Åka taxi i Japan

Att åka taxi i Japan är både enkelt och svårt. Det enkla består i att det finns taxibilar nästan överallt i storstäderna (det finns ungefär 35,000 taxibilar i Tokyo). Man behöver sällan stå och vänta mer än någon minut innan det dyker upp en ledig bil (undantagen är när sista tåget gått eller vid extra välbesökta platser på sena kvällar), och alla bilar är hela och rena med vit spetsklädsel på alla säten för att visa hur rent det är.

Det svåra är framför allt att de allra flesta chaufförer inte besitter några kunskaper i andra språk än japanska. Det andra problemet är att japanska taxichaufförer, till skillnad från t ex chaufförerna i London, inte behöver avlägga något geografiprov. De kan därmed vara lika osäkra på den adress du ska till som du är. Detta problem är dock mindre idag, då de flesta bilar har GPS nuförtiden. Men adressproblematiken kvarstår om du inte talar japanska. Därför är det allra bästa om du kan be någon på hotellet att skriva ned adressen på japanska på en papperslapp du kan ge chauffören. Dessutom bör du be hotellet om en lapp med hotellets namn och adress på som du kan ge chauffören när du senare ska tillbaks till hotellet.

Taxi är relativt billigt på korta distanser, men kan bli ordentligt dyrt efter ett tag. Upp till 2 km kostar en taxi 710 yen i Tokyo (billigare på landsorten), dvs ca 50 kr, men sedan blir det ungefär 20 kr dyrare per ytterligare färdad kilometer. Sedan tillkommer en tidsfaktor för att kompensera för färdkostnaden när bilen står i en bilkö; det handlar om 90 yen per 1 minut och 45 sekunder i Tokyo. Sedan tillkommer en nattaxa på 20% efter 22 och 30% mellan 23 och 05. Behöver du åka på någon avgiftbelagd snabbled, så tillkommer även den avgiften.

UPPDATERING: Taxi i Tokyo har blivit billigare på kortare sträckor; läs mera här.

Ska du alltså åka en bit när tågen slutat gå, så är det ofta billigare att hitta ett billigt hotell för natten, vilket är en viktig faktor bakom uppkomsten av många billiga så kallade "business hotels" i storstäderna, för att inte tala om kapselhotellen.

Några saker att tänka på när man åker taxi i Japan:

Ledig taxi har en skylt i fönstret som säger 空車 i rött

Det betyder "tom bil". Det uttalas kuusha. Kuu är samma tecken som kara i karate (tom hand).

Bakre vänstra dörren öppnas och stängs av chauffören

Du behöver alltså inte själv slita i handtaget. Detta är en gest från taxifirmans sida för att hjälpa dig som har fullt med bagage i händerna. Är ni fler, så bör alla gå in från den vänstra sidan. Den högra dörren brukar som regel vara låst. Är ni fyra, så kan en av er sitta i framsätet bredvid chauffören. Det är inte brukligt att man kan åka mer än fyra i samma bil (stora taxibilar av van-typ är mycket ovanliga).

Många bilar tar inte kreditkort

Även om det finns en etikett med olika kreditkort på sidorutan, så bör man före resan fråga om det går bra att betala med kort. Märk att det kan vara problem med att betala med utländska kort i vissa fall. Det bästa är att ha kontanter att betala med. Det är också säkrast att ha ordentligt med 1000-yenssedlar i plånboken, då chauffören ibland inte har tillräckligt med växel.

Du behöver inte betala någon dricks

Dricks är ett nästan helt okänt fenomen i Japan.

Du kan få ett kvitto om du vill

När du betalar kan du säga ryoshusho kudasai eller rishiito kudasai, så trycker chauffören ut ett kvitto och ger dig tillsammans med växeln.

Att tänka på (innan) om du glömmer något i taxin

Det brukar finnas en liten låda med lappar i baksätet med taxifirmans telefonnummer och taxibilens unika ID-nummer. Detta är bra att ta med sig om du skulle råka glömma något. Fast egentligen funkar det som så att om man medvetet tar en lapp, så brukar man också komma ihåg att kolla att man har allt med sig när man kliver ur bilen.

De allra flesta taxibilarna är ganska spartanska och designmässigt till åren komna Toyota- eller Nissanmodeller. Om du ser en större bil av modernare snitt, så är dessa ofta bekvämare utan att vara dyrare. Om du vill vara lite miljömedveten kan du välja en Prius som börjar synas alltmer som taxi. Utländska taxibilar är mycket sällsynta.

Här finns en tjänst som kan beräkna priset för en taxiresa i Tokyo. Det är ungefärliga priser, men det ger en god fingervisning.

