Det är idag andra årsdagen efter att den stora katastrofen slog till mot den nordöstra Japan-kusten. Först en rekordstor jordbävning ute till havs som kändes i nästan hela landet. Trots mer än 40 mil till epicentrum, stod jag på sjunde våningen i Kawasaki och stötte en stor bokhylla med muskelkraft för att den inte skulle kapsejsa. Möbler flyttade sig fritt över golvet och porslin och glas föll ut ur skåp och krossades. Skalvet varade länge och följdes av flera kraftiga efterskalv. Under månaderna som följde inträffade mer än 3,000 efterskalv av varierande kraft, och det var ganska svårt att få ordentligt nattsömn, då man nästan varje natt väcktes av nya skalv.

Men skalvet var ju bara början. Det skapade i sin tur en massiv jättevåg som snart sköljde in över kusten. På vissa ställen var den över 40 meter hög! En överlevande man berättade att han såg vågen komma där han arbetade på fjärde våningen i ett femvåningshus. Alla i huset sprang upp på taket, men han var den enda som överlevde då han råkat stå med ryggen mot ett uppstickande hisschakt. Han var under vatten i flera minuter - på 5:e våningens tak!!

Tsunamivågen skadade i sin tur kärnkraftverket i Fukushima så svårt att alla tre aktiva reaktorerna fick varsin härdsmälta. 

Mer än 18,000 dog i katastrofen och det är till alla dessa och deras anhöriga tankarna går den här dagen.

Det har alltså gått två hela år. Tyvärr måste man konstatera att återuppbyggnadsarbetet gått trögt. De stora infrastrukturproblemen med järnvägar, landsvägar och flygplatser har i stort sett åtgärdats, men livet för de individer som drabbats är alltjämt svårt. Det är fortfarande ca 315,000 människor som inte kan återvända till sina ursprungliga hem; antingen för att dessa inte står kvar, eller för att de befinner sig inom den zon som avstängts kring kraftverket pga den strålningsmatta som vilar över området. Mycket pengar har avsatts för återuppbyggnad, men det har varit problem med koordineringen mellan stat, län och kommuner, och för de allra flesta drabbade är det långt kvar till någon sorts normalisering av livet.

Under helgen som var anordnades anti-kärnkraftsdemonstrationer på mer än 300 platser i landet. Det har varit demonstrationer varje vecka sedan katastrofen och de lär fortsätta, då nya protester flammat upp då premiärminister Abe, som tillträdde i december, är en "big business"-kille som vill dra igång de nu avslagna kärnkraftverken igen så snart som möjligt. Under de två år som gått, har det gång på gång uppenbarats att nästan alla kärnkraftverk ligger illa till ur ett jordbävningsperspektiv, och att mångt och mycket kring kärnkraftssäkerhet har mörkast för allmänheten genom åren. Regering, byråkrati och kraftbolag har i princip legat i samma säng hela tiden, och det är klart att vanligt folk är förbannade.

Om man kan säga att något gott har kommit av allt detta elände så är det väl att Japan nu dels äntligen fått upp ögonen för förnyelsebara energikällor, något som man med undantag för solenergi lagt ganska lite energi på, och dels att staten och storkapitalet avslöjats med byxorna ordentligt långt nere! Jag hoppas att det kan betyda att medel-Tanaka i fortsättningen i mindre utsträckning låter politiker och byråkrater styra och ställa som de behagar och börjar ställa större krav på ansvar inför väljarna!  Det kommer enligt uppgift att ta ca 40 år att slutgiltigt sanera Fukushima-reaktorerna, så det är ett tema som inte kommer att försvinna från debatten på länge än.