gånger och sedan betala ur näsan tills ungarna gått ut högskolan!"

Jag vill givetvis inte måla fan på väggen, då jag ju själv är gift med en japanska (och våra barn är myndiga, så hela frågan är ju passé för vår del), men detta är ju tyvärr något att kanske ha i åtanke om du går och gifter dig och skaffar barn med en japansk medborgare. Det är ingen jämn spelplan om det skulle gå åt pipan på något vis. Man kan lätt föreställa sig att det inte är någon dans på rosor att inte få träffa sina barn på ett decennium eller två, och att sedan behöva oroa sig för att ungarna inte har en susning om vem man är om man till sist lyckas träffa dem, är ju helt enkelt grym tortyr!

Jag har bara ett fall i bekantskapskretsen, där en svensk man skilde sig från sin japanska fru på hennes begäran. De bodde då i Europa och fd frun menade att även hon skulle stanna kvar där, åtminstone så länge barnen var små. Några år efter skilsmässan var hon och barnen dock helt plötsligt bortblåsta. Enkel biljett till Japan. Detta slutade relativt väl, då han får träffa barnen då och då, men det blir både dyrt och sällan, då det ju krävs både tid och pengar att åka till Japan.

Detta är en av de saker som gör att man i sitt stilla sinne begrundar det faktum att det bara är ungefär 150 år sedan Japan lämnade medeltiden. 

Säg så här, som ett råd från en svensk som kört det här loppet ett varv: Att gifta sig med en person från andra sidan jordklotet som vuxit upp i en kultur som på ytan är jämförelsevis lik vår men som i många avseenden är extremt annorlunda, är inte riskfritt. Om man i början dessutom inte har perfekta språkkunskaper i endera språket, så kan saker och ting missuppfattas ganska så rejält. Jag satte upp en enda sträng regel när jag träffade min blivande hustru, och det var att vi skulle vara sambo i två år och först därefter börja prata giftermål och barn. Då vi båda jobbade frilans hemifrån, fick vi en mycket ordentlig ömsesidig exponering, och det stod klart ganska snart att vi funkade bra tillsammans. Jag vill alltså föreslå en prövotid, så pass väl tilltagen att ni verkligen lär känna varandras både goda och mindre goda sidor, innan ni går över till att alstra avkomman.  

PS

En sajtadministrativ fråga. Jag har sedan några dagar problem med länkningen till Facebook. Nya inlägg syns inte där för närvarande.. Bara så att ni vet.. Bör kunna fixas inom kort.