Bra dokumentärer om livet i Japan

Ett liv i Japan är en video som Johan på Japanfokus länkade till för ett tag sedan, men det är först nu som jag hittat tiden för att titta på den. Den består av en hel radda intervjuer med utlänningar som bor i Japan och den är filmad, regisserad och redigerad av svensk-finske Petri Storlöpare. Den är mycket informativ och man får en balanserad insyn i både de bättre och de sämre sidorna med livet i Japan. Väl värd att se om du har en timme och 20 minuter över.

De flesta intervjuade utlänningarna har liksom jag varit här relativt länge, och jag kan väl bara säga att jag nog skulle ha sagt ungefär samma saker om jag blivit intervjuad.

Tokyo Girls handlar om fyra unga kanadensiska damer som jobbar som värdinnor på exklusiva nattklubbar i Tokyo. Den ger en bild av hur ukiyo - den flytande världen - kan se ut idag. Barer och klubbar där damer arbetar (utan att behöva vara prostituerade) brukar samlas under namnet mizu-shobai - vattenhandeln. Den ger också en bra bild av könsroller och samhällsklyftor i dagens Japan (som i den här specifika miljön knappast förändrats sedan jag kom till Japan 1982).

UNIQLO hämtar inspiration från Kabuki-teatern

Kabuki är en klassisk japansk teaterform som kom till i början av 1600-talet. Den har ändrat skepnad och innehåll några gånger sedan dess, men de mycket utstuderade miljöerna, kläderna och inte minst sminket har levt kvar. Kabuki skrivs 歌舞伎, vilket i tur och ordning betyder "sång", "dans" och "teknik" eller "färdighet". Innehållet kan vara både seriöst och väldigt spexigt. Det finns en hel del videoklipp på YouTube om du vill titta på hur det kan te sig.

Så här kunde en kabukiteater se ut förr i världen, och det enda som egentligen hänt sedan detta tryck kom till är att besökarna numera oftast har västerländska kläder och att lokalen har elektriskt ljus.

Japans största klädmärke - UNIQLO - har nu precis börjat sälja en kollektion där man tagit intryck av de färger och mönster som man kan se i kabuki-kostymeringen. Som vanligt är det mycket billigt och tillverkat i hög kvalitet (UNIQLO tillverkar i låglöneländer som Kina och Vietnam, men med japanska krav på kvalitet).

Originalet till vänster och den moderna varianten till höger.

UNIQLO har ju gjort ganska många samspel med externa designers, och det ryktas nu om att det kommer fler arrangemang med svenska formgivare. Som alltid kul när vi kan visa upp oss på den japanska marknaden. Kanske framför allt när det gäller design, så är det viktigt att komma ihåg att det är Japan som resten av Asien tittar på i första hand när det gäller mode och design. Att synas i Japan kan alltså vara en inkörsport till resten av Asien - världens största marknad.

Här kan du se alla plaggen (scrolla ned en bit på sidan).

1:a april i Japan: Audi lanserar bil med inbyggd riskokare och Volvo utvecklar en krockkudde för gående!

1:a april är ju årets stora skämtaredag, inte minst i media, och det funkar så även här i Japan. Här har man även aprilskämt i varureklamen på senare år. Audi och Volvo stod för två av de roligaste.

Audi släppte nyheten om sin nya Audi 5.5, världens första bil med inbyggd riskokare som standard. Den har elektronisk styrning av riskokningen via en pekskärm inbyggd i framsätets ryggstöd och den har dessutom sätesklädsel i form av de vävda strådukar som normalt pryder de japanska golvens tatami-mattor. Modellbeteckningen är ett japanskt ordskämt, då 5 blir go och "en halv" blir han; tillsammans blir det alltså gohan, dvs kokt ris på japanska.

Volvo producerade en reklamfilm enkom för 1:a april i Japan. Det handlar om ett aktuellt fenomen där två unga damer promenerar samtidigt som de är koncentrerade på sina mobiltelefoner. Det slutar med att de kolliderar, varvid ena kvinnans behå reagerar genom att släppa ut en krockkudde med en stor Volvo-logga på. Slutvinjetten säger "Låt oss sluta upp med att gå och använda telefonen samtidigt". 

Volvo har tyvärr tagit bort videon från YouTube.. Sorry!

Himeji slott öppet igen efter lång renovering

Idag öppnar Himeji slott upp sina portar igen efter en fem och ett halvt år lång renoveringsperiod. 

Det 400-åriga slottet är ett av Japans mest berömda feodaltidsslott och det är listat på Unescos världsarvslista sedan 1993.

Om ni känner igen siluetten så kan det vara för att ni sett den gamla Bond-rullen Man lever bara två gånger, där slottet är bakgrund för den japanska säkerhetspolisens ninja-skola.

Himeji ligger nere i prefekturen Hyogo, där staden är andra största stad efter Kobe. Stationen med samma namn är tredje stationen efter Shin-Osaka på Shinkansen.

Utställning med japansk grafisk design i Shibuya under april-maj

Om du är i Tokyo i april/maj (för övrigt en av de trevligaste perioderna under året i stan med svensk sommarvärme) och är intresserad av grafisk form, så kan jag tipsa om en utställning med 47 japanska grafiska formgivate som hålls mellan den 3:e april och den 24 maj. Platsen är d47 MUSEUM på åttonde våningen i Shibuya Hikarie, en av stadsdelens större byggnader med shopping, krogar och underhållning under samma tak. Strax öster om Shibuya Station, direkt på andra sidan Meiji Dori. 

Hyr en hund per timme i Tokyo

Det här låter kanske lite främmande, men på senare tid så har det dykt upp tjänster i Japan där man kan hyra sig en stund med en eller flera hundar. Detta beror inte bara på att hundar och andra husdjur är väldigt dyra att skaffa sig - 20,000 kr eller mer för en hyfsat renrasig hund är inte ovanligt - det beror också på att folk är trångbodda i storstäderna och att många hyreskontrakt stipulerar förbud mot husdjur. 

Dog Heart är en sådan tjänst där man antingen kan vistas inomhus med alla tillgängliga hundar, eller så ta en av hundarna och gå på en promenad i den närliggande Yoyogi-parken, ett av Tokyos större grönområden. En halvtimmes kelande inomhus kostar ungefär 70 kr och en timmes promenad ungefär 250 kr.

En speciell kategori kunder är de äldre, som kanske inte skulle orka ha en hund på heltid, men som uppskattar möjligheten att få umgås med hundarna en stund då och då. 

20 år efter giftgasattacken i Tokyos T-bana

För exakt 20 år sedan, den 20:e mars 1995, försov jag mig ganska så rejält efter en sen kväll med en kund dagen innan. Jag hade dock inga möten på förmiddagen, så det var ingen större skada skedd; när man är sin egen chef kan man unna sig lyxen att komma till kontoret klockan tio. 

Vid den här tiden bodde vi i Himonya, ett lugnt och lite avskilt bostadsområde i västra Tokyo. När jag kom till Gakugei Daigaku station var klockan nästan nio och uppe på perrongen fick jag höra att tåget inte skulle gå ned i T-banans Hibiya Line efter Naka-meguro som det brukade. Jag hade kontor på Sweden Center i Roppongi på den tiden, så Hibiya-linjen var den linje jag använde alla arbetsdagar. Istället för att gå ned i T-banan gick alla tåg till Shibuya varifrån det går bussar till Roppongi, så det var inget större problem för min del.

Perronghögtalaren gav ingen förklaring till det hela så det var först när hustrun ringde upp mig på kontoret och berättade om vad hon såg på TV just då som jag förstod vad som hade hänt, nämligen att någon hade släppt ut giftgasen sarin i tre av stadens T-banelinjer, däribland just Hibiya-linjen.

På Hibiya-linjen släpptes gasen ut när tåget stod på Ebisu station, två stationer innan Roppongi, så hade jag varit på tåget som brukligt, hade jag helt klart varit i riskzonen för att andas in den mycket lättflyktiga och mycket giftiga gasen. Jag måste erkänna att resten av den dagen inte tillhör mina mest produktiva; jag var skakad, nervös och inte så lite tacksam på samma gång.

Den religiösa sekten Aum Shinrikyo låg bakom attacken, och vad som uppdagades när polisen slog till mot gruppens olika lokaler runtom Japan var rejält skrämmande. Man hade skaffat sig utrustning och råvaror för att tillverka sarin och andra gifter på en närmast industriell skala. Man hade köpt en rysk helikopter och ryska vapen av allehanda slag (man hade tydligen t o m försökt köpa sig en atombomb), och man hade konkreta planer på att förgifta hela Tokyo med saringas. Varför, jo för att gruppens ledare, Shoko Asahara, trodde att han var en återfödd Jesus Kristus och att det föll på honom att se till att jorden fick sina sista dagar. Alla syndare skulle dö; bara de som trodde på honom och blev medlemmar i hans kult skulle överleva. Är det någon som hört den storyn förut?

Kombinationen religion och terror är lika aktuell idag som för 20 år sedan. Eller, det har bara blivit värre. Senast igår fick vi veta att 21 personer skjutits ihjäl på ett museum i Tunisien, däribland tre japanska kvinnor. IS tog på sig skulden.

Det faktum att alla gärningsmännen som släppte ut giftgas i T-banan för 20 år sedan var välutbildade män säger allt om hur religionen fungerar. Eftersom religionen vill att du ska tro utan bevis, så måste du helt enkelt koppla ur den del av hjärnan som normalt använder sig av kritiskt tänkande. Och gör man det, så finns det helt enkelt inga riktiga gränser för vad man kan ta sig för ifall guden, eller snarare gudens heliga representanter på Jorden, uppmanar till hemskheter.

FNs konvention rörande kemiska vapen, som signerades 1993 av 162 medlemsländer, säger att saringas inte får tillverkas eller lagras längre.

Här en utförlig och sevärd dokumentärfilm om händelsen.